Den otroliga Sporstern 1998

E 4:an söderut från Stockholm är normalt en tråkig transportsträcka. Två och bitvis trefilig väg. Massor med bilar. Även en lördag eftermiddag är de för många och en Tiger gör sig allra bäst ensam. Mängden av andra fordon kväver något av dess individualitet. Ja, jag vet, kanske någon reagerar men jag har alltid hävdat individen gentemot kollektivet. I massan drunknar individen och tillsammans med tusen andra fordon försvinner något av det som är bäst för mig och bäst för min Tiger.

Jag mullrar nerför den långa backen vid Fittja. En HD Sportster gungar sakta framför mig. Jag glider upp jämsides och sneglar på den skäggiga personen som med båda händerna håller i det höga styret. Apstyre kallades dessa uppböjda och djärvt svängda rör för länge sedan, på sextitalet, då jag lärde mig att köra motorcykel. Bland det häftigaste då var en Triumph Bonneville, slickat svart hår och mörka glasögon och vågade man så parkerade man utanför Cupido Cafe i närheten av Odengatan i Stockholm. Jag vrider lätt på gasen och låter Tigern mullra alldeles lagom och glider förbi. Föraren sneglar på mig. Han är iförd en pottliknande öppen hjälm och svarta glasögon och påminner om någon vålnad från den tid som man helst ser aldrig mer återkommer.

En sådan här dag är det svårt att inte vara på gott humör. Jag är på väg till årets sammanträde i Grappautskottet. Solen lyser från en blå himmel. Trots att det bara är den 2 maj så är luften ljummen och jag kör med halvöppet visir. Tigern låter som en mätt katt. De nya contireplikorna från Armours i Devon i England låter fantastiskt. Mycket bättre än sin föregångare.

Jag passerar den sista bensinmacken innan bebyggelsen tar slut och blir avlöst av öppna fält och ökar farten till lite över 110. Förvånad ser jag i backspegeln hur föraren till Sportstern med den pottliknande hjälmen har hakat på. Jeansjackan fladdrar vilt för fartvinden. Som äkta européer ogillar Tigern alla yttringar av amerikansk kultur så jag ökar farten till 130 för att slippa se eländet. Det susar behagligt av fartvinden och Tigern spinner, ty runt 130 trivs han bäst på motorväg.

Lugnet sänker sig, tror jag, ända tills jag ser föraren till Sportstern åter nalkas i backspegeln. Han nalkas snabbt och kör om, i hög fart! Ett våldsamt smattrande från det öppna avgassystemet fyller hjälmen. Men oförställd förvåning ser jag på ekipaget.

Mannen ser sammanbitet rakt fram då han kommer upp jämsides. Händerna håller krampaktigt om styret och jag kan till och med förnimma motorvibrationerna. Den grällt målade jeansjackan fladdrar vilt och ser ut att kunna slitas i bitar när som helst. Avgasljudet är öronbedövande och överröstar till och med Tigers mer dova mullrande. Road vrider jag på gasen och hänger på. Vi är nu uppe i 140. Sportstern smattrar som ett skenande tröskverk.

Jag lägger mig jämsides med mannen med potthjälmen. Vrider på gasen och ökar till 150 och tänker i mitt stilla sinne att han måste inse att den maskin han åker på knappast lämpar sig för farter över 100 kilometer i timmen. Sportstern hänger på. Antingen är han påtänd eller onykter  men oavsett det, antagligen helt galen, tänker jag och låter Tigern ryta ordentligt. Hastighetsmätaren visar nu nästan 160. Vi färdas vidare mot Södertälje. Först jag och min Tiger tätt följde av galningen på Sportstern.

Jag tittar emellanåt i backspegeln på föraren. Han ser sammanbiten och sur ut. Osökt kommer jag att tänka på en bisarr amerikansk film som jag såg en gång och som handlar om hur en bilist blir förföljd av en lastbil. Filmen utvecklas till en kamp på liv och död och slutar med att lastbilen i den sista dramatiska scenen åker utför ett stup.

Jag ser i backpegeln igen. Jodå, Sporststern är där. Nu närmar vi oss Södertälje. Spänt ser jag i backspegeln. Kommer han att fortsätta E4:an? Tyvärr med viss saknad ser jag Sportstern och dess ägare svänga av in mot Södertälje. Jeansjackan fladdrar lika vilt som tidigare när jag ser honom försvinna på avfarten.

Utan tvekan känner jag en viss beundran. Föraren har gjort en fantastisk prestation. Själv hade jag förmodligen vid det laget haft både blodstillestånd och kramp i armar och ben om jag hade kört hans maskin. Men det skulle vare en helt osannolik händelse. HD är inte min grej och kommer aldrig att bli.

Lars Ekeman