En Tiger och dess unge

Nytt och gammalt – St 4 Sport Touring och 2001 och 900 SD Darmah 1979  ( 2002)

Jag har nu avverkat 23 mil med min nyinköpta Ducati Sport Touring 4 eller förkortat, ST 4. Ja, vad ska man säga. Det tar tid att vänja sig vid en ny motorcykel.

När jag en gång i september1980 tog emot kvittot på köpeshillingen för min Tiger eller mer korrekt 900 SD Darmah så kände jag inom mig att detta är mitt livs motorcykel. Så är det nog fortfarande. Trots alla vedermödor och oceaner av tid som gått åt för att skruva på motorn och andra detaljer, bara för att få den att rulla. Trots en fruktansvärd koppling som endast en vältränad person förmår att klara av.

Och svårigheten att vara tillräckligt lätt på handen när man ska starta för att inte hela maskinen formligen ska hoppa framåt, ska vi inte tala för mycket om. För att inte säga egenheten hos motorns att med en liten uppgiven, retlig suck stanna ljust då man lägger i ettans växel. Hur många gånger har jag inte fått kliva av, rulla eländet åt sidan? Dra upp den på centralstödet och kicka igång den igen. Men allt detta väger lätt mot de stunder då allt fungerar. Då man rullar fram en solig dag, längs en torr, kurvig asfaltväg mellan gula rapsfält någonstans i Skåne och ryser av välbehag av ljudet från contireplikorna som mullrar lite extra vid nerlägger i kurvorna. Då finns det inget som kan mäta sig med min Tiger inte ens en modern Ducati Sport Touring 4.

Okey, jag erkänner visst att ST4 eller Tigerungen som familjen raskt döpt den till, är en fantastisk maskin. Den är vätskekyld, har massor med mer hästar mer att ta av och torde fungera i alla lägen. Men ärligt sagt så undrar jag lite över vad jag ska ha de extra ca 30 hästarna till. Visst är det en skön känsla att veta att de finns och att man sällan behöver använda mer än halva längden på gashandtaget. Det förnekar jag inte. Den ligger på vägen som klistrad jämfört med Tigern. Styrningen är direkt och den formligen vill bli körd i ordets rätta bemärkelse. Det är utan tvekan ett nöje. Jag skulle inte ha velat ha någon modern motorcykel av något annat märke.

När jag var i processen att bestämma vilken motorcykel jag skulle köpa så provkörde bl.a. en Triumph men det var nog mest för att ha något att jämföra med. Valet av en Ducati som ny maskin var nog ändå givet från början. Det är för mycket känslor och kärlek nerbäddat i märket för att det skulle vara möjligt att byta. Jag valde mellan en ST4 s och en ST 2. Det hela slutade med en ST4. Förklaringen är ett bra erbjudande från Ducati Stockholm. Ser jag i klubbens register får räknar till över 30 ST 2 men bara två ST4. Men då är min upplaga av registret några år gammal så sannolikt så finns det fler.

En annan positiv sak med nyköpet var kontakten med Ducati Stockholm. I min värld hade äkta motorcykelaffärer upphört att existera och ersatts av glassiga, opersonliga ställen likt Stockholms MC varuhus, designade för medelålders män med gubbnoja, feta plånböcker och Harley frossa.

Jag kliver in på Ducati Stockholm och märker efter tio minuter att jag har hamnat bland folk som kan motorcyklar och som till på köpet är genuint intresserade och vet vad de pratar om och som till på köpet är trevliga. Vilken tillgång! Ett sort tack till Christoffer, Hasse, Lars och Johan. Fortsätt i samma stil! Åter till mina motorcyklar.

Tigerungen går tystare och jämnare men har inte det underbara vridmoment som Tiger. Den har mer karaktären av en äkta sportmaskin och känns mer nervös eller varför inte beskriva det som mer yster än Tigerns lite mera makliga men ändå kraftfulla gång. Lustigt nog så ger ändå Tigern intrycket av att vara den mer kraftfulla och fullvuxna maskinen. Trots att den nästan i alla avseenden förlorar vid en jämförelse så har han ändå en sorts odefinierbar utstrålning av en äkta motorcykel såsom jag vill ha den.

Jag erkänner att ST 4 är roligt att köra. Den är mjuk och vill mycket och nästan smeker vägen. Jag ångrar inte köpet och det är bekvämt med en elstart. Att bara trycka på en knapp och sedan åka iväg. Vilken lyx!

Men å andra sidan så kan Tigerungen inte bjuda på den unika känslan av att först flöda ett par 40 mm Dell’orto, trampa in kicken i rätt läge, sedan kicka igång motorn och höra hur hela maskinen formligen ryter till. Möjligen är jag en utstuderad procedurfetischist men faktum att just detta är en del av grejen för mig.

En ST 4 sätter man sig på och åker iväg. En 900 SD närmar man sig med respekt och viss ödmjukhet och ber att den ska svara på alla omtankar och starta på första eller andra kicken vilket den för det mesta har lust att göra. Och varje gång känns det lika nytt och underbart. Men inte alltid och särskilt om man är stressad. Sist det hände var när jag skulle till bilprovningen. Jag gjorde något fel. Tiger surnade till och det slutade med att jag genomsvettig fick byta tändstift. Något sådant är otänkbart med en ST 4, den fungerar och det är faktiskt ganska skönt att veta. Så där har nog Tigerungen en poäng.

Vad jag däremot har svårare att förlika mig med är rikligheten av plastdetaljer och slangar som verkar finnas precis överallt. Det mesta verkar nerklämt med ett skohorn. Ska man fylla på kylvätska så får man demontera halva kåpan. Jag förstår nu varför man ska betala extra för snabbspännen.

Kåpan och skärmar är av plast. Säkert ett fungerande material men känslan av Tigerns skärmar av blankt rostfritt stål kan plasten aldrig ersätta. Jag förstår att valet av material måste underkastas jakten på kilon men jag är tillräcklig gammal för att veta att all utveckling inte bara innebär framsteg. Trots plast och andra lösningar så väger ändå maskinerna ganska så lika. Torrvikten för en 900 SD är 216 kilo. För en ST 4 är den 215 kg. Alltså i stort sett samma vikt. Räknar man bort 900 SD;s fula järnklump till elstart som jag monterade av och ersatte med kick redan andra året, så väger Tiger mindre. Om jag ska vara riktigt ärlig så känner jag mig rätt nöjd med det förhållandet. Men det ska erkännas att det å andra sidan tillkommit vätskekylning och del andra funktioner på ST 4.

Vägegenskaperna är naturligtvis olika, där leder ST4. Tiger har nackdelen av sina böjda ramrör, en eftergift som Taglioni måste ha gjort på marknadsavdelningens inrådan för att få ner sitthöjden och för att kunna klämma dit ett större batteri för elstarten. Ett oförlåtligt misstag som yttrar sig i en slingrande rörelse när man pressar den i kurvor. (vilket visade sig försvinna när jag bytte till Öhlin därbak) ST 4 har spikrak dragning av rören i ramen. Den har inte tillstymmelse till att konstra i kurvor. Tvärtom den inbjuder till att lägga ner maskinen än mer och man njuter verkligen av att göra det. Den är rolig på det sättet. Just därför tar man sig för pannan vid upplysningen om att centralstödet är det första som tar i och till på köpet med sådan kraft att det kan riskera att lyfta bakhjulet. Alla initierade begriper lätt vad följden blir. En sådan falskhet är Tigern främmande. Den lutar, till dess att fotpinnarna tar i och de är för säkerhetsskull fjädrande. På det sättet har den aldrig riktigt svikit mig.

 Nog njuter jag och är glad för Tigerungen men Tigern är och förblir mitt livs motorcykel. Att sälja honom är otänkbart! Och en sak till: Det var nog bättre förr.

 

Lars Ekeman