En underbar semester i augusti 1982

(Publicerad 1983 i Jernet, medlemstidning för Östra Aros Motorcykelklubb, Uppsala)

Vi åker hemifrån strax efter klockan nio. Solen skiner. Det är fruktansvärt varmt. Vi är båda stressade och svettiga. Naturligtvis är kedjan för hårt spänd. Vi stannar utanför posten för att posta brev och justera kedjan, varmt och bökigt, till slut så får jag den rätt. Sedan kommer vi äntligen iväg. Den Lycklige spinner som en mätt katt och mullrar lite extra när jag drar på i uppfarten till motorvägen.

Efter ungefär tre timmar kommer vi till Angered utanför Göteborg. Dit vi ska för att hämta Eva-Lenas hjälm som hon glömt på Västkusten en vecka tidigare. Sedan fortsatte vi in mot Göteborg, till Eva-Lenas mormor som är mycket gammal och bor med sin man i en liten lägenhet i Majorna, där de har bott i hela sitt liv. Vi dricker kaffe och pratar för de är mycket trevliga och vänliga och snälla och mormor Tyra har ett vänligt ansikte med tusen rynkor och man känner hennes värme och vänlighet och vi känner vemod när vi måste åka därifrån för att köra ner till hamnen och åka ombord på färjan.

Nästa dag, som är den tredje augusti vaknar vi i hytten ombord på färjan som är på väg in mot Kiel. Eva-Lena går först på toaletten och kommer ut vit i ansiktet. Vakuum toaletten är sönder. Den lukten trotsar alla beskrivningar, jag repeterar, alla beskrivningar. Eva-Lena försvinner med ett halvkvävt ljud ut i korridoren. Själv lyckades jag i sista minuten slå igen toalettdörren och undgå på ett hår när att kräkas.

Efter denna kaotiska start på dagen äter vi frukost och så landstiger vi i Kiel och åker vidare mot Lochem i Holland. Vädret är soligt och blåsigt. Luften är ännu kvalmigare än i Sverige. När vi kört en stund inbillar jag mig för ett tag att kopplingen är på väg att gå sönder. Det visar sig sedan att jag har anledning att oroa mig.

Hotellrummet i Holland är en blandning av flagade tapeter och flottyrlukt. Köket ligger i våningen under. Ägaren följer med oss upp för att visa rummen. Vi kan välja mellan att sova mot gatan där långtradarna bullrar hela natten, berättar han, eller att sova mot gården där det finns risk för att det doftar flottyr. Vi väljer det senare. När vi ska gå och lägga oss inser vi att vi nog valde fel för flottyrstanken obeskrivlig. Det stinker bokstavligen. Jag tar min halsduk och skvätter ner den med Eva-Lenas parfym och lägger du över ansiktet och somnar mot alla odds. Vi tvåtiden vaknar jag och märker att flottyrdoften försvunnit. Jag stiger upp och öppnar fönstren på vid gavel. Den svala och friska nattluften fyller rummet. Jag lägger mig igen och somnar och vaknar utsövd.

Så är det en ny dag. Vi får en god frukost. Den Lycklige läcker dock avgaser vid främre cylindern och olja. Vi stannar till vid en bensinmack för en kort reparation. Vi åker iväg och lägger oss i 120 km/tim på motorvägen men nu går kopplingen går åt pipan igen. Jag blir jätteknäckt. Är nu semestern förstörd? Men så upptäcker jag att det är bara vajern som gängar in sig av sig själv. Det är lätt fixat och så far vi vidare mot Belgien. Vi två och Den Lycklige och det är sol och molnfritt på himlen.

Vädret blir efterhand lite svalare. Det regnar lite på eftermiddagen men det gör inte så mycket för det är ännu varmt och regnet känns lite uppfriskande. Vi når Belgien och staden Ypres. Vi tar in på ett trevligt hotell vid stora torget. I receptionen står ett stort akvarium med stora humrar som har gummisnoddar om sina stora klor. Det finns också kräftor som simmar omkring. Vi får ett jättestort rum med en gigantisk dubbelsäng med utsikt mot torget och de berömda Tyghallarna. Utanför finns ett nöjesfält med glittrande lampor och karuseller som för ett hemskt oväsen men det för med sig en känsla av liv och kontinenten.

På kvällen besöker vi Meninporten. Den står på den plats där de engelska soldaterna passerade ut till slagfältet under första världskriget. Nu har man byggt en jätteportal av vit marmor som en hyllning till alla de som förlorade livet i detta meningslösaste av alla meningslösa krig. Varje kväll året runt alltsedan 1928 äger en ceremoni rum på denna plats som kallas ”The Last Post”. Två trumpetare ur stadens lokala brandkår blåser den engelska arméns tapto. De vemodiga tonerna från deras trumpeter fyller marmorvalven. Trafiken har stannat och så också alla fotgängare. Vi står tysta, lyssnar och begrundar det som hände för länge sedan. En gammal man ställer sig i givakt och ser stelt framför sig. Kanske var han med. Runt omkring oss finns marmorvalven med 55 000 namn inristade och som tillhör döda soldater vars kroppar man aldrig kunde finna. De ligger begravda på slagfälten, söndersprängda i fragment för evigt kvar i Flanderns jord. Jag känner mig plötsligt sorgsen. Vad tjänade allt till? ’

Nästa dag vaknar vi tidigt. Vädret är molnigt men varmt. Vi besöker museet från första världskriget. Det är fyllt av allehanda föremål. I en monter ligger en snidad kristusarm skänkt av en korpral som hittade den på väg genom Ypres är 1915, en blåsig och regnig höstdag. Staden var då sönderskjuten och lagd i ruiner. I ruinerna efter en liten affär med förstörda fönsterrutor och inredningen i spillror finner han den avslitna armen. Han fängslas, skriver han, av att något trots allt är oförstört. Han tar upp den och för den med sig under hela kriget. Nu, 90 år gammal, sänder han den åter med en förklaring att han är svårt sjuk och snart skall dö och inte behöver den längre. Han vill att den skall förvaras så nära som möjligt den plats där han en gång fann den.

Den Lycklige för oss runt slagfälten. Motorljudet och de små, nästan omärkliga vibrationerna fyller mig med en känsla av liv. Vägarna är små och asfalterade. Fälten är böljande och vida och mycket gröna. Vägen slingrar sig uppför de svaga sluttningarna och genom dungar med stora gröna lövträd. Vi åker i jeans och en tröja. Ibland är känslan viktigare än säkerheten.

Vi besöker Pool of Peace där engelsmännen grävde långa tunnlar in under tyskarnas linjer och fyllde dem med trotyl och sprängde alltsammans i Luften. Dånet från explosionen hördes ända till 10 Downing Street i London, där den engelske premiärministern, Lloyd George satt och arbetade vid sitt skrivbord. Pool of Peace är en sjö som bildades i en av kratrarna efter explosionen.

Den Lycklige tar oss tiII New Zeeland Park med två bevarade tyska bunkrar. Utsikten från bunkrarna och den lummiga parken mot de gamla engelska linjerna är vacker. Vi far vidare till HiIl 60. Här dog tusentals soldater i kampen om ett stycke leråker och några träddungar. Fåren betar fredligt på en mark som fortfarande är fylld av gamla krevadgropar. Hur kunde det hända?

Den Lycklige tar oss vidare. Asfaltsvägen vindlar sig uppför nästa svaga sluttning. På fälten betar kor. Vägens sidor kantas av grönt gräs och rosa små blommor. En ekorre springer förskräckt över vägbanan. I en liten by som vi far igenom vinkar en gammal kvinna glatt till oss. Vi vinkar tillbaka samtidigt som Den Lycklige och vi själva speglar oss i affärens stora skyltfönster när vi far förbi. Det är fan ta mig den snyggaste motorcykeln i den här världen. Vi stannar och stiger av vid Hill 62. Här finns engelska skyttegravar bevarade samt trädstumpar som sticker upp ur marken. I museet i närheten visas autentiska bilder i en automat. Jag stoppar i en slant. Första bilden visar ett ansikte där ena halvan är bortsliten. På marken ligger en kletig massa av lera, blod och hjärnsubstans. Nästa bild. Ett tyskt flygplansvrak där piloten sitter fastspänd. Ansiktet är kritvitt. Död så klart och omgiven av en skara nyfikna soldater. Vad är det som intresserar mest? Den döde piloten eller flygplanet? Döden var nog vanligare än flygplansvraken.

Vi besöker en rad krigskyrkogårdar. De engelska är ljusa och lyser av frid och man känner att kriget för alltid har lämnat detta lilla stycke mark. Döden är och förblir obegriplig. De tyska är mer allvarliga och strikta i sin utformning. Gråa stenplattor noggrant inrättade på linje ger ett allvarligt och stramt intryck. Det verkar som om något av den Preussiska disciplinen har hållit sig kvar ända in i döden.

På kvällen går vi åter till Meninporten för att än en gång höra The Last Post. På natten ligger jag och läser sent i min bok som jag lånat med mig från officersmässens bibliotek. ”Twenty two month under fire” är skriven av Captain H Page Croft. Den gavs ut I början av tjugotalet och är en av de många ögonvittnes skildringar av det första Världskriget.

Jag har svårt att somna. Han passerade i spetsen för sitt kompani, igenom Ypres sent på hösten 1914. Jag läser med trötta ögon ty ljuset är dåligt. Hela dagen under marschen mot Ypres hade regnet öst ner. Alla var genomblöta, Vid midnatt nådde man stadens utkanter. Regnet hade nu upphört. Strax innan man når stora torget bryter månen igenom de svarta skyarna. Plötsligt påbörjar tyskarna en artilleribeskjutning; Granaterna tar i stenläggningen och i de omgivande husen, stenflisor och stålfragment flyger igenom luften. Croft och hans kompani kastar sig i skydd. En granat träffar tyghallarna och delar av taket förstörs.

Jag slutar läsa. Det är mitt emot vårt hotell. Jag lägger boken åt sidan och stiger upp. Eva-Lena sover. Hennes andetag hörs svagt i det tysta rummet. Jag går fram till fönstret och öppnar. Augustinattens svala luft fyller rummet. Gardinen fladdrar lite i luftdraget. Jag tar ett djupt andetag. Torgets kullerstenar lyser öde och blänker svagt i gatlyktornas gula ljus. Nöjesfältets karuseller har tystnat. Radiobilarna står prydligt parkerade längs den låga karmen som omger banan. Flipperhallen är låst och stängd. Inte en bil, inte en människa syns till. Månen lyser på tyghallarna mitt emot och på Den Lycklige som står parkerad på gatan nedanför. Den lyser på gatans stenläggning, på nöjesfältet och på bilarna som är parkerade på torget och på husen som omger det och som är tysta och svarta och den lyser på alla andra hus i Ypres som jag inte kan se och på de som är lyckliga eller olyckliga och på Den lycklige och på den vita Moto Guzzin Le Mans som jag såg tidigare på kvällen komma körande och parkera nedanför vårt fönster. Jag slår upp en whisky och sätter mig i fönsterkarmen och tänder en cigarrcigarrett. Jag vill inte sova, jag vill vara vaken en sådan här natt.

Nästa dag lämnar vi Belgien och åker vägen över Neuve-Chapelle: Platsen för den engelska offensiven 1915 som Jolo skriver om. Inte långt från vår färdväg kämpade Croft. Landskapet är flackt och Den Lycklige och vi själva glider fram på en jämn .och fin asfaltsväg. Vi stannar till vid ännu en engelsk krigskyrkogård. Jag läser på en gravsten: “Dear Lillie, when the days grow darker and the friends are few. I wish I could tell how much we miss you. Mum and Dad”.

Efter tio mil anländer vi till Somme, som är en Iiten flod inte, långt från den Belgiska gränsen. Vädret har klarnat upp. Solen lyser från en klarblå himmel. Vinden är ljum och fläktar lagom när vi i maklig takt åker upp och ner för de böljande kullarna. Här genomförde engelsmännen en av sina många misslyckade offensiver 1916.

Det var mitt i sommaren. Den började tidigt den 1 juli och hade föregåtts av veckor med oavbruten artilleri beskjutning. Förmiddagen den förta dagen skördade nittiotusen i skadade och döda. Vi åker runt på slagfäItet och ser på minnesmärken. En del ganska så slitna. En lantlig idyll vilar över de böljande kullarna. Här finns inga turisthopar eller souvenir butiker. Världen verkar göra sitt bästa för att glömma Somme. Och de som dog här är redan mer eller mindre glömda. Deras namn finns på de otaliga gravstenarna som numera får besök då och då av turister som vi och som försöker förstå men som egentligen i kan. Vi kan bara ana oss till hur det var och i nästa tanke glömmer vi vad vi nyss tänkte. Några av de som stupade finns omnämnda i de otaliga böcker som skrivits om första Världskriget och har därmed ett ansikte och lever kvar i en lite större utsträckning än deras kamrater som bara har sina namn graverade på gravstenarna. Vem saknar dem nu och vem kommer ihåg dem nu? Nästa generation glömmer lätt vad den tidigare varit med om men vi skulle lära oss att aldrig glömma men tyvärr är vårt öde att varje ny generation måste lära sig igen.

En avlägsen stickväg för oss ner mellan två böljande gröna kullar till en liten engelsk krigskyrkogård med kritvita gravstenar, som ligger inbäddad bland gröna träd. Under de stora träden härskar friden själv. Gravboken meddelar torrt att platsen ursprungligen var en så kallad dressing station dvs. en sorts samlingsplats för skadade. De som dog här begravdes på platsen. Jag räknar till 1500 gravar. Slutligen reser vi vidare till S:t Quentin i Frankrike.

I hotellets garage tvättar jag Den Lycklige för vi fick ett milt sommarregn på oss den sista biten. Just nu mår han som en prins. Sen går vi ut på stan och handlar vin, bröd och ost i ett snabbköp. Detta är nämligen vår snåla dag. Vi går tillbaka till hotellet. Äter och dricker och blir kraftfullt på lyran. På morgonen vaknar vi i ett stinkande rum. Eva-Lena glömde tömma askkoppen. På skrivbordet står två vinpavor tillsammans med en halväten ost och en förvriden baguette som någon verkar ha suttit på. Sängen är full av brödsmulor som inte känns så sköna mot våra nakna kroppar. Men morgonen är skön för himlen är blå, luften ljum och en hel dag ligger framför oss.

Vi lämnar S:t Quentin. Strax utanför blir vi omkörda av en glänsande röd och vit Rickman Suzuki. Den försvinner snabbt i fjärran. Själva fortsätter vi i maklig takt. Efter en halvtimma kommer vi fram till en stor rondell. Här stöter vi på Rickman Suzukin igen. Den ligger halvvägs ute på ett fält. Kåpan är söndertrasad. I väg grenen står en ambulans med blinkande ljus parkerad. Strax bredvid en övertäckt bår. Vi åker vidare, nedstämda av det vi nyss sett. Skillnaden mellan att leva och dö är ibland inte så stor.

Vår nedstämdhet avtar så småningom. En sådan här dag kan man bara inte vara nedstämd. Vi passerar Reims och kommer ut på långa raksträckor som verkar i det närmaste oändligt långa. Den längsta är över två mil. Mitt på den stannar vi för att äta lunch. Under lunchen försvinner de sista resterna av vår nedstämdhet. I den lantliga tystnaden hör vi på långt håll det skorrande ljudet från en gammal, vitspräcklig Citroën, ty det mesta av färgen har flagnat av, ser vi när den far förbi. Ut genom sidorutan tittar et kolsvart ansikte. Där en man, han är kolsvart. På huvudet har han en sliten skärmmössa som är skjuten bak i nacken, I ena handen mellan fingrarna, har en halvrökt cigarett. Han storflinar som om hela tillvaron vore ett enda stort garv. När han vänder sig om och vinkar vinglar hela bilen till och far över till vänstra halvan av vägen och tillbaka igen.

Vilken dag. Den Lycklige startar med sitt karakteristiska mullrande. Det är nästan vindstilla. Solen strålar från en klarblå himmel. Vi har öppnat skinnställen så mycket som det går och fartvinden svalkar våra kroppar alldeles lagom när vi glider fram i 80 km/tim. Vi möter inga bilar. Vi är alldeles ensamma mitt ute på franska landsbygden. Eva-Lena, jag och Den Lycklige.

Under sista sträckan till Verdun, ty det är dit vi ska, råkar vi in i ett häftigt åskväder. Regnet öser ner och regndropparna studsar i asfalten och vi sitter tätt tillsammans för inte frysa mer än nödvändigt och jag känner mig mycket lycklig för regnet gör att vi kommer närmare varandra. Det är redan skymning när vi fuktiga och frusna anländer till Verdun. Vi åker runt och finner slutligen ett hotell. Senare på kvällen går vi ner till stan för att hitta en restaurang för att äta middag. Vi är jättehungriga. Den ena stället efter den andra förkastas av mig eller Eva-Lena. Till slut blir vi riktiga ovänner och börjar gräla. Plötsligt passerar vi förbi en restaurang med en sliten dörr som jag öppnar och förklarar att nu måste vi äta. Det är riktig äkta fransk restaurang. Vi är hungriga och slutkörda men maten är utsökt och vi blir strax sams igen. Sedan går vi till hotellet och lägger oss i den stora dubbelsängen, för kvällen har redan hunnit blir sen.

Nästa dag, som är söndag, åker vi iväg för att se på slagfälten. Verdun var Frankrikes stolthet, dess nesa, stolthet eller vansinne vilket man nu vill. Striderna vid Verdun är första världskriget i ett nötskal. Oändliga offensiver, några kilometer i terrängvinster, hundratusentals sårade och döda. Total död, total förödelse och total meningslöshet.

Vi kommer först till Brabant. Därefter vägen genom skogen till Ornes som då var en liten by. Nu finns det bara en skylt där det står: ”Mort pour la France 1916”. Det finns många sådana skyltar runt Verdun. Vädret är mulet och disigt. Då och då tittar solen fram trots allt. Verduns omgivningar består av många och höga kullar. Skogen är frisk och grön och de små asfalterade vägarna slingrar sig fram mellan kullarna och tidvis även uppför. Överallt i skogarna finns fördjupningar efter gamla granatnedslag. Inga riktigt gamla träd växer här.

Vi äter lunch på en liten restaurang. På ena väggen hänger ett jättestort fotografi som föreställer huset och gårdsplanen utanför, år 1914. En man, troligtvis värdshusvärden hälsar på en grupp kavallerister till häst. Hästarna dricker från ett ämbar på gården. Alla verkar varma och svettiga och fortfarande entusiastiska över kriget. Alla länder trodde ju att de skulle vinna. Alla är unga. Var det någon som överlevde?

Slutligen kommer vi till Douaumont. Ett av de största och mest berömda av de cirka tjugo fort som omgav Verdun 1914. Douaumont är imponerande. Ingången inramas av en jättelik betongmur med stora hål i efter de största granaternas träffar. Det är fullt med folk. Engelsmän, tyskar och fransmän trängs huller om buller. Vi går ner och runt i de långa gångarna. Eva-Lena leker spöke och går omkring och väser i de halvskumma utrymmena och skrämmer slag på en tjock tysk tant. Var man än går stöter man ihop med souvenirjagande turister. Krig är tydligen lönande även efteråt. Jag tänker på vad Jolo skriver om Douaumont och på hur många som dog där och på det faktum att över 600 tyskar fortfarande ligger begravda i de delar av fortet som är raserat, där det tyska ammunitionsförrådet exploderade när fortet var i deras händer. Sedan är vi ute i solskenet igen. Vi går upp på taket. Man förstår varför Douaumont byggdes just här. Utsikten är hänförande. Vi ser ut över skogarna mot det håll varifrån tyskarna kom och som nu är ett övningsfält för våra dagars franska arme. Åt andra hållet kan man precis ana Verdun i sänkan där floden Meuse rinner fram.

Vi åker sakta tillbaka mot Verdun. Vädret har blivit bättre och eftermiddagssolen lyser på bergens sluttningar. Den Lycklige spinner som en mätt katt när vi åker vägen ner mot Ossuaire, som är en jättelik kyrkogård med över 15 000 gravar. Synen av alla kritvita gravstenar, inramade med röda rosor, är överväldigande. Längst upp ligger en avlång byggnad som innehåller ett litet kapell och 18 stycken kryptor där benrester från 110 000 oidentifierade soldater finns förvarade. Överallt kryllar det av fotograferande och snattrande turister som åker omkring i sina vidriga bilar och stinkande dieselbussar. Några ungar klättrar på byggnadens väggar, En annan pinkar mitt på parkeringen. Vi åker runt. Jag tittar argt på den pinkande ungen. Sedan far vi vidare.

På kvällen går vi åter till samma lilla restaurang där vi var i igår. Nu är vi på mycket bättre humör än kvällen innan och förväntansfulla. Servitrisen känner igen oss och vi får samma bord igen. Väggarna har rödspräckliga tapeter som är näst intill gulbruna av ålder och som antagligen liksom hela huset härstammar från tjugotalet. I ena hörnet hänger ett jättestort uppstoppat vildsvinshuvud med vita vassa betar som sticker ut från munnen och som någon skjutit för länge sedan i Verduns skogar. På borden ligger rödrutiga dukar. Stolskarmarna är nötta av ålder och beröringen från många händer. Vi studerar menyn. Vi är båda jättehungriga efter den ynkliga lunchen och har bestämt att vi ska äta en riktig middag inte bara en huvudrätt som vi åt igår. Vi beställer den största menyn, fem rätter. Servitrisen ler förtjust. Två timmar senare efter två och en halv flaska vin och en jättecognac till kaffet vacklar vi ut från restaurangen. Både vi och vår rara servitris är berusade och skrattar åt varandra. Utanför har det hunnit bli mörkt. Vi vandrar sakta fram på den slitna trottoaren som speglar sig i gatlyktornas gula ljus. Eva-Lena är i god form och vill genast gå och dricka gingroggar. Luften som fuktas av Meuses vatten är behagligt ljum och mild. Vi promenerar förbi segermonumentet som är belyst med stora strålkastare och byggt i grå sten. Från en gränd hörs skratten från glada människor som kommer ut från ett diskotek.

Vi slår oss ner vid en uteservering inte långt från Meuse och beställer gingroggar. Eva-Lena har köpt en mängd vykort. Vi skriver ett, det tar oss nästan en timme. Vykortet blir fullt av näst intill obegripliga klottersymboler som Eva-Lena uppfinner efter mina uttalanden om olika fenomen. Sedan får Eva-Lena hicka. Vi skrattar båda. Åt hickan och åt en mängd andra saker och för att vi är lyckliga och friska och för att vi har så mycket roligt att se fram emot. De mäktiga klockorna i Verduns katedral. Slår tolv. Det är skönt att sitta vid ett bord och garva åt hela världen.

Vi vaknar med en lätt huvudvärk. Det är måndag och det är vår tråkiga morgon för idag måste vi vända hemåt. Innan vi far vidare mot Tyskland besöker vi Le Morte Homme eller den Döde Mannen som det heter på svenska. Det .är nästan en mil dit. Vägen är kurvig och slingrar sig mellan kullarna. Den Lycklige spänner sina muskler. Det verkar som om även han mår bra av förmiddagens friska luft. Vi får ett enormt flyt i körningen. Bakfyllan är som bortblåst. Jag njuter intensivt av farten och landskapet som blixtrar förbi. Det tjuter i hjälmen av fartvinden. Vi jagar fram längs raksträckorna och bromsar hårt innan varje kurva. Jag möter med gasen mitt inne i den där den börjar räta ut sig. Sedan ger jag full gas. Jag kastar ett öga på varvräknaren. Fyratusen, femtusen, sextusen, nästan sjutusen. Nålen närmar sig det röda fältet. Jag växlar ner och lugnar mig lite. Vi är uppe i nästan 110 km/tim. Jag saktar ner och motorvrålet sjunker till en mer acceptabel nivå när vi åker igenom en liten by.

Le Morte Homme är en stor höjdsträckning vars konturer påminner om en död man. Man kämpade förbittrat om kontrollen av den högsta delen. Fransmännen höll förtvivlat stånd. Tyskarna anföll lika förtvivlat och bägge förblödde vid den Döde Mannen som mot slutet förvandlades till en enda stor jord och lerhög där inget kunde växa och som förgiftades av den ständiga granatbeskjutningen och den alltid närvarande döden.

Vi Lämnar den stora vägen och kommer in på en liten asfaltsväg som slingrar sig över stora böljande gula fält som nyss har skördats. Vi fortsätter in i en skog och uppför branta backar. Till slut är vi framme. I en liten glänta ligger monumentet som kallas för monument du Squelette, skelettet. Det är en skulptur av ett stående skellett i vit sten. Skelettet med sin grinande dödskalle höjer sin högra arm i en segergest mot skyn. Runt omkring ligger skogen tyst och stilla. Det är bara vi som är där. Meningen: ”Ils n’ont pas passé”. De skall inte komma förbi, finns utmejslad på sockeln. De kom mycket riktigt inte heller aldrig förbi. Det borde ha varit rubriken på en av Pétains dagordrar men det var hans efterträdare, Generalen Nievelle som skrev den, någon gång under 1916. Genom en öppning i skogen ser man ut över de skogbeväxta höjderna. Det är alldeles tyst så när som på lite fågelsång. Runt omkring oss syns spåren efter gamla granatuppkast. Jag går ensam omkring längs en Iiten stig och funderar över den olösliga gåtan. Hur kunde allt detta hända? Ingen ville ha krig 1914 men ändå blev det så. På något sätt är det Iikt vår egen tid.

Jag återkallas till verkligheten av Eva-Lena som ropar och mellan träden skymtar jag hennes blåvita skinnställ som avtecknar sig mot skogens varma grönska. Alldeles till vänster vindlar sig något som liknar ett dike. Då 1916 var det en skyttegrav. Precis här, där jag står dog folk som flugor. Jag går fram till Eva-Lena. Vi letar gemensamt i gropen efter en gammal granatkrevad. Man ser fortfarande hur alla stenar är söndersprängda i småbitar och hur porös jorden är. Jag böjer mig ner och krafsar lite lätt. Mot den gråa ytan avtecknar sig en rostbrun granatskärva. Jag tar upp den. Den väger tungt jämfört med småstenen. Det är liten i min hand men döden behöver inte vara större. Jag ser ut över gläntan där Den Lycklige står och kråmar sig i solen och förbi monumentet, ut över dalgången nedanför. Luften är alldeles. stilla. Längst ner vilar ett svagt dis. Jag tar granatskärvan och stoppar den i fickan.

Vi lämnar den Döde Mannen. Fortfarande undviker vi motorvägarna. Det blir dryga mil. Vädret mulnar ju längre österut vi kommer. Vid Metz ger vi upp och tar motorvägen mot Tyskland och Rhendalen dit vi ska. Vi orkar bara till Bad Kreuznach där vi tar in för natten.

Bad Kreuznach är en trist håla. Nästa dag åker vi därifrån så fort vi kan. Vi fortsätter nordväst ut över bergen mot Rudesheim och Rhendalen.

Efter tre timmar står vi vid Rhens västra strand. Vi väntar på färjan. Vädret har klarnat upp. Solen lyser och det är varmt. Ute på vattnet tuffar de motordrivna pråmarna. En del är läckert målade i glada färger andra ser mer ut som hej kom och hjälp mig. Några medför familjens bil som står parkerad på däcket. De flesta som går uppför är tungt lastade och får kämpa mot strömmen. De som är barlastade och på väg nerför kommer fortfarande i en väldig fart. Längs båda stränderna finns järnvägsspår. Tågtrafiken är intensiv. Vi räknar tågen och kommer fram till att det passerar ett var tionde minut.

Alltsammans är nytt för oss. Det är första gången vi är vid Rhen. Färjan kommer och vi får annat att tänka på. Vår färd fortsätter längs med Rhens östra strand. Den Lycklige spinner åter som en mätt katt. Han trivs nästan allra bäst mellan 70 och 80 km/tim och då har man fortfarande femman kvar att växla till om man vill åka fortare. På ömse sidor finns bergen och vingårdarna som klättrar uppför sluttningarna. Strax innan Lorelei stannar vi för att äta lunch. Vi sitter ute. Stora blåa parasoller skyddar oss och borden för den gassande solen. Alldeles bredvid står Den Lycklige parkerad. Vi beställer in två stora glas öl samt jättelika vurstar och berg av sauerkraut för vi är mycket hungriga. Efter maten sitter vi och begrundar Lorelei och legenden om häxan som lär sitta längst upp och lura alla sjöfaranden. Till slut blir jag ljuvligt trött. Jag somnar och vaknar till ljudet av mina egna snarkningar och av att Eva-Lena ler mot mig.

Hela eftermiddagen fortsätter vi att sakta tuffa norr ut längs Rhens dalgång. När vi kommer till Linz bestämmer vi oss för att stanna där över natten. Hotellet är en återuppbyggd gammal borg som var ruin redan på 1500 talet, läser jag på ett anslag i receptionen. En oljig typ visar oss till vårt rum. Utsikten är hänförande över Rhen och det omgivande landskapet men rummet lyser av billig lyx precis som resten av huset.

På parkeringen står några 150 000 kr Mercedesar. Jag tittar in genom rutan på en av dem. På det plyschklädda sätet ligger en tjock mapp ”Konservative aktione” står det på den. När vi packar upp på parkeringen råkar jag tappa Eva-Lenas parfymflaska som hon köpt på färjan. Flaskan går i tusen bitat. En kraftig doft av parfym sprider sig runt Den Lycklige och bland Mercederserna. En fet man kommer ut från hotellet. Han vädrar misstänksamt. Det luktar som en halv bordell. Eva-Lena fräser som en retad bergspuma. Jag finner det bäst att hålla mig undan ett tag. Till slut lugnar hon ner sig och vi kan bära in våra väskor. Terrassen en våning nedanför vårt fönster är magnifik. En tjock grå stenmur omgärdar den. På andra sidan stupar det brant ner mot Rhen. Terrassen är möblerad med vita små bord som skuggas av fyra lövträd. Luften är alldeles stilla och det har börjat skymma. Vi sitter där en lång stund och dricker av traktens vin som är svalt och fräscht och mycket gott. Långt, långt bort i den blånande horisonten ligger Frankrike. Sedan äter vi middag.

Ägarna till Mercedesarna sitter allihop vid ett långbord. Det är präktiga farbröder som säkert vet hur allting ska gå till. Vid deras sida sitter drakarna. Det finns två typer: En med fettvalkar och en med reptilskinn. Vi kan inte undgå att höra att de bland annat diskuterar vem som skvätt ner parkeringen med parfym. Jag blir orolig att Eva-Lenas ilska ska komma åter men nu kan vi redan skratta åt det som hände och vi ler mot varandra när vi hör ödlorna diskutar parfymdoften. Vi vaknar tidigt och börjar gräla om vems påhitt det var att ta in på just detta hotell. Kvällen innan betalade vi räkningen. Den lydde på 560 kr.

Vi packar, fortfarande till en ihärdig parfymstank. Eva-Lena liknar återigen en bergspuma men nu är det nog morgonhumöret som ska ha utlopp. Jag uppträder försiktigt och hon blir strax gladare av dagen bjuder på bra väder. Vi far iväg och tillbringar hela dagen på Autobahn. Jag avskyr Autobahn. Den är trist, enformig, smutsig och farlig. Den Lyckliges motor ryter. Vi håller hög fart. En stor Mercedes kör om oss i säkert över 200 km/tim. Plötsligt hörs en kraftig knall följd av ett stort rökmoln. Mercedesen girar livsfarligt in på höger väghalva. Efter det tar vi det lite lugnare. Strax nordost om Bremen bor vi över i en usel byhåla.

Nästa dag fortsätter vi till Travemünde. Åker runt lite grand och beser de eleganta hotellen och kasinot. Till slut är det dags att åka ombord på färjan. Det är en dagfärja som går till Gedser på Falster i Danmark. Vi landar sent i solnedgången och fortsätter i sakta mak mot Köpenhamn. Men kvällen frestar oss för mycket och vi lämnar den stora vägen och börjar åka runt på småvägar. Till slut är vi tillbaka vid havet fast längre norrut. Vi stannar över natten vid Faxe Ladeplats. Vi får ett rum på det gamla värdshuset med utsikt mot havet och hamnen. Till middag frossar vi i smörrebröd.

Från Faxe till Köpenhamn är resan kort. Vädret har blivit sämre och det blåser kraftigt och färjan kränger lätt när vi korsar sundet mot Limhamn i Malmö. Sedan är vi tillbaka till de svenska prydliga vägmarkeringarna och omsorgsfullt uppsatta trafikmärkena. Det regnar lite grann när vi åker E 5:an upp mot i Helsingborg. På fälten lyser stubben gul. Nästan allt är skördat och påminner om att det snart är höst och vinter och att det är långt till nästa vår.

Text och foto Eva-Lena och Lars Ekeman