Ryssland ligger långt framme med den militärreform som inleddes efter det korta kriget mot Georgien 2008. Nato har hittills mött utvecklingen med försiktiga motåtgärder, men uppvisar betydande ”osäkerhet” i fråga om den militära förmågan. Det väcker oro. Visserligen är det få som tror på risken för ett storskaligt krig, men redan i det säkerhetspolitiska spelet är militär förmåga en viktig maktresurs. Aktörer som inte har något att sätta emot kan få svårt att försvara positioner och argument.

Dessutom finns det förstås skäl att resa frågan vad Ryssland ska använda sina nya militära resurser till. Inte minst gäller det förekomsten av en näst intill stående armé om 60 000 militär personal väster om Moskva. Är det påstådda hotet från Nato mot Ryssland av sådan dignitet och karaktär att stående arméer verkligen behövs?

Ett enkelt svar är att den hotbilden inte existerar – Nato utgör inte något hot mot Ryssland. Att den ändå målas upp, handlar i hög grad om att i Ryssland och hos den ryska allmänheten ingjuta en känsla av fruktan i syfte att skapa uppslutning kring Putin och det rådande systemet. Ett annat sätt att närma sig svaret och som handfast demonstrerar ihåligheten i Kremls propaganda, är att granska de militära styrkeförhållandena.

Till att börja med kan vi konstatera att den ryska militärreformen gett god effekt. Förmåga och tillgänglighet har ökat. Heritage Foundation, en amerikansk konservativ tankesmedja, drar slutsatsen att Rysslands militära förmåga ligger på en nivå som gör hotet ”formidabelt”. FOI konstaterar lakoniskt i studien Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2016, att ”de ryska väpnade styrkorna förfogar över tillräckliga förbandsresurser för att kunna inleda två parallella storskaliga operationer med försvarsgrensgemensam strid”.

I bland annat FOI:s färska studie Västlig militär förmåga framgår att Nato – och särskilt efter den ryska annekteringen av Krim – har påbörjat en försiktig upprustning. Studien Heritage 2018 Index of U S Military Strength visar på en höjd aktivitet inte minst gällande en ökad amerikansk närvaro i Europa. Men det är långt kvar.

De europeiska alliansmedlemmarnas bidrag till det gemensamma försvaret har länge legat under det beslutade målet om 2 procent av BNP. Av 29 medlemsländer var det 2016 endast fem som låg över. USA avsätter 3,6 procent av sin BNP till försvaret, Storbritannien 2,2, Frankrike 1,8 och Tyskland 1,2. Det kan jämföras med att Ryssland 2016 satsade 4,7 procent av BNP, men minskade något 2017.

President Trump har höjt ett redan tidigare högt amerikanskt tonläge, när det gäller bördefördelningen i Nato. Under senare tid har flera länder uppvisat en högre ambition. Men det krävs avsevärda investeringar för att skapa något som liknar en effektivt stridande styrka i paritet med den som nu finns i Ryssland.

Kostnaden för personal och minskade anslag, har i många fall och under lång tid, medfört en urgröpning av anslaget till materiel. En tumregel är att försvarsbudgetens anslag för materiel bör ligga någonstans mellan tjugofem och trettio procent. År 2016 var investeringen i materiel i procent av försvarsanslaget, tjugofem procent i USA, tjugotvå i Frankrike och tjugotre i Storbritannien. Tyskland med sina tretton procent utgör det stora negativa undantaget av Nato:s stormakter och anses ha den sämsta militära förmågan.

Det är också dessa länder som bedöms ha en egen kapacitet att kunna utkämpa ett modernt krig. Möjligen skulle också Italien och Polen kunna räknas in i den skaran.

Hur ser då styrkeförhållandena ut mellan Nato och Ryssland? Genom en uppskattning av antalet armébrigader ges en antydan om läget. Under kalla kriget räknade man divisioner, men numera används ofta brigad som enhet, det vill säga organisationsnivån under division. En brigad omfattar ca 5 000 personer. Generellt anser man att endast pansarbrigaden har förmåga att anfalla och slå en motståndare. Som en jämförelse kan nämnas att Sverige organiserade 35 brigader under det kalla kriget.

USA:s stridande styrka är organiserad i 33 brigader, varav tio är pansarbrigader och två är luftburna. USA:s stridande armé utgörs av ca 165 000 soldater. Hela den aktiva armen räknar 475 000 personer. Budgetreduceringar har emellertid påverkat modernisering, forskning och utveckling. Antalet övningstillfällen har minskat vilket i sin tur påverkar tillgängligheten. Ca tio av de trettiotre brigaderna bedöms vara omedelbart tillgängliga.

”En återgång till full stridsberedskap för kvalificerad strid kräver långvariga investeringar över flera år”, skriver the Heritage Foundation, som ger armén näst lägsta betyg på en femgradig skala. Slutbetyget 2017 var ”svag” (weak) i förhållande till de uppgifter armén förutsätts kunna lösa. För de amerikanska styrkorna i Europa gör FOI en mer positiv bedömning av förmåga och tillgänglighet.

De amerikanska styrkorna i Europa uppgår till ca 64 000 personer. Markstridskrafternas stridande delar uppgår till ca 15 000 soldater. Kärnan utgörs av en mekaniserad brigad i Tyskland och en luftburen i Italien. Nyligen togs beslut om att förlägga en pansarbrigad på ”rotationsbasis” i Zagan i sydvästra Polen. Dessutom har beslut tagits om förhandslagring av materiel för en pansarbrigad i Belgien, Nederländerna och Tyskland. Dess personal finns kvar i USA. Sedan tidigare lagras materiel till en marinkårsbrigad i trakten av Trondheim i Norge.

Sammanfattningsvis finns huvuddelen av USA:s arméförband i hemlandet och måste transporteras på fartyg över Atlanten om något skulle inträffa. I tid handlar det i bästa fall om veckor. För de som är bekanta med kalla krigets problematik är förhållandet med dessa utmaningar inget nytt.

De tyska nationella markstridskrafterna omfattar åtta brigader. I dessa ingår tre pansarbrigader utrustade med stridsvagnar samt en luftburen brigad. Totalt finns 61 000 personer anställda i den tyska armen. Förutom den nationella styrkan ingår två mekaniserade brigader från Tjeckien och Rumänien och en luftrörlig från Nederländerna. Dessutom tillkommer den fransk/tyska mekaniserade brigaden i Mülheim. Sammanlagt således 12 brigader som på papperet utgör en respektingivande styrka på ca 60 000 personer. Flera källor ifrågasätter dock starkt arméförbandens tillgänglighet. Det förekommer uppgifter på att endast 30 procent av de tyska brigaderna är operationsdugliga.

De franska markstridskrafterna är, från och med 2016, organiserade i sju brigader (här medräknas även den gemensamma fransk/tyska brigaden) varav två är pansarbrigader och en luftburen. Personalstyrkan för den stridande delen är ca 40 000 soldater. Armén totalt uppgår till ca 112 800 personer.

Storbritannien genomför en omorganisation av sina markstridskrafter. Till 2020 ska dessa omfatta elva brigader med totalt 82 000 personer. Av dessa är två pansarbrigader och en luftburen. Tre av brigaderna samt den luftburna ska ha hög tillgänglighet. Den stridande delen uppgår till ca 55 000 soldater. Förmåga och tillgänglighet bedöms vara god.

 Polens stridande del av armén omfattat 11 brigader, varav fyra är pansarbrigader. Nyinvesteringsbehovet är omfattande och FOI bedömer att 70 procent av materielen har passerat åldersstrecket. Det gör att en stor del av organisation har för låg kvalitet för att kunna anses vara operationsduglig mot en kvalificerad motståndare i annat än försvarsstrid. Organisationen är emellertid på plats med ett bra personalläge och man övar.

Grovt räknat, så utgörs markstridskrafterna i Europa av 32 brigader, som kan agera inom ramen för Nato och som har förmåga att möta en kvalificerad motståndare. Antalet soldater är ca 135 000. Det finns frågetecken för tillgänglighet, inte minst när det gäller Tyskland. Det finns visserligen också reserver men dessa ska övas och utbildas. Övriga Natoländer bedöms inte ha operationsdugliga styrkor med den kvalitet som krävs.

Del två i artikeln om det militära styrkeförhållandena mellan Nato och Ryssland publiceras i morgon:  Militär stryka spelar förstås roll

LARS EKEMAN är liberal debattör och tidigare generalsekreterare i Folk och Försvar.

Tidigare publicerad på SvD Säkerhetsådet