Resa i Baltikum den 8-12 juli 2014

Den 8 juli 2014

Så himmelskt med en färja som utstrålar lugn och ro. Här i matsalen kan man verkligen inte klaga på någon överbeläggning. Det är glest mellan de upptagna borden och det är ingen kö vid 2014-07-07 Karl på däck mot Tallinsjälvserveringsdisken. Lunchen såväl som middagen ingår i biljett priset. Praktiskt och enkelt då man bara har två rätter att välja på. Maten är enkel men god. Det här är en färja för långtradare och tunga transporter och då ska maten vara rejäl och närande.

Karl tar i vanlig ordning en minst dubbelt så stor portion som jag själv. Vi äter och låter oss väl smaka. Matsalen är ganska liten för en färja i den här storleksklassen. Enkla rejäla bord, väggfasta soffor utmed väggarna. Utförandet liknar den engelska Chesterfield men materialet är brun plast men ändå ganska så snyggt. Det är få turister, och bland dessa vi två som färdas på motorcykel.
Vi hade en snabb färd från Uppsala till Kapellskär. Jag bokade färjebiljetterna per telefon så snart bokningen öppnade. Och blev upplyst om att incheckningen stängde en timma innan avgång. Det gjorde att vi plötsligt fick bråttom. De knappt tio milen till Kapellskär tog ca en timme och tjugo minuter och då han vi också med att tanka.

Vi körde fort men inte för fort. Även om man har ont om tid så gäller det att veta vad man gör. Men på motorväg och där det är vilt staket kan man gasa på ganska bra. Hastigheten sätter man efter vägen och inte skyltarna.

Det var en sådan där morgon som man önskar att det ska finnas flera av. Rätt tomt med trafik på motorvägen, jämn vind som ännu hade kvar av morgonens friskhet och som letade sig in under skinnstället och svalkade alldeles lagom och jag får tygla mig själv och min Tigerungen så att vi inte far iväg alldeles för fort. Jag känner lockelsen att få vara ännu närmare solen, den blå himlen med sina vita molntussar, just i den stunden, berusningen av att vara här och nu och vetskapen om att varje stund är den sista och aldrig återkommer.

Vi bullrar in på terminalen i Kapellskär med två minuter till godo och kör i hastigheten förbi incheckningen och fortsätter halvvägs upp på lastrampen och hejdas av två matroser som vänligt frågar efter biljetter. Vi får vända och snällt åka tillbaka och få våra biljetter och sedan kan vi köra ombord. Av någon anledning avgår färjan en halvtimme före utsatt tid. Jag kastar mig på telefonen och ringer hotellet i Tallinn för att hinna boka innan mobiltäckningen tar slut. Vi kommer ju att vara framme mitt i natten.

– Echo, Karl, Echo, Martin, Adam, Niclas, jag ryter bokstaveringen på engelska i telefonen. Bullret på bildäck är öronbedövande när vi lägger ut. Jag inser att jag glömt den korrekta militära bokstaveringen på engelska som jag en gång kunde utantill men min improvisation lyckas uppenbarligen.
– Mister Ekeman, I got it, utbrister receptionisten och vi skrattar båda. Karl antecknar bokningsnumret i sin mobiltelefon efterhand som jag upprepar.
-The reception will be open the whole night. Wellcome to Tallinn, hinner jag uppfatta innan vi lägger på. Vi tar med oss det vi behöver för överfarten och tar hissen upp till däck fyra och letar upp salongen med vilstolar. Det är lugnt och inredningen går i blått och vitt. Vi tar plats på främre raden och kan riktigt breda ut oss. Vi har salongen nästan för oss själva så när som på ett medelålders par som försynt tagit plats längre bak.

Vi sitter som vi ofta gör i våra egna tankar, när vi nu äntligen inte har några saker som vi måste utföra. Karl har med sig en bok av Fredrika Spindler som handlar om Nietzsche, ”Nietzsche, kropp, konst, kunskap” heter den. Själv läser jag Nietzsche själv och hans ”Den Glada Vetenskapen” Det är en nästan lustfyllt läsning. Så mycket att upptäcka, så mycket att förstå. Var detta liv. Inte nästa.
Strax efter klockan 2230 kör vi av färjan i Paldiski. Det var här som den Sovjetiska marinen bland annat tränade sina ubåtsbesättningar på de kärnvapen bestyckade ubåtarna. En plats som då lika gärna hade kunnat vara på månen. Jag minns från min tid som officer hur det mystiska Paldiski då och då omnämndes i Försvarsstabens underrättelse rapporter. Jag har varit här förut, 1995 då min enhet på Försvarsdepartementet besökte Estland och bland annat den då nyligen lämnade Sovjetiska marinbasen. Jag minns skyltarna som varnade för radioaktivitet och stängslet som omgärdade den stora hangarliknande byggnad som inrymde en kärnreaktor som man utbildade besättningarna på att sköta och ödsligheten i östersjömarinens militärfängelse som verkade har övergivits i en hast och som var fyllt med slängda uniformer och annan bråte och hur vi åkt runt bland de tomma kasernerna och kunde konstatera hur slarvigt uppförda dessa var.
Det är redan natt då vi lägger till. Jag är i mina egna tankar då vi kör vägen mot Tallinn. Det varmt och alldeles vindstilla. Det har regnat för inte så länge sedan av att döma på vattenpölarna, i den ibland ojämna vägbanan. Vi håller jämna 80 km/tim. På natten är alltid risken större för djur som springer ur på vägen.

Det kalla kriget, vilken deprimerande tid det egentligen var. Det hade kunnat bli krig men nu är det mesta av den fruktansvärda förstörelse förmåga nedmonterad, bortforslad och förstörd. Hur många av oss förstår det faktum att vi lever på en av det minst rustade kontinenterna men med ett krackelerande nedrustningsavtal som vi illa skött. Och nu står vi inför nya utmaningar i vår världsdel. Att vi aldrig lär oss? Juli natten är ljum och varm och lite fuktig och vi nästan ensamma på vägen. Ingen motorcykel färd är den andra lik och den här utstrålar en sorts frid, och trygghet. Jag funderar vidare på det kalla kriget och allt det som hände då samtidigt som jag håller utkik efter djur.

Strax före midnatt är vi framme vid vårt hotell.

Den 8 juli 2014

Vi vaknar vid åttatiden, sista timman var luftkonditioneringen på för att fördriva hettan. Vi hyser en aversion mot dessa bakteriespridande luftuttorkare som bör användas med stor sparsamhet. Min förkylning har nu övergått i stadiet begynnande snuva, tungt huvud och halstorrhet. Alltså var gårdagens bedrägliga tillfrisknande endast en villa.

Vi gaskar upp oss med ett besök i hotellets pool. Karl intar också gymnastiksalen eller ”gymmet” som det numera heter. Sedan angriper vi frukosten. Matsalen är full med hotellgäster. En minst sagt välväxt man i en stor blommig skjorta stirrar ilsket på mig då vi attackerar samma ostbit. Jag retirerar i sista ögonblicket då jag inser att det föreligger en risk för att kampen om osten leder till en öppen konflikt.

Så är vi nästan färdiga för avfärd. Jag ser betänksamt på den fullastade fyrhjuliga bagagevagn som står på utanför hotellets entré, med våra väskor, hjälmar, skinnjackor och annat som alltsammans är vårt. – Åker vi verkligen omkring med alltsammans? tänker jag för mig själv och känner hur varm solen är. Motorcyklar ska ha så lite packning som möjligt. Jag ser på våra två små kissekatter som står uppställda i skuggan alldeles bredvid entrén, med fronten utåt som gör att man lätt kan tro att de är i stånd att rusa framåt och nosa på den som tittar för länge.
– Som alltid, det var bättre förr tänker jag. – Då hade man med sig en tandborste, en tvålbit, extra kalsonger, två t-tröjor, en extra tröja, regnställ och just inte så mycket mer tänker jag, med en lätt underdrift. Det kunde man klara sig på i två veckor.

– Pappa kan du hjälpa mig med backspegeln? Jag återförs till verkligheten av Karl som under tiden underhandlat med hotellets verkmästare om bistånd med verktyg. Tillsammans drar vi fast den krånglande backspegeln. Sedan är vi äntligen färdiga för avfärd mot Tartu, Estlands äldsta stad och som har ett av Europas äldsta universitet. Då upptäcker jag att min GPS inte vill ladda. Detta oumbärliga verktyg för att enkelt finna sin väg. Ja, ja, allt var inte bättre förr. Vi tillbringar nästan en timme på Statoils bensin station med att skruva av halva plastkåpan för att kunna kontrollera säkringarna. I takt med den ökade tyngden i huvudet, snuvan och hostan blir humöret allt sämre. En skruv tillsammans med en av säkringarna försvinner ner i kåpans innandömen, ingen säkring är trasig men likafullt får jag inhandla en helt ny uppsättning säkringar. Det går inte att finna felet. Till slut ger vi upp, varma och svettiga.

2014-07-08 Lunchstället i Paide

Lunchstället i Paide, där jag somnade vid bordet

Strax innan avfärd blir vi varnade av en vänlig estländare för att köra den väg som vi har

planerat, då vägarbeten orsakar stora köer. – Kör till vänster och sedan till vänster vid nästa Statoil, förklarar han och fortsätter. Jag tackar honom vänligt och inser att det är omöjligt att komma ihåg hela hans instruktion. – Karl ser tvivlande på mig när jag säger att jag vet hur vi ska köra. Vilket är alldeles sant i den meningen att jag endast har en allmän plan om att först köra syd väst ut och sedan försöka finna den ringled som syns på kartan och med all säkerhet kommer Tartu att dyka upp på någon av de oräkneliga vägtavlorna som vi kommer att möta. Vi ger oss iväg. Karl skakar på huvudet när jag försöker bryta mot trafikreglerna och göra en förbjuden vänstersväng. Jag lyder och fortsätter och vänder längre fram men sedan följer han efter mig snällt.

Efter några felkörningar är vi på ringleden, på väg öster ut. Jag vet det genom att se på solen. Spanings plutonchefen lever ännu, tänker jag belåtet och blir ännu mer belåten när vi svänger upp på motorvägen som leder till Tartu. För ett ögonblick glömmer jag min förkylning. Vägen är emellertid av den sämsta sorten, spikrak, mil efter mil. Ovärdigt en sann ducatist.

Vi svänger av efter tio mil när vi når Paide. Mitt huvud har intagit konsistensen av en halvkokt fläskkotlett. Inte helt bra att dressera en Tigerunge i mitt tillstånd. Äntligen lämnar vi den spikraka motorvägen. Vi kör in i Paides lilla centrum och letar efter ett ställe att äta på. Nu är det riktig hett och när vi vänder för att köra tillbaka upp mot det lilla torget som vi kom ifrån, så får Karl motorstopp mitt i svängen och hinner inte parera med benet och tappar Franciscus. Jag kör på upp på trottoaren och stannar för att hjälpa honom att resa upp den men hinner inte fram innan han har gjort det själv. Vi inspekterar skadorna men vi har turen på vår sida. Det är några skrapmärken på backspegeln, styrändspluggen och på sidokröken på avgasröret. Vi pustar ut samtidigt som vi inspekterar skadorna.

2014-07-10 Amiralen och Karl hotellet Tartu

Äntligen framme

Vi far tillbaka några hundra meter till det lilla torget som vi kom från och kommer rakt på ett ställe som vi missade. Ett litet kafé som ligger under skuggan från de stora höga träden som

står utmed trottoaren. Äntligen paus. Jag är ganska så slut och somnar vid bordet efter maten.

Efter ytterligare tio mil är vi framme i Tartu. Hotell London där vi ska bo ligger nästan granne med universitetet och ska enligt kartan var enkelt att finna. Gatorna visar sig emellertid vara enkelriktade på det de mest oväntade vis. Vi bullrar omkring utan att lyckas ta oss fram. Till slut ser vi hotellet på 200 meters håll men på en gågata som är belamrad med flera ute caféer.
Eftermiddagshettan är olidlig och vi är båda genomsvettiga i skinnställen. Jag kör resolut in på gågatan och kryssar fram mellan borden och de förvånade gästerna, fram till hotellets entré. Äntligen framme.

Den 9 juli 2014

Det är inte svårt att bli förälskad i Tartu som hette Dorpat på den svenska tiden och dess universitet. 2014-07-09 GustavAdolfDet var Gustaf II Adolf som inrättade universitetet ungefär samtidigt med Uppsala. Det är en gammal stad med en lång historia som inte minst universitetets museum påminner om. Estland utgör ett av de områden som klämts mellan olika stormakter, svenskar, ryssar och tyskar. Alla har de varit här och satt sina avtryck och det gäller alla de baltiska länderna. Den medeltida tyska orden behärskade stora delar av Baltikum under medeltiden och medförde en invandring av tyskar som med tiden kom att utgöra de så kallade baltyskarna. Det var de som styrde och var ägaren till de stora godsen och där den inhemska allmogen arbetade. Den balttyska adeln behöll under århundradena sitt språk och sin särart. Sönerna sändes till universiteten i Tyskland för utbildning och banden fortsatte att vara starka under århundradena. Det var de och den inhemska befolkningen och gränsen där emellan var skarp. Det var med deras hjälp som först svenskar och sedan ryssar styrde sina besittningar i Baltikum. Det var först under 1800 talet som det utvecklades en nationalitets känsla med intresse för det inhemska språket och den egna historien. Det var den som också grundlade viljan till befrielsen i frihetskrigen 1918-1919 då de baltiska republikerna uppstod.

Vi sitter vi ett litet kafé, inte långt från den stora tegelbyggnaden som inrymmer universitets 2014-07-09 Univeristet Tartumuseum. Båda i våra egna tankar. Karl har den angenäma egenskapen att inte ständigt behöva konversera. Säger han något så är det ofta för att det är viktigt. Solljuset strilar ner genom de stora höga trädens lövverk som ger oss en behaglig skugga. Lite längre bort ligger ytterligare en lång smal universitets byggnad i en sorts neoklassisk stil. Dess fasad lyser vit i solskenet och är alldeles nyrenoverad och lite längre bort anar man den byggnad som en gång tjänade som observatorium.
– Var detta liv, jag tänker på orden som min gode vän skrev ner för länge sedan. Det är både lätt och svårt.

Vi skiljs åt. Karl går till ett ställe med böcker. Själv tillbringar ytterligare en timma i den vackra parken och känner en glädje över att man inte byggt sönder miljön utan istället varsamt renoverat husen och själva parken. Visserligen är det här bara en del av universitet som har flera filialer på2014-07-09 Tartu universitet andra håll i Tartu men den här gamla delen är tillräckligt stor för att ge intryck av frid och lärdom och uppmaning till eftertanke.

Den 9 juli 2014

Uppstigning klockan åtta. Idag ska vi köra vidare till Lettland. Utanför fönstret är himlen blå och solen lyser redan varm i fönstersmygen till vårt fönster. Det är svårt att lämna Tartu med dess romantiska rådhus som är rosa och har en staty som föreställer två studenter som kysser varandra. Den restes efter befrielsen och det kalla krigets slut. Så ovanligt civiliserat för vilka är universitet till för så om inte för dess studenter? Hur många är inte fyllda med mer pompösa statyer. Får jag välja föredrar jag den kyssande studenterna. Jag misstänker att på samma plats som statyn nu står så fanns det annan staty som sannolikt föreställde någon av kommunisttidens förgrundsfigurer. Sannolikt en av dessa många som offrade sitt värde för makten. Jag är tacksam att jag aldrig behövt göra det valet.

Nu har vi äntligen trasslat oss ut ur Tartu och kommit ut på landsbygden. Jag ser utmed vägen och på landskapet som är mjukt och intagande, med höjder, skogspartier omväxlat med öppna gröna fält där rågen ännu inte har övergått i gult utan ännu är grön. Men det gäller inte det gula rapsfälten som kommer emot oss med sin speciella doft. Längre bort kröker den för en gångs skulle jämna vägen till vänster och fortsätter in i skog med höga Almträd.

2014-07-10 Karl på vägen mot Lettland

Karl väntar….

Jag ser på kartan och märker att min gamla färdighet att kunna följa med på kartan samtidigt som jag kör sitter i. Det tar längre tid att navigera med hjälp av karta men å andra sidan vet man på ett bättre sätt än med GPS var man är. Man kommer ihåg vilka vägar man kört. Det är svårare medGPS som är lättare att köra efter. Man följer pilen. Det går snabbar men när man kommer fram är det svårt att minnas var man har varit och kört. Det var alltså ändå bättre förr då man läste karta, tänker jag samtidigt som Karl dundrar om mig på sin Grand Turismo, sannolikt lika upprymd som jag själv av dagen. Han far in i skuggan under de höga träden och får alldeles rätt ingång i kurvan, inte för fort, inte för sakta med ett nästan perfekt nerlägg. Ljust nu är vi här i Estland och behöver inte bekymra oss om något annat än att köra motorcykel.

Grand Turismo Ducati GT 1000, är den moderna kopian av sin föregångare också den benämnd GT. Den GT som jag växte upp med på sjuttiotalet var en äkta kamskaft men ingen desmo. Sannolikt ansåg fabriken att en Grand Tourer inte är i behov av två140709 ducati-gt1000-two-tonengsstyrda ventiler. Vilket egentligen alldeles rätt. Om jag har förstått det rätt så är egentligen ventiler med stålfjäder att föredra, åtminstone på den äldre Ducati modellerna då sidokrafterna på ventilskaften är mindre än på de med tvångsstyrda, så kallade desmodroniska ventiler. Ducatis kamskaftare har dessutom korta ventilstyrningar som dessutom gjordes i brons för att kunna avleda värmer bättre. Den egenskapen är bra för motorer som ska hålla länge men sämre när det slitage. Desmo systemet är perfekt för tävling. Motorn kan i princip inte övervarvas. Det var sannolikt det och imagen av vinnande tävlingsmaskiner som förde den legendariska konstruktören Fabio Taglioni in på att den tvångsstyrda konstruktionen skulle utnyttjas även för maskiner för privat bruk men sannolikt fanns ett skäl till; hans beundran av enkelheten i desmosystemet. Om det var något som präglade kamskaftarnas era så var det just det. Enkelheten i konstruktionen. Något som jag tycker om och som hör samman med den Europeiska civilisationen.

2014-07-10 Lunchpaus Lettland

Lunchpaus i Lettland på väg mot Skriveri

Det blir en lång färd. Vi kör på många olika vägar. Kvaliteten varierar och en sträcka har en vägbana som jag trodde inte var möjlig. Jag förstår varför det förr i världen var viktigt med njurbälte. Vi turas om att köra först. Karl är minst lika bra på att orientera som jag själv. Om jag är bättre på kartan så har en otrolig förmåga att hala fram sin Iphone och på ett ögonblick fastställa var vi är och hur vi ska fortsätta. Det har jag svår slå.

2014-07-10 Inlåsta kissekatter i Lettland

Katterna blev inlåsta på inrådan av personalen

Till slut är vi framme vid Skriveri som ligger rakt öster om Riga. Det är en liten ort och vårt hotell ligger nära den floden som rinner ut i Riga. Det är stilla och tyst. Hotellet är fullt av ryssar sannolikt på väg till kusten. En del ser ganska skumma ut. Våra kissekatter blir inlåsta på hotellet bakgård. Det inte tillrådligt att ha dem på parkeringen meddelar personalen. Det finns just inte så mycket att göra annat än att äta middag och ta en promenad ner till floden. Vädret har slagit om och det är kallare nu och himlen är fylld av grå moln. Sedan är det läggdags.

Den 10 juli 2014

Vi vaknar och äter frukost tidigt. Det är sol ute men svalare. Vi packar och bullrar sakta ner för backen till den stora landsvägen. Det är nästan den bästa stunden. Särskilt som idag då himlen är blå och morgonens friskhet finns kvar i luften och man vet att man har en hel dags touring framför sig med nya upplevelser och nya förväntningar, ibland blir det en dålig dag men oftast överträffar det som händer under resan det som man förväntade sig. Det oväntade och nya, det lilla och det stora, tankarna som kommer som handlar om det man upplever men också om den andra dimensionen, den som är så svår att beskriva. Det får alltid mitt hjärta att slå snabbare.

2014-07-11 Vid floden mot Riga

Vid floden Ceja Daugava, rakt väster om Riga

2014-07-11 Dammen över floden

Dammen över floden

Vi följer floden väster ut, mot Riga för att komma fram till en bro som kan ta oss över på andra sidan så att vi kan fortsätt söder ut mot Litauen. Det är lite trafik. En kort stund kör vi bredvid varandra. Varje gång blir jag lika uppsluka av synen av GT:n som heter Fransiscus och dess förare i sitt svarta skinnställ som är min son. Det är en vacker motorcykel med sin egen speciella karaktär. Den är modern till sin konstruktion och fungerar bra på racerbanan men dess utseende minner om en annan tid då motorcyklarna var enklare till sin konstruktion och inte lika motorstarka somdagens. Man kunde skruva själv med ganska elementära kunskaper och det gick att förstå hur saker och ting fungerade. Det var synd att fabriken inte var mer uthållig. Då, när den var under produktion så var GT svårsåld nu är den mer eftertraktad och priserna på begagnade GT när de någon enstaka gång är till salu, stiger.

Nu är vi framme vi en gigantiska damm som dämmer upp floden som har det romantiska namnet Ceja Daugava. Det pågår byggnadsarbeten och trafiken är enkelriktad. Vi kör över dammen och den kokande gryta där intagen finns till turbinerna i kraftverket. Det verkar inte finnas någon sluss och det förklarar varför det var så få fartyg uppströms. Vår färd fortsätter, det är lagom temperatur och behagligt att köra. Vi närmar oss Riga med svänger söder ut innan vi når förstäderna. Trots mina noga noggranna studier av kartan så svänger vi av för tidigt och hamnar på E 67 som går till Kaunas men det upptäcker vi först efter ca tio mil då vi tar en paus. Vägen är jämn och fin och vi faller in i en jämn lunk som avbryts av en och annan omkörning av köer som orsakas av långtradare. Kaunas 240 km står det på en skylt. Jag reflekterar inte. Så övertygad är jag om att vi är på rätt väg.

Kuanas, jag minns mitt besök där på våren 1998 då jag var en del i det svenska stödet till Litauen som bland mycket annat gick ut på att hjälpa till att organisera en modern reservofficersrörelse med ett demokratiskt ledarskap. Kaunas var Litauens huvudstad under mellan krigstiden då Vilnius ingick i Polens territorium. Andra dagen av vårt besök så förde våra Litauiska värdar oss till Kaunas och den gamla officersmässen som varit sovjetisk officersmäss ända fram till befrielsen 1991. Vi togs emot av tre gamla farbröder i åttioårsåldern som stolta bar den nya Liatuaiska armens officersuniform. Det hade alla tre varit subalterner i slutet av trettiotalet och blivit utnämnda officerare några år innan katastrofen den 15 juni 1940. I mässen stannade vi framför ett uppförstorat fotografi som täckte nästan hela väggen som föreställde hur delar av ett kavalleri förband paraderade i Kaunas någon gång 1938. En av våra tre värdar, en småväxt liten gubbe men rak i ryggen och som ännu bevarade något av sin ungdoms spänst i sättet att röra sig, pekade på en av deltagarna i en beridna paraden som höll förbandets fana och förklarade genom tolken att det var han själv som satt där till häst och höll fanan i sin högra hand. Vi gick in i nästa rum där samma fana nu fanns uppsatt på väggen och han förklarade att under hela ockupationstiden hade han förvarat den gömd i sitt hem, fast övertygad om att Litauen än gång skulle bli fritt igen.

Fred och frihet, tänker jag när jag vrider på gasen och känner kraften i 916 motorn för att köra om ännu en långtradare, är det som funnits i hela mitt liv. Det är lätt att ta det för givet. Och nu lever i en av det mest långvariga fredsperioder som Europa haft. Jag hör det dova ljudet från GT;n som accelererar för att köra om långtradare nummer två och följer efter, ganska nära och jag ser hur fjädringen arbetar på GT:n och hur elegant den hinner förbi ännu en personbil och bromsar in. Finns det eller kommer det att finnas någon bättre tid än den vi just nu lever i? Jag bromsar för att lägga mig bakom en dieselosande gammal Mercedes som Karl han förbi innan den mötande bilen kom för nära. Vi kan aldrig säkert veta något. Det enda vi kan veta är det som vi upplevt och upplever just nu och försöka vara så anständiga som möjligt i våra liv. Jag vrider på gasen igen och Tigerungen kastar sig framåt som om han har längtat efter att jag ska släppa honom fri. Vilken oändlig lycka det är köra motorcykel.

2014-07-11 Jag vi d gränsen till Litauen

Gränsen mellan Lettland och Litauen

Vi passerar gränsen till Litauen, stannar och tar några foton. Det är egentligen ingen riktigt gränsövergång bara en skylt som talar om att man lämnar Lettland och kommer till Litauen. En liten bit bort ser vi den gamla gränsövergången med sina baracker för tullkontroll. Jag tackar tyst vår Europeiska Union. Jag tillhör dem som vet hur det var tidigare. Det är ingen tid som jag tror någon vill ha tillbaka. Alla Europas gränskontroller med sina ibland sura tulltjänstemän som krävde pass och som ofta var förenat med väntan. Jag ler mot Karl som tar ännu en bild. Vi gör tummen upp och ler mot varandra. Vilken otroligt fin son som jag har. Vi startar och kör in i Litauen. Nu har vi 24 mil kvar till Klaipeda.

Efter ett tag börjar det regna. Jag kör in på en parkeringsplats för att ta på mig regnstället. Det var nästen i sista minuten för strax vräker regnet ner. Det är nästan som en grå dimma med vatten. Jag väntar på att Karl ska dyka upp. Han låg före mig och fortsatt en liten bit till. Det finns en gammal motorcykelregel som säger att om man skiljs åt så ska den som kör sist vänta till den som är först kommer tillbaka. Efter ett tag ser jag genom regndiset framlyktan på en motorcykel. Det är Karl som också han fått på sig regnstället som droppar av vatten när han svänger in och stannar bredvid mig. Vi bestämmer att köra vidare och stanna först när vi behöver tanka om ungefär tio mil.
Jag avskyr regn men mest innan det har börjat. När man väl fått på sig regnstället, dragit på skyddet för tankväskan och krånglat på de vattentäta handskarna är den en tjusning att köra i regn och då får det gärna regna rejält. Bara det inte är kallt. Det är ett rejält regnväder men det är varmt så slipper frysa. Vi kör de sista fem milen med regnet smattrande mot visiren. E 272 är en av Litauens huvudvägar och har mestadels en jämn och fin vägbana. Till slut tvingar tända lampor för reservtankar oss in på en Statoil bensinstation. Vi stannar under taket som ger skydd för regnet och tankar. Nästan 17 liter går slukar min Sport Touring men så behöver det bara tanka varannan gång till skillnad från GT;n som trots sitt namn Grand Turismo har en nästan hälften så stor tank jämfört med min Tigerunge som trots att den har mer hästkrafter märkligt nog drar mindre bensin.
Nu har vi inte många mil kvar. Lagom när vi kör ut från bensinstationen upphör regnet och det börjar sakta klarna upp. När vi har en mil kvar till Klaipeda sätter jag på min GPS. Vi är trötta och vill gärna komma direkt till hotellet. Trots det blir den sista biten inte helt okomplicerad. Mitt inne i Klaipeda pågår vägarbeten som får oss att cirkla runt men till slut finner vi vägen till hotell Memel, som var det gamla namnet på Klaipeda före 1945. Vi får ett rum längst upp under takåsen. Vi kränger av oss de fuktiga skinnställen, tar en varm dusch och sträcker ut oss på sängarna och dricker var sin kall öl och smälter en dag fylld med intryck. Sedan går vi iväg och äter middag.

Den 11 juli 2014

Det är morgon. Vi kör på en av de tvåfiliga infartslederna till Klaipeda och letar efter avfarten till färjan som ska ta oss över till revet. Vi har ätit en god frukost i hotellets matsal. Det var en trevlig kväll i går med middag på en restaurang där vi emellertid hade det tveksamma nöjet att äta på ett ställe där Hitler under sitt korta besök i Memel åt middag i mars 1939. Vi blev trots det kvar med långa samtal om filosofi.
Det är uppehållsväder trots väderprognosens löfte om dagsregn. Vid frukosten bestämmer vi att fresta lyckan och försöka ta oss över till det långa revet som börjar utanför Klaipeda och som sträcker sig ända ner mot Kallingrads Oblast. Efter gränsen till Ryssland dit det är fem mil fortsätter det en bra bit till söder ut.

En bit längre fram lyser trafikljusen grönt. Jag ökar farten för att hinna förbi. I filen till vänster är det lång kö av bilar som väntar på att svänga till vänster i korsningen. Plötsligt inser jag att det här vi ska svänga till vänster. Jag bromsar och går in mellan två bilar, in i vänster fil och svänger över gatan in på vägen ner mot färjan, en inte helt riskfri manöver. Karl är klokare och fortsätter rakt fram. Jag kör upp på trottoaren och stannar. Det är fullt med bilar på vägen ner mot färjan, tre filer som verkar minst två hundra meter långa.

2014-07-12 Ombrod på färjan mot revet

Ombord på färjan mot revet

Det är uppenbarligen fler än Karl och jag som kommit på tanken att ta färjan över till revet. Sedan hör jag det dova mullret från GT:n och vi är återförenad igen. Vi rådgör och bestämmer oss för att fresta lyckan och köra förbi hela den långa tredubbla kön med förhoppning att smita förbi denna och ta oss ombord på färjan. Det är en fräck manöver men motorcyklar tar nästan aldrig någon plats för bilar och samma uppfattning verkar föraren ha i främsta bilen innan kassan som på våra frågande tecken vinkar förbi oss. Vi betalar, så är vi igenom och fortsätter att slingra oss förbi bilarna i den sista kön fram till färjan. En besättnings man tecknar åt oss att fortsätta framåt. Vi kör ombord som några av de sista fordonen och blir anvisade ett smalt utrymme längst akterut vid relingen. Som vi trodde tar vi inget utrymme för bilar.

Så är vi över på andra sidan och på väg mot Nida som en gång var en liten by som hyste en del av revets många fiskare och där Herrman Blodes hotell fanns. Som alltid fascineras jag av det som en gång var. Det som fanns och inte längre finns. Herman Blode levde sitt liv där åren 1867 till 1934 och slapp följaktligen att uppleva den stora katastrofen på hösten 1944 då revets befolkning flydde inför den framryckande Röda armén och hans livsverk förstördes. Det är dit Karl och jag ska för att se om vi kan finna några spår av det som fanns då.

Vägen är typisk för den många av vägarna i Litauen, ojämn och med högst skiftande kvalitet. Det är gråmulet med varmt och regnet hänger i luften. Ju längre söder ut våra motorcyklar bär oss desto sämre blir vädret. Vi skymtar havet både på den östra och på den västra sidan. Revet är smalt. Växtligheten består mest av sega tallar som växer på den sandiga jorden avlösta av sträckor med lövskog. Marken är för ofruktbar för jordbruk. De som levde här före 1944 livnärde sig på det som havet gav och man fiskade mestadels i den stora lagunen mellan fastlandet och revet. Nu är det mest turismen som ger försörjning. Dessutom finns inga kvar av de som kunde för vidare kunskapen om hur man fiskar från små båtar.

2014-07-12 Herman Blode

Herman Blode

Det var sannolikt ett hårt liv. Man var hänvisade till sig själva och det som havet kunde ge. Det var en säregen miljö. Mot slutet av 1800 talet, precis som fallet var i Skagen lockade ljuset och den speciella naturen till sig konstnärer som lät sig inspireras av havet och revet och den säregna miljön och i denna fann motiv till sina målningar. Men det krävdes någonting mer, likt det som fanns i Skagen med den konstintresserade krögaren Bröndum och hans hotell. I revets fall var det Herman Blode och det hotell som han uppförde och som skapade den fasta punkten och möjligheten till boende och umgänge med andra kollegor som återkom år efter år i allt större omfattning. Till en början var det akademiker och studenter från konstakademien i Königsberg, det nuvarande Kalliningrad, som tillbringade några sommarveckor varje år på Blodes hotell men efterhand i slutet av 1800 talet spred sig ryktet om hotellet och även konstnärer och författare från andra håll, främst, Tyskland som började tillbringa sina somrar där. Det var till detta som Blode tillsammans med sin hustru skapade förutsättningar för och ägnade sina liv till.

Vi närmare oss Nida, sista sträckan är nyasfalterad väg som är jämn och fin. Det duggregnar men vi är alltför nära målet för att stanna för att ta på oss regnkläder. Vi kör in i Nida med vattnet droppande från skinnställen och kommer rätt på det nya hotellet som är ligger på samma plats där Blodes hotell än gång låg. Resterna av det gamla hotellet revs i mitten på sextio talet då det kommunistiska styret i Rådsrepubliken Litauen antog en plan för utveckling av infrastrukturen på revet. Den innebar bland annat Nida och tre andra orter reserverade som semester orter för nomenklaturan, den socialistiska eliten som försåg sig med förmåner som inte var möjliga för vanliga medborgare. Litauen hade sin beskärda del av troenden, medlöpare, karriärister och moralisk ruttenhet och hyckleri.

Det tog lång tid att något så när återhämta sig från katastrofen 1944. Ingenting av det förnimmer vi när vi kör in i Nida. Det är en typisk badort som vi kommer till som inte känns särskilt typisk för Litauen. I slutet av den lilla backen upp mot det nya hotellet där vägen delar sig till vänster och höger. Vi svänger till höger därtill uppmanade av två bastanta Litauiska trafikpoliser som står och dirigerar trafiken och vinkar åt oss att fortsätta. Vi stannar efter bara ca 25 meter. Alldeles invid Herman Blodes museum men inser att här kan vi inte parkera två motorcyklar. Vi går fram till de bastanta poliserna och frågar artigt var vi kan parkera. Till vår förvåning visar de sig vara riktigt vänliga. Ingen av dem talat engelska men de ler och tecknar åt oss att köra in på vägen till vänster i korsningen där det finns lediga parkeringsplatser vilket innebär att vi kommer att köra mot den enkel riktade trafiken vilket uppenbarligen inte gäller oss.

2014-07-12 Restaurangen Nida

Den tomma restaurangen med havet utanför

Det finns nästan inte några matgäster i den rymliga matsalen i det nya hotellet. Hovmästaren slår ut med händerna och uppmanar oss att välja något av alla de lediga borden. Det är gott om plats, och vi lägger ifrån oss våra hjälmar och tar av oss vår fuktiga skinnjackor och förklarar att vi först vill besöka museet innan vi äter vilket servitören inte har något emot.

2014-07-12 Museet Nida

Museet

Det lilla museet består av en hall och ett enda rum och inrymt i en av flyglarna till huvudbyggnaden. En mängd fotografier pryder väggarna som är det enda innehållet. Vi går sakta utmed väggarna och ser på fotografierna på dem som tillbringade ett antal härliga sommarveckor eller månader för länge sedan i Nida. En del är unga och en del är redan gamla på bilderna. Ansikte efter ansikte tonar fram på det svartvita fotografierna. Det är fler män än kvinnor. Namnen säger oss inte så mycket utom i några fall. Det är få av oss som göra sådana intryck att vi blir ett namn för de generationer som kommer efter.

Jag stannar, min blick möter Sigmund Freud som med sitt välklippta skägg och skarpskurna ansikte blickar emot mig. Alltså var även han här, oklart hur länge och hur många gånger. Jag ser på fotot och minns mitt besök på Bergasse i Wien. I den stora våningen som var hans kombinerade bostad och mottagning under huvuddelen av hans liv och som nu är museum. Finns det någon som har betytt mer för vår insikt om hur irrationella vi egentligen är och hur vi styrs av krafter som vi har föga insikter om? Kanske Nietzsche. Efter anschluss den 13 mars 1938 bevakades hans bostad av österrikiska nazister som stod och hängde i porten mitt emot. Något direkt fysiskt våld vågade man sig inte på, därtill var Freud alltför välkänd. Trakasserierna ökad mot familjen samtidigt som förhandlingar pågick om tillstånd för Freud att lämna Österrike. Den 4 juni samma år kunde han resa till Storbritannien, svårt sjuk i cancer. Han kom aldrig åter utan dog i september 1939. Han var ett av många offer men kom till skillnad från så många andra ändå fysiskt lindrigt undan.

Jag går vidare. Plötsligt så blickar Leni Riefenstahl emot mig från en av de övre porträtt raderna. Hennes mest berömda film, ”Viljans triumf” som skildrade partidagarna i Nürnberg 1934 var kanske också hennes egna största triumf, då, men sedan efter kriget blev den en belastning. Som i så många andra fall finns det inga enkla svar på hennes val. I en dokumentär på sin ålders höst, hon dog 2003, erkände hon att mötet med Hitler och hennes oförmåga att förstå vad nazismen handlade om, var hennes livs största katastrof. Men varför hänger hon där på väggen med sitt nästan mystiska ansikte? Jag letar på nätet och finner två fotografier från september 1936 då hon använde revets sanddyner som kuliss vid inspelning av prologen till den ”Den stora olympiaden” som skildrade de Olympiska spelen i Berlin 1936. Det är nog förklaringen. Hemma skulle nog ett sådant arrangemang vara otänkbart men här i Litauen finns delvis andra förhållningssätt till det andra Världskriget. Här är Leni Riefenstahl nog mer rumsren än hos oss.

2014-07-12 Thomas Mann och hans sommarhus

Thomas man med familj. I bakgrunden sommar huset.

Ytterligare några steg och jag möter Thomas Mann, sannolikt fotograferad här på Nida. Han kom hit första gången sommaren 1928 och bodde med sin familj på Herman Blodes hotell. Leni Riefenstahl motsats. Han insåg tidigt nazismens natur och varnade för dess mörka sidor i artiklar och tal. Han fick också betala priset i form av landsflykt först 1933, till Schweiz senare, 1939 till USA där han och hans familj utgjorde en del av den tyska emigrant kolonin, de som inte hade någon plats i Tredje Rikets Tyskland. Bland dem fanns Erich Maria Remarque och Marlene Dietrich.

Thomas Mann gjorde en resa politiskt, från ett bejakande av det preussiska Tyskland till en alltmer liberal hållning. Friheten och individen blev med tiden av allt större betydelse. Som så många konstnärer var han en sammansatt natur, han var påverkade av Nietzsche, bisexuell och en individ som förmådde tänka utanför ramen men levde till formen ett borgerligt liv. Jag ser på porträttet och hans eleganta yttre som döljer så väl de stormar han utkämpade. Med Herman Blodes hjälp lät han uppföra ett sommarhus i Naida som stod klart sommaren 1929, några månader innan börskraschen i New York vilken orsakade ännu ett av dessa jack i historien som ledde världen in på den tragiska resan fram till 1939.

Han och hans familj skulle hinna tillbringa fyra lyckliga somrar innan nazisterna tvingade honom att lämna Tyskland. Han skulle aldrig mer återse Nida med dess sanddyner, tallskogar och det vackra huset med dess utsikt över havet. Huset överlevde mirakulöst det andra världskriget, i stort sett intakt och är nu ett museum som visar en kort men lycklig och produktiv del av Thomas Manns liv.

Vi går sakta tillbaka över gården till restaurangen. Regnet hänger i luften och blygrå moln stänger ute solen och utlovar mer regn. Vi är tysta, museet lämnade intryck men så snart när vi är utanför och konfronteras med det nutida Nida så försvinner intrycken. Allt det vi ser och möter har ingen förbindelse bakåt i tiden. Vare sig genom de människor vi möter eller de byggnader vi ser. Nästan allt försvann 1944 och den Sovjetiska diktaturen var skicklig i att utplåna resterna av den historia som ännu fanns kvar. Vi diskuterar fenomenet eftersom vi känner på samma sätt men finner att det inte konkret går att beskriva.

I den folktomma restaurangen är vi de nästan enda gästerna. Utanför fönstret finns havet, insvept i ett grått regndis. Det var åtminstone något som inte sovjetsystemet rådde på och får oss att ändå känna någon sorts samhörighet med det som en gång fanns här och den tid som var. Ute på den bryggan som sträcker sig en bra bit ut vattnet trotsar några fritidsfiskare det dåliga vädret och prövar lyckan, vågorna slår nästan över den låga bryggan och ger ett intryck av att de nästan står i vattnet. Duggregnet sveper in allt i ett grått dis och suddar ut konturerna på de två fiskarna. Det är vilsamt för vädret uppmanar inte till någon snar avfärd, snarare det motsatta och det varmt och skönt i restaurangen.

Till slut bryter vi upp vädret är lite bättre och vi bestämmer oss för att låta regnställen fortsätt att vara fastspända på motorcyklarna. När vi kommer fram till de två trafikpoliserna som fortfarande är kvar överraskas vi av att du är hela gatan där vi har våra två motorcyklar parkerade avspärrade. Det pågår en filminspelning. En gammal vit folkvagn från 60 talet så parkerad, inuti sitter skådespelaren, en minst sagt korpulent man som talar med sin motspelerska, en ung tjej. Regissören som är en kvinna är klädd helt i svart och kolsvart hår har genomgång med kameran och några tekniker. Hon får strax syn på oss och frågar nyfiket på engelska varifrån vi kommer. När vi berättar att vi kommer från Sverige verkar hon bli imponerad och undrar varför vi har kört till Nida. Vi förklarar varför vi är här. Men inget, vare sig historien eller personerna som än gång fanns här känner hon till och är uppriktigt närmast förvånad. Sedan frågor hon om när vi har tänkt att åka iväg med tanke på att vi inte ska störa inspelningen som nu verkar nästan klar att börja. Vi vill iväg så vi klär på oss det sista och tar på hjälmarna, startar och kör sakta uppför backen och vinkar till trafikpoliserna och filmteamet som vinkar tillbaka innan vi svänger till höger i korsningen och bullrar iväg nerför den lilla backen.

Den 12 juli 2014

Vi vaknar tidigt. Utanför vårt fönster är det samma gråväder som igår och himlen är täckt med blygrå moln som ger löfte om regn också idag. Idag ska vi till Ventspils som ligger i Lettland, ca 25 mil rakt norr om Klaipeda. Därifrån har vi tänkt att ta färjan hem till Sverige. Vi äter frukost, packar och hinner precis ta av kapellen på våra motorcyklar innan regnet kommer. Vi lämnar hotell Memel och Klaipeda invävda i ett gått regndis. Nu har jag vant mig vid regnet och min Tigerunge kan inte bli så mycket smutsigare än vad han är och det är hyfsat varmt. När vi kommer upp på motorvägen så övergår regndiset i hällregn och så förblir det huvuddelen av de 25 milen som vi kör. Vägen utgör inget undantag från andra mindre viktiga vägar i Lettland, den är bitvis fylld av bulor och gropar. Vissa sträckor är jämna och fina och då kan vi hålla högre hastighet.

Regndropparna smattrar mot visiret och då och kastar jag huvudet åt sidan för att få regndropparna att glida av med hjälp av fartvinden och på så sätt få bättre sikt. Vi kör utmed havet som ligger ibland bara några hundratal meter från vägen men vi ser inte skymten av hav för all skog som växer mellan oss och stranden. Karl kör om mig och stannar och berättar att han håller på att få slut på bensinen och har knappt två mil kvar. Här är det långt mellan bensinstationerna vi överväger en kort stund att vända och köra tillbaka den bensinstation som vi passerade för ett tag sedan med bestämmer att fresta lyckan och fortsätta. Till slut ser vi en skylt med ett ortsnamn och 3 km som pekar ner mot havet. Vi svänger av på vinst och förlust för nu börjar det bli kritiskt och kommer fram till ett fiskeläge. Vi letar efter en bensinstation i det lilla samhället men finner ingen. Till slut upptäcker jag en marina på andra sidan hamnen. Vi kör dit och till vår lättnad så finns det bensin Karl fyller sin GT:s tank till brädden. Själv behöver jag bara inte tanka Min ST 4 klarat nästan 40 mil på en tank.

När vi närmar oss Ventspils så lyser solen. Vi kör rätt igenom staden ner till hamnen och till Stena Lines incheckning.
-You must show me your regestration documents, säger damen i kassan när hon granskat våra pass. Plötsligt har jag ett svagt minne av att ha läst någonstans att man ska ha fordonets registreringsbevis med sig på färd utomlands i vissa länder. Lettland tillhör uppenbarligen en av dessa. Vi försöker med en fråga. Nej några undantag får uppenbarligen inte göras.
-You have to go uppstairs to the custum office. They have the authority to let you out from the country with your bikes, säger hon bestämt med en min som inte ger utrymme för något annat alternativ.
-Jag ser framför mig de värsta sortens tulltjänstemän som lata och okänsliga hänvisar till reglerna och ytterligare en natt i Lettland, när vi travar upp för trappan. Vi möts av en barsk dam i uniform som på god engelska förklarar bestämmelserna. Hon tinar emellertid upp efter ett tag, sannolikt delvis på grund av Karls charmerande sätt. Jag lyckas gräva fram en maskinskriven lapp med ramnummer och registrerings nummer och andra uppgifter på Tigerungen som jag alltid förvarar i plånboken. Damen studerar den inplastade lappen och skiner upp och ser med ens medgörlig ut och nu blir vår situation avsevärt bättre. Under tiden har Karl lyckats logga in på Transportstyrelsens hemsida med sin mobiltelefon och visar upp sitt digitala registreringsbevis där det framgår att han är ägare till fordonet. Nu är damen mer än nöjd och följer med oss ner till incheckningen och förklarar att vi har tillåtelse att lämna landet. Vi tackar henne med värme för hon har verkligen visat smidighet i att lösa vårt problem.

Vid 18 tiden lägger färjan ut, en typisk långtradar färja. Det finns ingen större lyx men utstrålar i gengäld lugn och en känsla av invande rutiner. Långtradarchaufförerna är ett speciellt släckte. Det beställs rejäla whisky vid baren men det stannar vid en. Nästa dag väntar sannolikt en lång arbetsdag.

Vi går ut på däck. Ventspils och Lettlands kust är redan på avstånd. Havet är blått och en svag vind krusar dess yta. Solen är sakta på väg att gå ner men ger ännu ifrån sig en behaglig värme.

Fotnot
Tillbaka i Sverige upptäcker jag att kontakten till min GPS:s laddare har gått sönder. Sådana finns på varenda bensinstation. Det missade jag när vi letade felet i Tallinn.

 

Kommentera