Kaparen fiske och rättvisa 1979

 

Kaparen och jag drack kaffe på altanen. Det var en eftermiddag en kväll i juli. Vi satt under det utskjutande taket och såg ut över det stora fältet som låg nedanför höjden som det året var bete för arrendatorns kor. Längre bort låg lantbruket med sina faluröda lador och boningshus i samma färg och som hade vita fönsterbågar. Han var en ganska småväxt man med ett sort huvud: Håret var järngrått och kortklippt, ansiktet var fårat men ändå såg han yngre ut än sina drygt sjuttio år. Sitt namn hade han fått efter en olyckshändelse på trettiotalet. Då arbetade han en period på sågverket utanför Åtvidaberg. Han skötte den stora cirkelsågen och råkande komma emellan och sågen tog hans högra pekfinger. Men det var länge sedan och det var få som visste hur olyckan egentligen hade gått till och själv talade han aldrig om det.

Han var en enkel man men på sitt sätt vis. Han plirade ofta med sina ljusblå ögon och putade med underläppen, särskilt när han skulle ta fiskarsupen som han ofta blev bjuden på när han kom och hälsade på i samband med sina fisketurer. Jag fick ofta följa med och med åren så utvecklades en sorts vänskap mellan den omogna tonåringen och pensionären som härdats av ett långt liv med kroppsarbete. Han kom farande i en benvit treväxlad Volvo Pv 444. Bakluckan var fylld med fiskegrejer, regnkläder, stövlar, hinkar, metspön som var delade och hopbundna med snöre, en stor fiskelåda med krokar och revar. I en annan låda fanns rensknivar och fler tillbehör. Han bodde i en trerummare i Åtvidaberg. På sommaren kom han körande tidigt på morgonen och hämtade upp mig. Aldrig senare än klockan sex ibland ännu tidigare på morgonen. Så tidigt var det ofta vindstilla på Yxningen. Vi rodde för det mesta utmed vassen till olika metställen som Kaparna hade stor kunskap om. Vi agnade på daggmask som vi grävde upp ur den stora lövhögen i närheten av båtbryggan. Sedan satt vi i den tysta sommarmorgonen där varje ljud som vi åstadkom i ekan verkade fortplanta sig över hela sjön. Vi såg på våra flöten som ofta, efter en stund, började röra sig som tecken på att därnere fanns det en fisk. Det var sorglöst och fridfullt och morgonsolen värmde alldeles lagom när man andades in de friska luften. Tiden stod still fast det förstod jag inte riktigt då.

Kaparen var extra förtjust i att meta Braxen. – Di är så starke, förklarade han med ett grin. Och ibland fick vi Braxen på kroken när vi metade. Det var kraftiga och bjöd rejält motstånd och ofta fick man använda håven för att få upp dem i båten. Ingen sommar morgon var sig lik. Ibland doldes himlen av gråa moln och strändernas annars så tydliga konturer raderades ut av lätt, disigt duggregn. Man hade regnkappa, stövlar och sydväst och fisket blev helt annorlunda jämfört med de dagar då det var sol. Ibland lade vi ut nät som för det mesta gav rejält med fisk och i augusti fiskade vi kräftor men då alltid tillsammans med flera andra. På vintrarna satte vi gäddsaxar eller pimplade vilket krävde att man borrade hål i isen. Jag fick också vara med hur man sågade upp isen på Yxningen i en rejäl rektangulär fyrkant genom vilken man sänkte ner en jättelik lakbur och fångade lake. Farbror Sven älskade lake som till middag serverades kall i gelé något som jag själv aldrig förmådde äta. Till den dracks det öl och snaps. På våren jagade vi gädda med salongsgevär. Något som inte hade Kaparens gillande. Det var ett spännande fiske som började så snart isarna gått upp och gäddorna närmade sig land för att leka i de översvämmade vassarna. Man klättrade upp träden som hade grenar som hängde ut över vattnet och satt still och väntade på att en gädda skulle närma sig. Det gällde att var långsam i rörelserna så att man inte skrämde fisken. Från trädet kunde man se gäddan komma slingrande mellan vassrötterna. Ibland på bar två till tre decimeters djup.

Kaparen älskade att hålla på med fiske och fisk. Ett tag sålde han strömming på torget i Åtvidaberg. Han steg upp vid fyratiden på morgonen och körde till Västervik och köpte direkt av fiskarna när de kom in med morgonens fångst. På förmiddagen stod Kaparen vid sitt stånd och sålde strömmingen med god förtjänst. Det vill säga ända fram till dess att Domus dumpade priserna och folk slutade köpa strömming av Kaparen. Efter det avskydde han Domus och vägrade att handla där. Han hade varit arbetare i hela sitt liv och försörjt sig och sin familj med sina händers arbete. Han hade varit sågverksarbetare, diversearbetare och gjort mycket annat och på äldre dagar hade han sålt strömming på Åtvidabergs torg. Man skulle kunna tro att han var socialdemokrat men kaparen var kommunist.

Nu satt vi där i den ljumma sommarkvällen. Kaparen drack whisky till sitt kaffe ty han skulle sova över och nästa morgon skulle vi upp tidigt för att fiska. Vi pratade en del men till slut dog samtalet ut och vi satt tysta. Var och en i sina tankar och betraktade de ekarnas stora stammar och väldiga grenverk och nedanför dem låg fältet där de rödbruna korna fridfullt låg och idisslade.

– Jag hoppas att högern vinner valet i år, sade jag plötsligt. Det året skulle jag fylla femton och hade ännu inte förvärvat någon större insikt i var politik var och vilka konflikter som kunde finnas i motsatta politiska uppfattningar. Inte heller hur brutal världen kan vara.

– Det där vet du ingenting om, sade Kaparen och plirade med ögonen – Jag är kommunist fortsatte han.

– Jag förstår inte kommunismen, jag är demokrat, sade jag lite försiktigt. Stukad av hans korthuggna svar, insåg jag att jag sagt något olämplig.
– Nej du förstår inte. Ingen av er förstår hur det har varit. Jag blev kommunist när jag var ung, fortsatt han. – En vinter, det var i mitten på trettiotalet, då jag jobbade på sågverket, ordnade bolaget en skidtävling för barnen. Det var populärt och det kom in massor med anmälningar. Två av mina ville vara med så jag anmälde dem. Tävlingen skulle ske en söndag i februari. Det var en riktig vinterdag. Det var mycket folk i farten. Alla föräldrarna var ju där med sina ungar som skulle tävla. Det var olika klasser. Direktören var också där med sin pojke. Han skulle också tävla och i samma klass som min, eftersom de var jämngamla. Alla var glada och ungarna tyckte det var spännande. Vinnaren i de olika klasserna skulle få fem kronor i prispeng. Jag såg på starten när min grabb ilade iväg med de andra. Du vet kanske hur det känns när det är ens egen som tävlar? Nä, det vet du inte, sade han och log mot mig.

– Det var kallt den där dagen, fortsatte han. – Det var inte så långt de skulle åka. Fem kilometer tror jag det var. Så det tog inte så lång tid innan de var tillbaka och min pojke var i täten och gick i mål som segrare och efter honom, nästan jämsides var direktörens unge. Du anar inte hur glad och stolt jag var, mest för hans skulle förstås. Han satt tyst ett tag och tog en John Silver från paketet på bordet och drog några djupa bloss. Det hade blivit skymning och man kunde bara skymta de idisslande korna varav några hade börjat bete gräs. Ingenting hördes utom från en av hundarna som gjorde sin tur runt huset. Kaparen såg upp och tittade på mig.

– Men han vann inte. Varför det? frågade jag. De påstod att en av funktionärerna sett honom åka fel på ett ställe. Så ha blev diskvalificerad. Vad skulle man göra? Det var ont om jobb och direktören var högt upp och jag långt ner. Jag frågade några av funktionärerna efteråt men ingen ville vidkännas något. Min grabb var så förtvivlad och ledsen, mest för, som han sa, att det inte var sant. Det gjorde ont i mig. Barn ska inte ha orättvisor. – Jag åkte i rätt spår hela tiden. Jag har inte fuskat pappa, sade han och jag trodde honom för har var en bra pojk. Och då, då vart jag kommunist, sade han och drog ett djupt bloss på cigaretten. – Det var andra saker också men det var det som fick mig att rösta på kommunisterna och det har jag gjort ända sedan dess.

Lars Ekeman