Gillar man att köra mycket motorcykel på fantastiska vägar, äta god mat, dricka gott öl, bo bra och träffa trevliga människor, då ska man åka till Tyskland. Enigheten om detta var stor mellan Amiralen, Don Tomaso och den glade garconen

Schnitzelbränner. Dessutom, hävdade Amiralen, – Så kan man röka cigarr i Tyskland utan att bli antastad av fientliga cigarrhatare.

Den 22 maj bar det av. Amiralen på sin nya Multistrada, döpt till Shere Kahn och Schnitzelbränner på sin röda Streetfighter, körde i förväg, i isande motvind från Stockholm. Don Tomaso startade senare och kom efter på sin Sport Touring Nr. 4. Lite längre fram passerade han i god fart Hästholmens Värdshus i Östergötland där Amiralen och Schnitzel insöp värme och tuggade på var sin wienerschnitzel och drack vatten. Trion lyckads så småningom förena sig i Gränna där Don Tomaso satt på en grässlänt och fredligt bolmade på en rejäl cigarr. Färden fortsatte i kalla motvindar och med en yttertemperatur som enligt Shere Kahns mätare aldrig översteg 11 plusgrader. Så småningom anlände man samlat till Sten Line i Göteborg.

Strax innan ombordkörning så började regnet vräka ner, vilket sågs som ett gott tecken. Särskilt som kaptenen utlovade sol och blå himmel vid ankomsten till Kiel. Vilket skulle visa sig vara ett lögnaktigt uttalande.

Väl ombord blev trion underhållna av en farbror, nästan 80 år gammal som var på väg till Irland via Calais på en Honda Tenerere. Han hade kört motorcykel i hela livet. Nu var frun för gammal, men inte han. Han hade ett livligt sätt och berättade att han från Irland tänkte ta färjan över till Isle of Man. I det perspektivet framstod expeditionen till Tyskland som en utflykt i det lilla formatet.

Nästa dag rullande trion i land. Kiel bjöd på en blygrå himmel och en isande kall vind som blåste från havet. Man passerade vännen från gårdagen som stod vid utfarten invid sin parkerade Tenerer i svarta gortexkläder och lade sista handen vid sin packning. Man vinkade glatt farväl och önskade lycka till i tankarna.

Kiel lämnades på regnvåta gator med regnet hängande i luften. Vinden riste i trädens grenar och lovade nya utmaningar men temperaturen var jämfört med gårdagen trots allt lite drägligare. Amiralen tog täten, utrustad men Navigons navigationsprogram som emellertid förde sällskapet rätt in i Lübeck som besågs och besvors. Bilar, trafik, köer, överallt och dessutom enkelriktade gator. Amiralen blev häcklad för den pinsamma felnavigeringen. Schnitzelbränner slog på sin Navigon och förklarade att den minsann var att lita på. Amiralen intog stuka kön och färden fortsatte.

Efter knappt en timme närmade man sig Elbe och de berömda broövergångarna öster om Hamburg som passerades i god fart och i bitvis hällande regn. Så småningom bättrades vädret och en blek sol tittade fram. Timmarna gick. Farten var bitvis mycket god, i genomsnitt ca 100 km/tim. Trots det så började det bli ont om tid för bytet av Amiralens felinköpta kapell av märket Held i Braunsschweig. För att hinna i tid så navigerade Schnitzelbränner nu ut på en motorled där färden fortsatte i mycket bättre fart. Amiralen tackade sin lyckliga stjärna för Shere Kahns höj och sänkbara ruta som medger en rätt vilsam färd, även i farter runt 150 km/tim. Nu avverkades milen snabbt. Det omgivande landskapet som nu inte längre var helt platt skymtade förbi med sina mjuka kullar, stora fält och gröna trädsamlingar om ofta skvallrar om ännu en av dessa prydliga och välordnade tyska byar. Plötsligt, efter en halvtimme dyker runda förbudsskyltar och plakat upp. Motortrafikleden är helt avstäng och man hänvisar upp på avfarten. Schnitzel svänger upp på denna, når en vägkorsning. Där finns emellertid inga skyltar om hur man ska fortsätta färden men utan att tveka svänger han till höger. Strax därefter når Amiralen och Don samma korsning, ser inte Schnitzelbränner och svänger till vänster. En för Ducatiklubben inte oväntad händelse. Vem minns inte Åland då över 50 vilsna och övergivna ducatister med gott humör körde runt på ön och letade efter varandra. Till slut lyckades emellertid vårt splittrade sällskapet förenas utanför motorcykelaffären i Braunschwieg med 20 minuter till godo. Amiralen rusade in. Visade upp fakturan, lämnade kapellet i utbyte mot en storlek större.

Nästa morgon har vädret slagit om och det har blivit varmt. Himlen är blå och solen lyser på Gastahus Geldmacher i den lilla orten Vechelde väster om Braunscweig dit trion kom vid 18 tiden igår. Man drack öl, rökte cigarr i den lilla biergarten, diskuterade och gjorde upp planer för morgondagen, åt sparris och rökt skinka till middag som sköljdes ner med god kall öl, och gick och lade sig. Amiralen hinner med en morgonpromenad i den klara luften. Inte en människa är ute. Det är Pingst i Tyskland. En högtid som ännu firas med respekt. Även Don Tomaso tar en morgonpromenad ovetande om att Amiralen går strax före. Vechelde är friden själv. Amiralen stannar vid monumentet över stupade i första och andra världskriget och begrundar det faktum att det är fler fallna i det första än i det andra. Han tittar upp mot husen och får syn på en duva som slagit sig ner på ett av de höga taken. Den sitter alldeles stilla och avtecknar sig mot den djupt blå himlen.

Det återstående tio milen till Harzbergen avverkas i ett behagligt tempo. I strålande sol utan långkalsonger och regnställ. Harzbergens mäktiga höjder växer sig allt större under färden. Mörka, mystiska, skogbeväxta och tysta ger de löften om nya vägar och upplevelser.

Wernigerode vid norra foten av Harzbergen var en paradstad under DDR tiden. Hit tog man besökare från väst och visade upp de jämförelsevis väl underhållna husen i det socialistiska paradiset. Härifrån leder vägarna upp i bergen. Sällskapet tog rast slog sig ner vid en liten uteservering och lät sig värmas av solskenet. Det beställdes tyska korvar, var sin mineralvatten och kaffe som serverades i rejäla muggar. Några torpeder av bättre sort fyrades på till det goda kaffet och trion enades om att nu hade semestern börjat på bästa sätt. Till den goda stämningen adderades skådespelet med förbiglidande bilar och motorcyklar. Denna dag formligen stod motorcyklarna på kö för att visa upp sig.

Färden fortsatte uppför i delvis branta backar till den lilla orten Braunlage som ligger i en dal mitt inne i Harz och därefter nordväst ut, där Schnitzel som kör först, plötsligt ser en rastplats med servering som minst sagt är överfull med hundratals tvåhjuliga fordon. Ryktet talar således sant. Harzbergen är ett paradis för de som färdas på två hjul. Det är inte svårt att förstå varför. Antalet mötande bilar har varit mindre än antalet motorcyklar ändas sedan Wernigerode. Till slut hittas en något sånär säker parkering för kissekatterna. Synen av alla dessa motorcyklister i en salig blandning av ålder, kön och stil är överväldigande. Här finns gråhåriga farbröder i fransiga skinnjackor som kör jättelika Harleys. En fantastisk snygg kvinna i svart skinnställ manövrerar med säker hand en vacker BMW genom trängseln på parkering och ut på vägen. En bister man bredvid en jättelik militärgrön BMW som endast saknar monterade kulsprutor för att nå fulländning, ser allvarligt på oss när vi passerar förbi. Naturligtvis finns det också några Ducatister och verkligen fina Ducatis som beundras. En fin röd Laverda Jota från slutet av sjuttiotalet står uppställd vi entrén till raststugan.

Efter var sin glass är det dags att uppsöka hotell Rehberg i Sant Andreasberg som ligger bara fem kilometer bort. Äntligen framme efter en färd som började med isande kyla och regn och slutade i värme med sol och blå himmel. Trion parkerar bland de övriga motorcyklarna, ställer in bagaget på rummet och ockuperar omgående ett av borden på terrassen. Den framgångsrika färden firas med kall öl och var sin Partagas Mille Fleur, samtidigt som utsikten beundras. Ty här är det inte bara tillåtet, man uppmanas att fredligt tända sin cigarr. Detta Tyskland, så civiliserat. Hotell Rehbergs gäster är nästan uteslutande motorcyklister. Det är fullbelagt. Ett glatt utbyte äger rum med bordet bredvid där ett sällskap danska lätt grånande gentlemän från Bornholm, har slagit sig ner. Av deras tröjor kan man utläsa att flera brukar maskiner från den uppstigande solens land. De är alla ärrade motorcyklister och har många mil bakom sig på två hjul. Man roar sig med att förtala Norge och hylla det danska gemytet och den svenska trevnaden. Till slut rusar alla upp på rummet för att byta om för att hinna till middagen innan matsalen stänger.

Isande vindar, blygrå moln och ca sju plusgrader. Marken är våt av det nyss fallna regnet. Vädret är sannerligen frånstötande. Amiralen ser stillatigande genom fönstret på den blygrå himlen och det eländiga vädret. Än värre är det för Schnitzelbränner som dragit på sig en rejäl urinvägsinfektion som blommat ut under natten och medfört feber. Som väl är talar Don Tomaso flytande tyska och underhandlar med den trevliga hotellvärdinnan om var närmsta sjukhus finns beläget. Rådet blir att köra till Herzberg som ligger knappt en mil bort. Den stackars febrige Schnitzelbränner fick huttrande klä på sig motorcykel kläder. Då kopplingen var lite sliten på ST 4:a blev det Shere Kahn som fick tjäna som sjuktransportfordon.

Det blir en utmaning. Amiralen är ännu inte så van vid denna ovanligt storväxta katt som väger nästan 250 kg och dessutom kräver att man nästan klättrar upp i sadel och är så pass hög att obalans lätt uppkommer och ekipaget riskerar att välta omkull. Varför köper en man som alltid hyst en misstänksamhet mot frosseri en sådan motorcykel? De enkla svaret är att när Shere Kahn väl börjar rulla så är det som att köra moped. Stora katter kan vara förvånansvärt smidiga. Oavsett detta faktum så är generellt mindre motorcyklar att föredra framför för stora. Nu skulle således den febrige Schnitzelbränner med 39 graders feber vara den första passageraren. Amiralen tog ett stadigt tag om styret och fick nästan ner hela fötterna i backen. Don Tomaso tog ett stadigt tag om pakethållaren. Schnitzel klev mödosamt upp för att omedelbart stiga ner ty hela ekipaget vacklade betänkligt och höll på att falla omkull åt vänster. Ytterligare ett försök men nu med andra grepp. Nu gick det. Schnitzel dunkar Amiralen i ryggen som tecken på att han är klar. Shere Kahn rullade iväg nerför backen återigen förvandlad till moped. Ibland är det svårt att förstå att motorn ger över 150 hästkrafter. Det blev en färd, bitvis i duggregn och på våta slippriga vägar som slingrade sig över bergen med grå dimslöjor nere i dalarna.

Framme vid sjukhusets akutmottagning förklarar Don T på sin eleganta tyska vad Schnitzelbränner råkat ut för. Han blev direkt inskriven och försvann omsvärmad av minst tre sjuksköterskor till avdelning 42. En av dessa förklarade glatt att den fanns ytterligare kolleger till henne som väntade. Vare sig Amiralen eller Don Tomaso var särskilt förvånade över uppvaktningen. Schnitzel har nämligen denna avundsvärda förmåga att dra till sig kvinnor. På avdelning fick han gå till sängs, försågs med dropp och penicillin och ytterligare prover togs.

Amiralen och Don Tomaso körde tillbaka. Tröstade sig med en god lunch på hotellet och beslöt att åka och bese äkta ånglok som fortfarande trafikerar vissa järnvägssträckor i Harzområdet.

Nästa morgon uppsöktes avdelning 42. De två sjuksköterskorna bakom disken sken upp så snart Don Tomaso berättade att vi sökte vår kamrat Schnitzelbränner, log brett och pekade på dörren strax till vänster. Bakom den fanns en betydligt gladare Schnitzel som förklarade att febern var på väg ner och att det inte längre gjorde så ont och som därefter gick över till att berätta om de läskiga undersökningarna han hade fått genomgå. Vi överlämnade en väska med rena underkläder som Schnitzel bett om. Den öppnades men stängdes genast då han fick syn på de chockrosa kalsonger som Don Tomaso givetvis valt ut bland de övriga som var av mer modest färg. Schnitzel riktade en anklagande blick mot Don T som svarade med en helt oförstående min som endast Don Tomaso är mäktig till.

Nu riktades vår uppmärksamhet till rummets andra person som Schnitzel redan lärt känna och talat med på sin knaggliga skoltyska. Claus Schinqul, såg inte sjuk ut och även om en stroke hade deformerat högra sidan av hans ansikte, så hade han livliga bruna ögon och talade med en kraftfull stämma. Han var senig och av medellängd och skulle snart fylla åttio år. Han var född och uppväxt i Harz och hade levt hela sitt liv där. Hans historia och humor livade upp sjukrummet och besöket varade mycket längre än vad det var tänkt.

Det gick inte att undgå att komma in på kriget och särskilt krigsslutet för jämt sjuttio år sedan. Claus var tio år gammal när familjen i mars 1945 flydde ut i skogen då Hitler förklarade Harzbergen för fästning. Familjen bodde då i Osterode ca en mil norr ut då de tillsammans med alla andra förstod att beslutet innebar att staden sannolikt skulle komma att bombas av de allierade. Det blev en tid full av umbäranden fram till i början av april 1945 då amerikanska förband nådde fram till Osterode. – Vi tackade Gud att det blev amerikanarna som hann först och inte ryssarna, sade han. Än mer tacksam var han för att Osterode hamnade i Väst-Tyskland då gränsen som endast ligger någon mil bort, drogs mellan Sovjetunionen och Västmakterna.

Sedan kom samtalet att handla om motorcyklar. Claus hade en karriär som racerförare för DKW motorcyklar bakom sig som han berättade vilda historier från. En av de mer spektakulära handlade om ett vinterlopp som genomfördes i januari 1955. Det var så kallt att han fick fylla byxor och överrock med tidningspapper. Några skinnställ fanns inte att tillgå för vanliga landsvägslopp. Starten skedde i Bad Harzburg och tävlingen gick över Luneburgsheden till Bremen över 50 mil. Motorcykeln var en luftkyld DKW 125 kubiks tvåtaktare på 25 hästkrafter med stel bakram. Den gick som en klocka hela tävlingen. Trots att han var fabriksförare så var ersättningen inte mer än 90 D-mark. Några hotellrum erbjöds inte utan man sov i sovsäck och i tält. Karriären tog slut samma år då han började som mekaniker på en motorverkstad. Senare tog han över föräldrarnas bilverkstad. Med åren växte verksamheten och nu var firman etablerad på flera platser och drevs av hans barnbarn. Han var verkligen en fantastisk man som var fylld av glädje och livslust trots sin stroke och andra sjukdomar som han hade. Då han hade sådana erfarenheter på två hjul beslöts omgående att överlämna SDK (R)s tygemblem som endast tilldelas rörelsens speciella medlemmar. Detta gjorde honom väldigt glad.

Klockan var nästan tolv när Don T och Amiralen lämnade sjukhuset. Planen för dagen var att besöka Mittelbau-Dora Memorial strax norr om den lilla staden Nordhausen, ca 4 mil sydöst om Harzberg. En plats som Claus hade berättat om och uppmanat till att besöka.

Solen hade kommit fram och mellan de vita molnen syntes den blå himlen. Det var kallt men det gjorde inte så mycket för färden gick nu på slingrande vägar som löpte upp på höjder varifrån landskapet med sina höjder och mjuka kullar bredde ut sig och ner i sänkor där det ofta låg prydliga tyska byar. En sådan där dag då friheten känns så närvarande och omedelbar. Då vindarna smeker fältens säd och får trädens grenar att röra sig och då doften från de gula rapsfälten letar sig innanför hjälmens visir. Både Shere Kahn och hans röda syster verkade ovanligt upplivade och Don Tomaso höjde sin vänstra hand i luften för att visa sitt goda humör över nöjet av att köra motorcykel en dag som denna, då man nästan har vägen för sig själv och då fartkamrer och trafikljus lyser med sin frånvaro. Till slut gjordes en paus i den lilla orten Ellrich. De båda kissekatterna parkerades utanför värdshuset Der Schwarzer Adler, den Svarta Örnen. Ett bord i solen på den i övrigt folktomma trottoaren intogs med utsikt över det lilla torget. Tyska korvar och surkål beställdes tillsammans med två kalla öl. Man lät sig väl smaka och till kaffet tändes två mindre men desto kraftfullare Maduro av bästa sort som adderade ytterligare välbehag och gjorde att samtalet mellan de två ducatisterna flöt extra lätt. Som så ofta om motorcyklar, om upplevelser och om hur det än gång var.

Vägen slingrar sig uppför i det vackra landskapet. Amiralen och Don Tomaso befinner sig strax norr om den lilla staden Nordhausen på väg till KZ Mittelbau-Dora memorial. Efter en stunds färd når de en platå som löper ut från berget Kohnstein som ligger till höger och som tillhör Herzbergens södra sida. Strax till vänster om vägen står en järnvägsvagn uppställd av den typ som bland annat användes till att transportera koncentrationsläger fångar i, under det andra världskriget. Den är prydligt renoverad och i fint skick men den är en symbol från en tid som vi inte vill ska komma igen.

Det är en vacker platå med gröna dungar, gräsmattor och trädsamlingar. De fortsätter ännu en bit och kommer fram till en stor öppen plats där en gång rangerbangården var belägen, dit material och fångar transporterade eller avtransporterades. Nu finns inga rester kvar utom en skylt som berättar vad som en gång fanns här och vad som utspelade sig. Bortom den öppna platsen är utsikten mot söder vacker, nästan hänförande och man anar Nordhausen som ligger skymt av skog och höjder. Här fanns under åren 1943 till 1945 Mittelbau-Dora koncentrationsläger. Det var i den underjordiska fabriken som var insprängd i berget till höger, som Hitlers hemliga undervapen V1 och V2 producerades efter det att man tvingades lämna Peenemunde vid tyska östersjökusten. De parkerar sina motorcyklar strax nedanför den plats där SS vaktmanskap hade sina baracker som revs redan 1947.

”I Nordhausen fann divisionen ett stort tyskt koncentrationsläger för politiska fångar. Vi fann 5000 döda av det totalt 6000 fångarna i varierande grad av förruttnelse. Liken låg utmed hela byggnadens längd och alla syntes ha svultit till döds. De liknade skelett insvepta i skinn” skriver Sergeant Ragene Farris som tillhörde 104. Infanteridivisionens Sjukvårds Bataljon.

Han var bland de som deltog i räddningsoperationen som igångsattes efter det att divisionen tillsammans med den 3 mekaniserade divisionen nådde fram till Nordhausen den 11 april 1945.

”Under dagar och veckor, även månader efteråt, väckte ordet Nordhausen en mix av obearbetade känslor och intryck. Vi var stridströtta och erfarna krigssjukvårdare och trodde att inget fanns att se som vi inte redan kände till. Men under två dagar upplevde jag och många med mig i divisionen något som vi aldrig kommer att kunna glömma”

Byggnaden som man fann var den så kallade Boelke Kaserne i Nordahusen där SS dumpade de som inte orkade arbeta med anläggningsarbeten eller i den underjordiska fabriken. Här lämnades fångarna att svälta ihjäl. Efter vittnesuppgifter och information från den amerikanska underrättelsetjänsten fann man efter en kort tid, även ingångarna till fabriken i Dora-Mittelbau ca 6 kilometer nordväst om Nordhausen. Förstummade betraktade de första amerikanerna den jättelika anläggningen. De elektriska ljuset och ventilationsanläggningen var i full igång. Produktionen hade avbrutits den 10 april och SS hade lämnat hela anläggningen intakt. Tvångsarbetarna hade delats upp på olika grupper och efterhand tvingades ut på dödsmarscher i syfte att flytta dem till andra koncentrationsläger de flesta mot Bergen-Belsen. Förhållandena under dessa var extrema. Det här var i månadsskiftet mars/april under dåliga väderleksförhållanden. Tusentals eftersläntrare som inte orkade på grund av hunger, sjukdomar och utmattning, sköts skoningslöst ihjäl. Även civilbefolkningen deltog i massakrer. En av de värsta ägde rum i den lilla staden Gardelegen där medlemmar i Hitler Jugend, Folkstormen, Riksarbetstjänsten och Krigsmakten tillsammans med SS tvingade in över 1000 fångar i en lada som man därefter tände eld på. De som försökte ta sig ut sköts ihjäl.

En av dödsmarschernas mål var Koncentrationslägret Ravensbrück i norra Tyskland, dit det var 400 kilometer. Efter kriget vittnade den ansvarige att vi inledningen av marschen från Dora-Mittelbau, att bara på den 30 kilometer långa sträckan mellan Osterode och Oker, mördades 72 fångar som inte orkade följa med.

Amiralen och Don Tomaso följer med under en timmes guidning. Det är en försynt ung tysk flicka som lågmält berättar om förhållandena. Av de totalt mellan 40 000 – 60 000 fångar som utnyttjades för tvångsarbete i själva den underjordiska anläggningen och som tvingades till olika anläggningsarbeten i Dora-Mittelbaus olika satellitläger, uppskattar man att 20 500 mördades genom misshandel, arbetade ihjäl sig eller blev regelrätt avrättade. Mellan augusti 1944 och mars 1945 producerades ca 6 000 V1 som var en sorts flygande bomb samt 4,575 stycken V-2 som var historiens första medeldistans robot Varje färdigställd V2 har beräknats kosta 5-6 människoliv att tillverka. V2 fyrades av både mot Paris och London och var omöjliga att skydda sig emot .

Efter att ha vandrat runt på området för guiden sällskapet in i den ena av huvudtunnlarna till den underjordiska fabriken. Den bestod av två parallella tunnelgångar som ursprungligen var en kalkgruva. Den 28 augusti 1943 transporterade SS dit det första koncentrationsläger fångarna som kom från Ravensbruck. Deras uppgift blev att spränga och gräva fram förbindelsetunnlar mellan de två huvudtunnlarna samt spränga ut 46 korstunnlar som löpte ur från respektive huvudtunnel. Fångar som snart uppgick 7 000 arbetade under vidriga förhållande. Man borrade och sprängde sig in i berget. En stor del av arbetet utfördes förhand. Den undermåliga ventilationen gjorde luften full av damm och sprängämnesgaser. Man sov i gruvgångarna och hade få tillfällen att se dagsljuset. Dödligheten till följd av misshandel, avrättningar, sjukdomar, inte minst lungsjukdomar medförde en mycket hög dödlighet.

I början av 1944 kunde förberedelserna för produktionsstart inledas. De uttagna tvångsarbetarna som utnyttjades för själva produktionen hade lite mer drägliga förhållanden. Avgörande var någonstans man placerades i produktionskedjan. Fler moment var fysiskt krävande. Även här var dödligheten till följd av svält, misshandel och regelrätta avrättningar hög. För att bekämpa minsta tendens till sabotage mördades vid flera tillfällen 5-6 fångar inne i tunnel komplexet genom att det hängdes upp i järnbalk och kvävdes till döds. Som en varning fick dessa hänga kvar åtskilliga dagar innan kropparna togs ner. Guiden talar med sin lågmälda röst som står i skarp relief till det hon berättar om

Längre in i bergets korstunnlarna ligger mängder av metalldelar. I det här fallet till V1 bomben. De är brunröda av rost och kringströdda i stora mängder. Ett handfast bevis på vad som utspelade sig här. Tystnaden och de svagt upplysta gruvkamrarna ger ett spökligt intryck och påminner om urtida gravar. Nazistregimens förmåga att dehumanisera människor och förmå dem till att medverka i grova brott är en varning även till vår egen tid. I en skrivelse meddelar till och med SS lägerledning att de tyska fria anställda arbetarna förbjuds att misshandla tvångsarbetarna med stick eller skärvapen.

Det blir en lång resa hem via det så kallade Bismarcks Thurm som ligger ännu längre österut. Monumentet som ligger högt beläget på en bergsformation är anlagt till Otto von Bismarks ära, är emellertid stängt. Det blir en fortsatt färd hem till hotellet på vägar som löper uppe i Herzbergen, genom stora skogar och omväxlande vida fält, det blir kallare och fuktigare och understundom faller ett lätt duggregn. Både Amiralen och Don huttrar i den kyliga fuktiga luften. Det är framme vid hotellet för att precis hinna ta en dusch och byta om till middagen. Det blir åter en av dessa hemlagade specialiteter från Balkan som sköljs ner med kall öl och ett glas slivovitch. De är nästan ensamma i matsalen och samtalet kommer snart in på Dora-Mittelbau och gångna tider. Don berättar om sin tyska släkt och hur den överlevde eller som i vissa fall inte överlevde det Andra Världskriget.

Nästa dag ringer Schnitzelbränner och meddelar att han ska bli utskriven under eftermiddagen. Beskedet dröjer men till slut kommer en glädjestrålande Schnitzel ut genom hissen och möts av Amiralen. Redan klädd för att åka motorcykel. Strax därefter kommer Claus ut, också han utskriven. En kvinna i fyrtioårsåldern står och väntar på honom. En viss förvirring uppstår då Amiralen är på väg att krama om även kvinna efter att ha tagit farväl av Claus i tron att det var hans fru, enär det inte vore förvånande att en sådan man hade en avsevärt yngre kvinna till fru. Det visade sig emellertid vara taxiföraren som väntade på att köra hem honom.

Nu återstod utmaningen för Schnitzel att stiga på Shere Kahn. Även denna gång var det nära att ekipaget välte vilket i sista stund förhindrades av en hjälpsam åskådare som tog ett stadigt tag i pakethållaren och räddade situationen.

Dagen var nu så långt gången att man beslutade tillbringa ännu en natt på hotell Rehberg och istället stiga upp tidigt nästa dag och köra hela sträckan Herz – Puttgarden i ett svep.

Nästa dag blev en lång transport sträcka på bitvis motorcykel vänliga vägar men också en hel del motorväg. Först vid 18 tiden var man framme vid hotellet i den lilla byn Gremersdorf, strax söder om Puttgarden. Här intog Schnitzel och Don den präktiga dubbelsängen medan Amiralen förvisades till en tveksam bädd under rummets ena snedtak.

Nästa morgon jagade åter blygrå moln fram över himlen. En isande nordöstlig vind mötte trion då man tillryggalade den korta sträckan mellan hotellets annex och huvudbyggnaden. Färden till Kalmar som var dagens slutmål kändes ingalunda enkel. En insikt som skulle visa sig stämma. Det är uppehållsväder i Danmark men när man når strax norr om Malmö börjar regnet vilket varar i varierande omfattning ända till Kalmar. Efter en stormig diskussion hur hotellet presenterar sina trebäddsrum på Booking gav receptionisten till slut upp då hon omöjligen kunde hävda att bilderna på Booking visade det ”trebäddsrum ” hon envisades med att ge oss. Kapitulationen skedde då Amiralen tog fram sin Ipad, visade bilderna och höjde tonen. Den istället erbjudna sviten intogs och segern firades med salta jordnötter och folköl.

Så till slut satt de tre vännerna i ett värmande solsken på Stegeborgs Hamnkrog öster om Söderköping och begrundade sin resa efter den traditionella lunchen på stekt strömming och lättöl. Lite vemodiga över att den redan i det närmast var slut och att man snart skulle skiljas. Amiralen puffade lätt på en Maduro och betraktade hur en svag vind förde med sig cigarrens rök och tänkte för sig själv hur man nästan för ett år sedan hade suttit på samma krog och bestämt sig för att att göra den resa som nu var slut och hur snabbt tiden går.

Vi Nyköping vinkande med farväl. Don och Schnitzel fortsatt på motorvägen. Amiralen svängde till höger, in på gamla E4 mot Stockholm, för vilken gång i ordningen han gjorde det kunde han inte minnas.