Min resa varade från den 25 maj till den 8 juni 2018.                                         

Man får aldrig något gratis

Jag sade adjö till mina vänner Don Tomaso och Schnitzelbrenner på parkeringen till det sunkiga motell där vill tillbringat natten. Klockan var kvart i sju på morgonen. Vi befann oss ca tre kilometer från Timmendorfer strand norr om Lübeck. Berömd som ett tillhåll för de rika. Lyxvillorna trängs utmed den långa sandstranden. På parkeringarna står det bästa från den tyska bilindustrin. Idel fina Mercedes och Audi. En och annan Jaguar och till och med en Bentley Continental lättar upp. Vi kör utmed stranden mitt emellan affärer, folkliv och lyxvillor. Tre motorcyklar som sakta glider fram på tillfälligt besök, som så många andra i detta sommarparadis. Till slut finner vi en plats där vi kan parkera och går ner till ett strandcafé där vi dricker alkoholfri öl innan vi kör till motellet. Vi sprider som alltid ett dovt buller. Inte för mycket men tillräckligt för att det ska uppfattas.

Motellet var verkligen sunkigt. Don och Schnitzel fick kampera i den kitschiga dubbelsängen som hade ett slitet lila syntettäcke. Det stora rummet hade mörka gardiner som gick i färg med syntettäcket. Jag själv sov i en skrubb mitt emot toaletten som spred en svag doft av surt avlopp. I skrubben hade man ställt in två dubbelsängar och därmed var utrymmet upptaget. Det gick knappt att öppna dörren till badrummet. Jag sov inte särskilt bra vilket kom att påverka nästa dag. Den skulle komma att rymma motgångar men sluta bra.

Det kändes lite vemodigt att säja adjö efter så trevliga dagar som vi hade haft på den tyska Nordsjö kusten, men Don och Schnitzel äger inte den behagliga fördelen att själv kunna bestämma över sin tid, utan vara tvingade att köra hem till sina lönearbeten.

Själv skulle jag fortsätta. Till Wolfshagen ca 16 mil söder ut. Där hade jag reserverat rum på hotell am Schloss Wolfshagen. Vi hade bott där en natt förra året vid den här tiden och hade enats om att det var ett av de bättre ställen som vi hade bott på. Planen var att anlända i god tid före klockan tolv för att undgå väderprognosens åskväder som enligt denna skulle infinna sig efter lunch.
Viss nätter sover man dåligt utan att riktigt inse det när man vaknar. Skrubben mitt emot toaletten var inte bra för nattsömnen. Jag vaknade av att Don och Schnitzel redan var igång med packning för avresan. Då var klockan strax efter sex på morgonen. Jag startade Shere Kahn strax efter klockan sju efter att ha satt i mig till frukost av det som fanns kvar efter gårdagens middag. Jag tog på hjälmen och körde ut från parkeringen.

Första milen, då morgonens svala luft kom emot mig och solen värmde alldeles lagom, var kanske den bästa på hela dagen. Sedan satte tröttheten in efter den dåliga nattsömnen. Efter sju mil passerade jag Gadebusch, platsen för en av de stora nordiska krigens större bataljer. Den utkämpades den 9 december 1712 mellan Sverige och Danmark/Sachsen. Det var den sista stora segern för det svenska stormaktsväldet som i och med den inledde sin nedgång, som slutade med freden i Nystad 1721. Det var slutet på stormakten och de stora nordiska krigen. Namnet Gadebusch 1712 kunde man läsa på mitt eget regementes fana innan det lades ner 1996.

Strax därefter så körde jag in på en bensinstation för att tanka. Jag betalade för ännu en tank Extra Super Bleifrei och satte i mig två koppar kaffe och en färsk frasig fralla med ost. Sådana som inte är möjliga att uppbringa på en bensinmack hemma. Jag steg jag ut från butiken med ett flera grader bättre humör och återvunna livsandar. Bara för att förvånad stirra på Shere Kahns tomma vänstersida. Vänster packväska fanns inte där. Den stora väskan. Den högra är mindre på grund av att Ducatis konstruktörer ansåg att det var viktigt med en uppdragen ljuddämpare och följaktligen kapade ungefär halva utrymmet på den högra väskan för att ge utrymme till.

Väskan som var borta innehöll mitt pass, en rejäl summa pengar, ett extra kreditkort, alla mina kläder och skor. Det värsta av allt, Ernst Jüngers Eumeswil, den svenska originalutgåvan från 1977 som jag betalat ca 400 kr för. Kort sagt, det som behövdes för att kunna fortsätta resan.
Det var bara att vända och börja leta efter väskan. Nu gällde det att komma ihåg vilka vägar jag kört. Det gick bättre än vad jag trodde. Som tur var så var dessa mindre och inte så trafikerade. Men hur mycket hinner man se i 70 km/timmen? Inte mycket. Dessutom så var risken stor att väskan hade kanat av vägen om jag tappat den i farten och ner i ett dike. Det fanns emellertid inget annat alternativ. Letandet gav föga.

När jag skulle köra igenom Lübeck så krånglade min nya GPS App. De ledde in oss på fel avfart. Resultatet blev en felnavigering som tog ca en halvtimma att reda ut innan jag till slut var tillbaka på vägen mot Timmendorfer strand som vi kört i motsatt riktning några timmar tidigare. Nu var klockan tio och det började bli riktigt varmt. Inne i Timmendorfer strand pågick vägarbeten och min förhoppning var att väskan ramlat av där, på någon av de mer guppiga delarna av dessa. Men nu började åter min GPS App att konstra. Jag lyckades aldrig ta mig dit. En ny felnavigering förde oss på fel sida om motorvägen i förhållande till Motellet, där vi hade tillbringat natten. Ytterligare en halvtimme hade gått innan vi körde in på parkeringen som vi lämnat klockan sju på morgonen

När jag klev av och tagit av mig hjälmen var damen i reception det första jag såg, som viftade energiskt och pekade på ingången till denna. Jo, i dess förråd fanns min väska uppställd på en hylla, olåst! Det innebar att jag inte hade låst fast den på motorcykeln. Det jag inte kan förstå är hur jag kunde missa något som nästan är omöjligt att göra. Den var nämligen i halvöppet tillstånd. Obegripligt att jag inte såg detta. Den var märkligt nog helt oskadd, endast en liten repa på undersidan. Den hade ramlat av, innan jag ens hade hunnit lämna parkeringen och tagits om hand av vaktmästaren.

Nu var klockan över tolv. Jag anträdde åter färden söderut men bestämde mig för att köra motorvägen mot Berlin en bit för att tjäna tid. Nu gick det undan, lite för mycket undan. Jag missade avfarten mot Berlin och fick köra nästan två mil mot Hamburg innan jag kunde vända och köra åt rätt håll. Fyra extra mil och nu var det ca 30 grader varmt enligt Shere Kahns temperaturmätare. Fartvinden gav nästan ingen svalka alls.

Nu för tiden använder jag mitt finska Rukka cordura/gortex ställ, som väl är, har ventilationsöppningar. För att skydda stället mot svett och smuts så har man tröja och långkalsonger sydda i merino ull. Och, som min vän flygvapen officeren och stridspiloten Cay Bjurqvist har lärt mig, alltid kompressions strumpor. Mirone ullen har egenskapen att både värma och ge svalka men i de här temperaturerna hjälper det föga. Det var bara att bita ihop. Men får inget gratis på en motorcykel semester.

Jag passerade Schwerin och körde rakt söder ut på autobahn nummer 24 mot Berlin. Efter ca fem mil slog vädret om och det blev svalare. Jag närmade mig en näst intill svart himmel. Efter ytterligare en stund tog jag paus för att ta på regnstället. Rukka stället är garanterat vattentätt men för att spara det mot smuts så åker ändå regnstället på. Efter en kort stund körde vi rätt in i ett formidabelt åskväder. Rikligt med blixtar korsade himlen till ljudet av rejäla knallar. Ett formligt skyfall dränkte både mig, Shere Kahn och motorvägen i vatten. Trafiken saktade av. Då kraschade både My Route App och Google navigering. Möjligen var orsaken åskvädret. Just som jag närmade mig två avfarter. Vid den ena skulle jag ta av. Jag stannade och tog skydd under en bro där det närmast rådde översvämning. Gigantiska långtradare som dånade förbi vars vatten uppkastning med råge ersatte hällregnet. Som väl var så var avståndet till dessa tillräckligt långt så jag undgick att bli helt duschad. Fascinerad såg jag på stuprännorna där vattnet bokstavligen sprutade ut. Uppenbarligen förmådde inte avloppet ta hand om allt vatten eftersom det också rann vatten i en strid ström från bron ner på vägbanan där jag befann mig. Jag fick starta om telefonen. Det gjorde att Google navigering började fungera igen. Jo, jag befann mig på rätt avfart. Nu skulle vi slippa motorvägen.

Med möda trädde jag på mina regnhandskar vars foder blivit dyblött av långtradarnas vattendimma. Billiga köp betalar sig aldrig. Därefter återupptog jag färden. Istället för ca 17 mil blev det över trettiofem. Efter ytterligare en stunds färd klarnade det upp. Jag stannade och tog av regnstället och betraktade den lantliga friden. Åskvädret var borta. Det var rofyllt och tyst i den stilla luften som nu var sval och frisk att andas. Nu befann vi oss på en av Tysklands många Landesstrassen, näst intill tom på trafik. Sista milen blev behagliga. Vi färdades i den stilla luften på en slingrande asfaltsväg som ledde oss allt längre ut på landsbygden. Jag älskade åter igen att får köra motorcykel i Tyskland. Som sagt man får inget gratis när man är på motorcykel semester.

Strax efter kockan 1630 stannade jag på hotellets grusade parkering i Wolfshagen. Ett rejält rum väntade på mig och det bästa av allt en kall öl och en cigarr vid ett av borden på utomhusserveringen. Jag var slutkörd.

Det är nu förmiddag då jag skriver dessa rader. Den lantliga friden råder på hotellets uterestaurang där man på kvällen för lågmälda samtal vid de små borden. Nu är jag ensam. Fåglarna kvittrar och en viss svalka har lägrat sig i parken. SMHI utlovar mer drägliga temperaturer kommande dagar så jag hyser goda förhoppning om att gårdagens strapatser inte ska upprepas. I morse gick morgonpromenaden bland annat till Wolfshafgens slott som ligger strax här intill. Det är min rutin varje dag. Först en halvtimmes morgongymnastik och sedan en halvtimmes promenad för att hålla spinalstenosen i min rygg i schack. Det är en liten bula på två millimeter som jag hitintills lyckats trycka ner. Jag är försiktig med alkohol så att man sover ordentligt. Klockan 0630 är det revelj. En kväll kan möjligen bli lite dyster om man är för trött och skrivandet är motigt men sällan en morgon. Och en vacker morgon minns man väl. Stannar en natt till i denna behagliga miljö.

Ett märkligt sammanträffande

Idag stannar jag hela dagen på Wolfshagen. Vädret har slagit om och det är mulet. Morgonen var så kylig att man serverade frukosten inomhus. Jag beställer hemgjord yoghurt, melon och skinka. Ett fat med flera olika frukter står redan på bordet. När jag avslutat yoghurten anlände mina scrambled eggs som jag äter med hemlagat bröd och sköljer ner med hett kaffe. Jag låter mig väl smaka för jag är hungrig efter min nästan 40 minuter långa morgonpromenad.
Jag tänker på det märkliga sammanträffandet igår då jag stannade för att ta av mig regnstället. Det kändes som att sitta instängd i en bastu.

Den råa kylan under åskvädret hade ersatts av sval nästan ljummen luft. Den lilla rastplatsen låg precis utanför en by med utsikt över den omgivande nejden. Regnmolnen har dragit vidare och det hade börjat att klarna upp. Jag drog av mig det gula regnstället och den svarta Rukka jackan och stod en lång stund och lät den svala luften svalka mig. Fälten låg tysta och våta efter regnet. Det vilade en fridfullhet över det tysta landskapet. Luften var stilla. Över delar av fälten fanns ett lätt dis av vattenånga från den fuktiga jorden. Några meter bort fanns en rundel byggd av sten som ramade in en liten gräsmatta. Vid dess ena ände fans en liten rabatt med blommor samt en skylt. Nu väcktes min nyfikenhet. Jag tog några steg så att jag kunde se skylten som fanns ovanför rabatten.
Jag kände igen den omedelbart, eftersom jag några år tidigare hade följt hela den utstakade ”todesweg” som börjar i Sachsenhausens koncentrationsläger, norr om Berlin, och slutar strax söder om Schwerin, som ligger nordväst ut. Då följde jag nästan hela vägen som är utmärkt med flera små minnesplatser likt den som jag står vid nu. Jag måste ha passerat förbi här då, men har inget minne av platsen.

I april 1945, där jag står nu, passerade, cirka 30 0000 eländiga och döende fångar från Sachsenhausen. Över sextusen dog under den 20 mil långa marschen.
Det går inte att begripa meningen med att utrymma ett koncentrationsläger då stora delar av Tyskland redan var invaderade. Planen var emellertid att dessa skulle föras till Travemünde och tvingas ombord på fartyg som sedan skulle sänkas. Brottet, ty någonstans i SS perverterade värd fanns insikten om att det man sysslade med under nazistregimen var ett brott, skulle döljas.

Det fanns ingen mat, ingen förläggning, ingen underhållstjänst. De som inte orkade gå sköts av SS. Vägen går genom vackra trakter och genom flera fridfulla byar med prydliga hus och trädgårdar. Idag idyller men då var de som bodde här vittnen. Jag har ofta funderat över hur dessa hanterade synen av de vandrande skeletten och liken som SS lämnade efter sig. Det här var det som strax skulle bli DDR. Vad jag vet så har den mesta, för att inte säga all dokumentation och minnesmärkning, ägt rum efter 1989.

De släpade sig alltså förbi här. Utmärglade, hungriga, frusna och illa klädda, i den kalla aprildagen eller i dess skymning eller natt. Precis där jag står och andas in den friska luften efter regnet i en annan tid med annan verklighet och ser ut över det fridfulla landskapet.
Jag står en stund framför skylten och den lilla blomsterrabatten för att hedra och minnas dessa olyckliga som inte var skyldiga till något annat fel än att vara definierade som motståndare till nazistregimen eller var av annan ”ras”. Det senare ett fåtal. Nästan alla judar i Sachsenhausen hann SS transportera till förintelselägren i öster i god tid innan Röda Armen gjorde det omöjligt. Historien, som aldrig släpper mig med sina frågor om varför och hur.
Jag blir avbruten i mina tankar av den vänliga damen som serverar mig och som undrar om jag vill ha nger och hans Eumeswil.

På vägen till Rökken och hur det är att vara med en Tiger som Shere Kahn

Det är tidigt på morgon. Jag och Shere Kahn är på väg till den lilla byn Rökken som är belägen mitt emellan Leipzig och Naumburg. Det var där Nietzsche föddes och det var där han begravdes.

Jag gick upp redan klockan sex för att utnyttja svalkan som råder på morgon och en bit in på förmiddagen. Vi är i Naumburg, några mil väster om Leipzig. Det är fortsatt värmebölja i Tyskland. Klockan sju var jag åter från min morgon promenad utmed kanalen, som går fram strax utanför hotellet och klev in i dess frukostmatsal. Jag bad damen öppna dörren till altanen då frukostmatsalens temperatur verkar vara minst över trettio plus grader. På altanen var det svalt och behagligt att äta frukost.

Så här tidigt på morgonen har luften ännu kvar av nattens kyla och har inte hunnit värmas upp av solen som fallet är på eftermiddagen, då hettan blir så stark att man ogärna kör någonstans. Nu på morgonen är den frisk och sval. Den sveper uppför kåpan mot hjälmen och smeker mitt ansikte för jag kör med visiret halvöppet. Vi kör en sväng norrut innan vi vänder öster ut mot Rökken. Vägen går över höga åsar som är vanliga i den här delen av Tyskland. Långt bort i nordväst kan vi ana Hartz bergen med sina skogbeväxta bergssluttningar. Det är en jämn och slät väg vi kör på, som slingrar sig uppför sluttningarna. Ibland för den oss ner i dalgångar och svackor. Vi är omgivna av stora fält och möter nästan inga bilar.

Nu är vi uppe på åsens högsta del. På båda sidor om oss breder det mestadels öppna landskapet ut sig. Här och där finns skogar eller dungar med gröna träd. Jag ser flera små byar som mestadels ligger nere i svackor och dalgångar som ger skydd mot väder och vind, vars hustak ibland blänker i solskenet och skvallrar om deras existens. Lyfter jag blicken ser jag den blå himlen där vita molntussar seglar fram. Man äger aldrig något på riktigt. Man kan aldrig helt behålla något, men jag vet att allt det jag ser och känner tillhör mig. Att jag alltid har ägt det och burit det med mig. Tidigare passerade vi igenom en av byarna som låg mellan två av åsarna. Vi körde igenom en lång allé med höga lindar på ömse sidor om vägen. Det gör mig alltid lika lycklig att köra igenom dessa. Av svalkan under lindarnas kronor av solljuset som silar ner mellan trädens gröna blad och hur det skapar skuggspelet i vägbanan. Det ger en nästan sakral stämning, präglad av det tidlösa och det eviga. Det man vill ska vara tidlöst och evigt.
Vi är på gott humör, både Shere Kahn och jag, utvilade efter gårdagens långa och krävande resa från Wolfshagen. Den var särskilt mot slutet ansträngande på grund av hettan och mitt understundom allt för ambitiösa vägval. Några mil från Wolfshagen nådde vi fram till Elbe och följde flodens östra sida ända ner till Magdeburg där jag tog av sydväst ut till Naumburg. Sista sju milen fick det bli motorväg. Det var för varmt att köra vanliga vägar. Det gick undan. När jag kom fram och tog av mig hjälmen så upptäckte jag att ventilationsgallret var borta. Antingen hade det blåst av i fartvinden eller slagits bort av något föremål. Jag kom fram ganska så slutkörd. I Naumburg stannar jag två nätter. Nu är den mödan glömd. Det är en härlig morgon och det är nästan bara vi två på vägen.

Idag morrar han så där härligt som det gör när allt stämmer. Vägen är så jämn som man oftast bara stöter på i Tyskland. Den känns pålitlig och ger tryggt fäste i de många kurvorna som vi tar oss igenom. Kraften i motorn är sagolik. Det är sällan eller nästan aldrig som all effekt behövs. Mindre än hälften räcker för att ta oss igenom de kurvor som vi möter.
Här är det ofta fri sikt och då kan man närma sig sättet att skära kurvor som man gör på bana. Det är samma lycka varje gång när man får fart och acceleration att sammanfalla med kurvans sträckning. Aldrig blir man fullärd och det är inte det som det handlar om. Det är känslan av liv, av här och nu, av fara som gör att man skärper sinnet och går i upp i nuet. Det är som en tysk motorcyklist sade till mig för länge sedan på ett F.I.M rally utanför Berlin: ”Das grosse freiheit”. Den stora friheten, jag smakar på orden. Jo det är så, åtminstone för mig, så är det en stor frihetskänsla att sitta i sadeln på en motorcykel, på en väg som denna och jag vill vara ensam. Inte bli påverkad av någon annan som stänger in och förstör, som Ulf Lundell sjunger. Inte behöva anpassa mig. Utan själv få bestämma mitt mål, hur jag vill köra och på vilka vägar och när jag vill ta paus.

Shere Kahn har bott hos mig sedan hösten 2014. Det är en Ducati Multistrada Grand Turismo. Den kanske dyraste maskin som fabriken utvecklat, frånsett deras tävlingsmaskiner. Ducati har under decennier vunnit världsmästerskap i roadracing och det märks att Shere Kahn trots sin storlek har detta arv med sig. Han är smidig och har vägegenskaper utöver det vanliga. Han är full av finesser och teknik. Lite för mycket för min smak. Ta bara de sex olika inställningarna för fjädringen som kan ändras med en knapptryckning.

Returdämpning ställs in elektriskt med hjälp av magnetspån som frigörs i större eller mindre utsträckning och därigenom påverkar oljans tröghet och därmed motståndet i gaffeln. Det finns fyra olika körprogram, värmehandtag och en dator som bland annat ger upplysning om bränsleförbrukning, medelhastighet och gjorda inställningar. Men han har vunnit sakta men säkert mitt erkännande.För mig tar det lång tid innan jag älskar en motorcykel. Enda undantaget är min Tiger som står hemma i garaget. Där var det kärlek vid första ögonkastet. Så har han också stannat hos mig i alla år. Snart är det 40.

Jag har kört motorcykel ända sedan jag var sexton år. Jag har inte ägt många motorcyklar. Shere Kahn är den sjätte i ordningen. Det är Eva-Karin, min dotter som bestämmer vad de ska heta. Det tar lång tid för mig att vänja mig vid en nykomling. Jag har svårt att snabbt lära mig deras egenheter. Shere Kahn utgör inget undantag.

Första gången vi var på bana blev ett misslyckande, inget stämde. Andra gången, förra året, var det ungefär samma sak. Shere Kahn och jag blev inte riktigt goda vänner då heller. Misslyckandet att inte få det att stämma sved. Till viss del hjälpte receptet från en av banmästarna, att köra runt och sjunga högt när jag satt bakom styret. Jag lyckades åtminstone slappna av. Var det min kropp och åren som gjorde att det inte ville stämma? Var den tid förbi då jag hade den gåvan att riktig kunna köra på bana? I min ålder är man är alltid rädd att en ny kroppslig defekt ska begränsa den förmåga man tror sig ha.

Hade jag tappat något som jag lärt mig och trodde skulle finnas kvar? Shere Kahn kändes inte riktigt som den motorcykel jag ville ha. Men i år, den 6 maj, på Kinne Kulle Ring, som är min favoritbana, så fanns det plötsligt där. Alla som sysslar med att köra på bana med motorcykel vet vad jag menar. Det är, när man utan att riktigt kunna förstå varför, som det börjar gå snabbare i kurvorna och man börja spåra rätt och man vågar ge mer och mer kraft ut ur kurvan. Även om det är en bit kvar innan jag är där och öser på med alla 160 hästkrafterna så kändes allt rätt. Hela jag fylldes av lycka av att veta att det fanns där, att det ännu var möjligt och känslan av att Shere Kahn och jag smälte ihop till ett och samma.

En ny motorcykel kräver alltid en rad modifieringar för att den ska blir bra. Så även den här. Den första och viktigaste var att bli av med katalysatorn. En ful klump som hängde under motorn och vägde nästan femton kilo ersattes med titan rör och ljuddämpare från Termignoni. Lätta och snygga. Skillnaden i vikt kändes. Från ca 243 kilo ner till runt 230. Motorn fick mer kraft på låga varv och ljudet blev värt att lyssna på. Jag bytte själv. Den största segern var när jag såg datorn ladda ner ”race mappen” Från ca 150 hk till ca 160 och avsevärt mer kraft i början av registret. Det gjorde skillnad. Det är just känslan av kraft som är det viktiga inte att utlösa hela. Det kan hända någon enstaka gång, vid någon omkörning. Inte ens då varvar jag över 6 500 varv. Maxeffekten kommer strax därefter och den ger ända upp till 11 0000 varv i minuten. Bensinförbrukning ökade inte. Runt 0,49 liter per mil vid landsvägskörning.

Nästa projekt var byte av vindruta. Originalet är ökänt för sin turbulens. Det går inte att förstår hur Ducati kan sätta på en så usel ruta. Jag satte på en MRA Vario med spoilers från Tyskland som medförde ett underverk. Från en ständig turbulens till ett svagt vindsus. Den klarar det upp till 130 – 150 km/tim beroende på om luften är stilla eller om det blåser. Kör man ännu fortare så får man krypa ner bakom kåpan för att undgå turbulens. Från 170 km/timmen är det nödvändigt men så fort kör man sällan, även om det händer. Ungefär samtidigt gjorde jag en egen lösning med hållare i aluminium för GPs. I det här fallet en vatten och stötsäker Samsung A 7 (2017). Alltså en smartphone med GPs. El gick att koppla på efter visst letande bland sladdarna på vänster sida om tanken.

Senaste förändring var två styrändsvikter för att få bort några irriterande vibrationer vid vissa varvtal. Det gjorde att min högra hand lätt domnade under längre turer. Det är små vikter som man skruvar fast på styrets ändar. Jag köpte två som vardera väger 235 gram från England. Det blev en fullträff och den här resan är domningarna nästan helt frånvarande.

Nu är jag inne på fjärde säsongen med Shere Kahn. Nu efter 3 500 mil så känns det som om jag verkligen har honom i min hand. Genom sin vikt och höjd och höga tyngdpunkt är det ingen enkel maskin att hantera. Det svåra hänger ihop med att stanna. Minsta oförsiktighet med tyngdpunkten och man riskerar att tappa kontrollen och ramla omkull. Man måste var noga med var man stannar och var man sätter ner foten. Att dra honom i garaget eller på en parkerings plats är förenat med möda och risk att man tappar balansen till den punkt då man inte orkar hålla honom. Därför gäller det alltid att parkera med nosen utåt. Det fordrar i sin tur att man kan svänga i låg fart, vilket jag är bra på.

Det här ska jag erkänna, är Shere Kahns stora nackdel. Stillastående är han en riktig kluns. Men så fort vi börjar rulla blir han lätt och smidig, precis som den stora katt, vars namn han bär. För att vara en så stor maskin har han en förhållandevis brant gaffelvinkel. Det gör att han är relativt snabbstyrd. I rondeller till exempel, lägger man ner till höger, rätar upp och lägger ner till vänster med en lätthet som om det hade varit en mycket mindre maskin. För brant gaffel vinkel kan lätt leda till ett lite nervöst uppträdande. Shere Kahn är istadig även vid 200 km/tim. Det är sällan man är i den farten men det känns tryggt att veta.

Men nu är vi snart framme i Rökken efter nästan en kilometers färd på en kullerstens väg. Vi kom från helt fel håll. Men vad gör det en dag som de här? Det var inte Shere Kahns fel utan Tom Toms inställning för slingrande vägar som uppenbarligen även inkluderar tyska kullerstens vägar. Det kanske jag ska nämna. My Route Navigation jämte Maps Me förpassades till cyberrymdens sophög i Wolfshagen och blev ersätta av Tom Toms ”G0” och Sygic navigation som hitintills fungerat och visat rätt väg utan missöden.

På Tysklands åsar i sällskap med Friedrich Nietzsche och Ernst Jünger

En resa sker inte bara i den värld som man ser, hör och känner med sina yttre sinnen. Den är också en resa i en inre värld, åtminstone för mig. Den finns när man kör på nya vägar, ser nya landskap och kommer till nya platser. Det är en ständig reflektion över det man ser och upplever men också över andra ting. Inte hela tiden men ofta. Den yttre är fysiskt verkligt. Man ser, hör och känner dess närvaro och dess dofter. Tar intryck av dess syner, dess fuktighet, färger, regn, sol och vindar. Dess faror skärper sinnet och man förnimmer att livet är något högst konkret och verkligt.

Den andra världen är så mycket och större och formas delvis av den man är. Av den kunskap man har och de tankar som kunskapen ger upphov till. I den rör man sig på olika plan från det enkla till det stora och mycket komplexa. Till det som man inte förstår och inte kan förstå. Där möts det som kan förnimmas och det som inte kan förklaras med ord utan bara är en känsla. Språket räcker helt enkelt till. Det är då man kanske bäst förstår sin litenhet och insikten om människans oförmåga att förklara sin existens. Hennes ständiga misslyckanden att bevara de goda framstegen och de goda förebilderna. Hur lätt hon förfaller till att förstöra och att riva ner. Våra liv förblir och kommer alltid att vara ett mysterium. Likaså människans komplexitet och intelligens som har fört henne till att vara den dominerande varelsen på jorden men kanske också den mest katastrofala.

Nu är vi på väg ner från den höga åsen som vi har färdats på. Snart är vi i Rökken där Friedrich Nietzsches grav finns. Han föddes där den 15 oktober 1844 och begravdes på samma plats på hösten år 1900. Jag är tacksam att vi möttes. Vi har mötts genom det skrivna ordet som är hans tankar, förmedlade genom pennan och det skrivna ordet. Genom det lever han vidare. Det har berikat mig och gett mig nya insikter och kunskaper.

Då jag lämnade min anställning som generalsekreterare hos Folk och Försvar blev det tid och möjlighet att återvända till de stigar och trakter som jag besökte under min ungdomstid. Det var ett återseende som gav ny energi, öppnade nya dörrar och nya fönster mot nya dimensioner, större och vidare än vad jag hade mött tidigare. Gjorde mig nyfiken och förde mig närmare den lust och tjusning som är vårt liv.

Under en övning med den brigad som jag tillhörde i början av 1980 talet satt jag och en av reservofficerarna och diskuterade litteratur. I det civila var han docent i litteraturhistoria och var intressant att tala med. Det var en mörk kväll i början av oktober. Vi satt på var sin stubbe ute i skogen och pratade. För ögonblicket var det ett lugnt skede i övningen. Vi diskuterade Remarque och ”På västfronten inte nytt” som jag nyss hade läst för andra gången. Men samtalet gled snart över till annan litteratur som handlade om perioden 1914-1918. Min kollega berättade då om Ernst Jüngers ”I Stålstormen” som beskriver första världskrigets fasor. Det är en omdiskuterad bok som många menar hyllar och glorifierar kriget. Jünger anmälde sig som frivillig och tjänstgjorde hela kriget. År 1918 tilldelas han Tysklands främsta utmärkelse, Pour le Merite. Det var ett fåtal som erhöll denna och Jünger skulle bli den siste att begravas av de som burit Pour le Merite. För mig är det svårt att se boken som en hyllning av kriget. Den rymmer ingen skönmålning men beskriver fasorna och blodspillan utan adjektiv, utan att egentligen ta ställning för eller emot.

Det skulle dröja länge innan jag själv läste den. Av en slump stötte jag på den i form av en nyutgiven pocket utgåva. Det var många år senare. Jag mindes då vårt långa samtal i mörkret ute i skogen två decennier tidigare. Jag läste den och fascinerades av Jüngers sakliga prosa som överlät åt läsaren att förstå skyttegravskrigets fasor. Den ledde mig vidare in på Jüngers ofantligt stora produktion. Han skrev över 50 böcker.

Jünger som så många andra av nittonhundratalets filosofer läste och influerades av Nietzsche. Efter en tid låg ”Så talade Zarathustra” på mitt skrivbord. Den tog mig ett och halvt år att läsa. Nietzsche själv betonade att den inte är en bok som kan sträckläsas. I det har han verkligen rätt.
Själv hade jag tur. Sonen Karl höll på med sin master i retorik. I kursen ingick läsning av Nietzsche. Genom Karl fick jag tillgång till förklaringar och analyser om vad Nietzsches målande i ord och det mustiga och ibland kryptiska språk som han använder i ”Så talade Zarathustra”, betyder. Det är annars lätt att gå vilse, att dra fel slutsatser. Ska man läsa Nietzsche så ska man nog inte börja med att läsa ”Så talade Zarathustra”.

Han själv ansåg att det var hans viktigaste bok. Ett sorts koncentrat av hans tankar. Nietzsches filosofi består inte av något genomtänkt logiskt idésystem. Alltför många har försökt att förklara ”verkligheten” och finna dess lagar. Nietzsche gör inget sådant försök. Hans storhet ligger i problematiserandet av det mänskliga, av människan som individ, hennes samhälle och liv och fenomen som berör detta. Det gör att han är full av motsägelser. För att riktigt förstå Nietzsche ska man börja med att försöka förstå vem han var. Det framgår ganska tydligt ju mer man läser av det han skriver. Det var en humanistisk person. Långt ifrån den ”Maktfilosof” som han ofta utmålas för att vara.

Ett av de vackraste avsnitten i ”Så talade Zarathustra” är när Zarathustra med sina lärjungar står vid vägskälet och han säger till dessa:

”Ensam går jag nu mina lärjungar. Även ni ska nu gå härifrån, ensamma! Så vill jag. Sannerligen jag råder er: Gå bort från mig och värj er mot Zarathustra. Och en bättre: Blygs över honom! Kanske bedrog han er? Man återgäldar sin lärare dåligt om man ständigt bara förblir eleven. Ni har ännu inte sökt er själva: Då fann ni mig. Så gör alla troende; därför är det så lite bevänt med all tro. Nu ber jag er att förlora mig och finn er själva; först när ni alla har förnekat mig vill jag återvända till er”

När han utslungar ”Gud är död” så var det kanske inte menat så bokstavligen som det låter. Det var i själva verket ett angrepp på de kristna/borgerliga moralen vilken begränsade människans liv och som var ett medel för den järnhårda sociala kontroll som rådde då Nietzsche levde. Man ska komma ihåg att han levde i borgerlighetens tid under andra hälften av 1800 talet. Då hierarkin och den sociala tvångströjan begränsade och förstörde mångas liv. ”Gud är död” rymmer också iakttagelsen om att kyrkans moraliska monopol var på väg att vittra sönder. Det hade under århundraden bestämt och reglerat så mycket av människans liv men den gav också livet dess mening. En ny tid väntade. Nietzsche brottades med konsekvensen av att den kristna moralen försvinner. Andra värden måste ersätta den men vilka? Om alla värden eroderas och ingen mening står att finna med livet. Var väntar då?

Andra tänkare efter Nietzsche skulle komma att brottas med samma fråga. Jünger är en av dessa. I sitt långa brev till Heidegger på hans sextioårsdag 1949, som har formen av en uppsats och finns utgiven i boken, ”Linjen”. I den tecknar han en bild av en pågående erodering och sönderbrytande av värden och moral. Processen har kommit långt. Våldsexcesserna under det andra världskriget är ett av de tydligaste tecknen. Det både Jünger, Nietzsche och andra ser som det största hotet att kristendomens värden och moral ersätts av intet – Nihilism. Det vill säga konstaterandet att livet inte har någon mening och därmed har ingenting längre någon mening. Den diskussionen är i allra högsta grad aktuell i vår postmoderna tidsålder. Kristendomens moralsystem höll samman samhället och gav besked om vad som var rätt och fel och förklarade meningen med livet med Guds existens. Det är också något som Nietzsche till viss del kan ge ett erkännande av.

Den lilla stenkyrkan med sina vita murade väggar förmedlar en känsla av lugn, tidlöshet och vemod. En skylt med orden ”Nietzsche Gedankstätte” följt av en liten pil visar vägen. Stigen är smal och okrattad. Gräset på sidorna växer delvis in i dess kanter. Efter 30 meter ser jag kyrkan. Ingången pryds av en bastant men liten, nästan grå ekdörr, märkt av väder och vind. Ytterväggarna är murade av bastanta stenblock som verkar nästan opåverkade av år och ålder. Det skapar ett särskilt lugn under de stora träden som omger den och gravarna. Ingen verkar se eller bry sig om att jag är här. Kan den rymma mer än 75 personer?

Nietzsches far var präst och han föddes i prästgården. Ett litet vitt hus som ligger bara 100 meter från kyrkan. Jag sitter en god stund och betraktar gravarna som ligger intill kyrkans ena vägg. Det är en familjegrav men bara två generationer Nietzsche ligger där. Gravar är en konkret bekräftelse på händelser som sådana. Ett liv som har levts och avslutats, just här i kretsen av sörjande. En händelse som är lika mänsklig som att födas. Det ena skapar glädje och lätthet. Det andra sker med sorg och tyngd. Både Nietzsche och systern var barnlösa. Han själv hävdade att släkten egentligen var polsk vilket senare tiders forskning konstaterat inte stämmer. Den var tysk, men Nietzsche fick med tiden en viss reservation mot det tyska. Han var mer europé och kosmopolit än nationell och tysk.

Friedrich Nietzsche

Nästa dag inleds med ett lätt duggregn som började precis när jag hakar på packväskorna. Fördelen var att det förde med sig en viss svalka när jag kör de fem milen till Weimar. Det är härligt att köra genom det disiga landskapet. Luften är så fuktig att det hela tiden bildas små vattendroppar på mitt visir. När jag kastar huvudet åt sidan så kanar de av från visiret som jag vaxade strax innan jag gick till sängs. Vi är på väg till Weimar men första stoppet blir det tidigare koncentrationslägret Buchenwald som ligger en bit nordväst om staden. Jag blev kvar där i två timmar. Alltid tyngande att se sådana platser men nödvändigt och viktigt.

I Weimar besökte jag Nietzsche Arkiv som i sig gav ett sterilt intryck men hade intressanta brev inramade i glas som visade systern Elisabeths förfalskningar av flera handlingar i det arkiv Nietzsche förlorade kontrollen över då hans sinnessjukdom bröt ut 1889. Under de elva år som Nietzsche hade kvar att leva hade hon tillgång till hans handlingar, som förvarades i barndomshemmet i Naumburg, där modern vårdade sin sjuka son. Systern insåg det ekonomiska värdet då Nietzsche under 1890 talet kom i ropet. Vid sin mentala kollaps var Nietzsche i det närmaste helt okänd. Han fick aldrig uppleva framgången och det i det närmaste hysteriska intresse, som rådde vid förra sekelskiftet kring hans person och litterära produktion. Modern dör 1897 och Nietzsche avlider i sviterna efter ett slaganfall år 1900. Då övergick alla rättigheter till systern, som redan före Nietzsches död hade skapat det så kallade Nietzsche Arkiv i Weimar. Det var där Nietzsche tillbringade sina sista tre år, strängt övervakad av systern

.

Det är hon, som med utgångspunkt från Nietzsches anteckningar 1901, ger ut ”Viljan till makt”, postumt i Nietzsches namn. Boken fick ett enormt genomslag och bidrog till den alltmer upphetsade stämning som utvecklades efter sekelskiftet. Den blev senare hyllad av Nazisterna som i flera sammanhang åberopade

Nietzsches idéer för att ge nazismen ökad legitimitet. Nutida forskning anser att boken grovt förvränger det Nietzsche stod för och inte kan hänföras till honom utan är ett verk av systern i maskopi med en av hans assistenter.
Systern blev inte förvånande medlem i NSDAP och fraterniserade med Hitler och flera andra av de höga nazistledarna. Jag kände till detta tidigare men det var intressant att kunna se hennes förfalskningar i verkligheten.

Strax efter klockan två anträdde jag färden till Gommen som ligger nordväst om Magdeburg. Det hade nu klarnat upp och temperaturen låg runt 20 grader. Det blev ännu en av dessa underbara färder på tyska landsvägar med lagom trafik. En aktiv körning med vyer som jag aldrig verkar tröttna på att se. Jag kom fram alldeles för snabbt. Jag körde söder om Magdeburg på vägar som gick genom en öppen landsbygd. Väl framme möttes jag av en rejäl tysk borg och ett magnifikt rum med hög i tak och gigantiska fönster som delvis täcktes av stora mönstrade gardiner. Det var värt vartenda öre av de 895 kronor som rummet kostade.

 

Buschenwald har det någon betydelse i vår tid?

På morgonen igår lämnade jag Gommen och min borg och körde nordväst ut. Mot Elbe, dess vägar, dess blå vatten och dess sovande fridfulla byar. Jag har varit där tidigare och denna gång följde jag västra sidan som jag gjorde då, för flera år sedan, när jag var på väg till Dresden. För landet väster om Elbe, där den rinner mot Hamburg och havet, norr om Magdeburg, är en sällan besökt landsbygd.

Vägarna är små och asfalterade och oftast renoverade efter Tysklands återförening 1989. Vi är således ännu i det som än gång var det forna DDR. Vi trivs här, även om vägen bitvis kan bestå av kullersten och guppig asfalt och särdeles obekväm för stackars Shere Kahn som får ont i tassarna. Jag själv kan heller inte påstå att det ger någon större upplevelse. Men för det mesta kan man rulla fram utan kullersten, i maklig fart i det fridfulla landskapet och vara ensam med sin tankar. Vi kör genom en liten by som är belägen på en av de fåtal höjderna. Där möter vi synen av den blå Elbe som breder ut sig, där den rinner genom fält och skogar. Elbe fascinerar. För här börjar öst för mig. Även om stora delar av DDR låg väster om floden och den rinner upp i nordvästlig riktning genom Dresden i Sachsen och vidare mot Hamburg i nordväst så är den ändå en sorts skiljelinje mellan väst och öst.

Synerna från Buschenwald finns ännu på näthinnan. Krematoriet med sina ugnar. Den förzinkade likkärran i vilken kropparna efter nattens döda kastades ner och kördes till krematoriet. SS specialbehandlade utvalda fångar i dess källare. De misshandlades och hängdes upp i fastmurade krokar på väggarna och ströps till döds. Pallen med två trappsteg på vilken fångarna tvingades stiga upp på och som sedan slogs undan, står kvar. På den ligger en bukett med femton vita rosor. Jag betraktar den en lång stund. Liken kastades i en hiss för transport till krematorieugnarna som fanns på våningen ovanför.

Den stora bildsamlingen innefattar även SS männens egna bildalbum, där inget kunde ses av vad som verkligen pågick. Fotona visade en annan verklighet med glada kamrater eller i familjens hägn. Montrar med bilder på fångar som misshandlades och mördades eller som hade turen att överleva. Jag rör mig sakta. Det är ett oändligt antal foton och dokument. En utställd, bevarad fjäderbatong som med sin slitna patina efter många slag mot människor, grep mig särskilt. Hur fungerade den människa som hade hållit dess skaft och brukat den så flitigt, så stålfjäderns yttre delar var blankpolerade? Men den grå pallen i krematoriets källare, på vilken över tiotusen olyckliga klev upp och sedan ströps ihjäl är en, än starkare bild i mitt inre.
Under perioden 1937-1945 passerade sammanlagt 277 000 fångar i lägret varav 58 000 dog av svält, umbäranden eller blev mördade av SS. Alla som var judar transporterades successivt till dödslägren i öst. Majoriteten i Buschenwald var således inte judar utan politiska fångar, motståndsmän från alla delar av Europa. Även krigsfångar som inte ansågs falla inom definitionen militär personal, fanns här. Många av dessa avrättades.

Ett stort antal fångarna definierades som kriminella. En karta på museet visar över 25 olika märken som kategoriserade fångarna och som var fastsydda på den vitrandiga fång dräkten. De flesta av SS männen bodde i angränsande ”hyreshus” i lägenheter med sina familjer. På kvällarna bedrev man ett idylliskt familjeliv. På dagarna misshandlade man och slog ihjäl de intagna. Människan verkar aldrig kunna lära sig. Exemplen från senare tid är förskräckande. Det börjar med vi och de andra och en allt ökande förmåga att inte kunna se och förstå att även den andre är en människa. Ett exempel är tiggeriförbuden som nu är vanliga i de flesta av Europas länder och som även diskuteras hos oss. Människor som tigger stör oss, väcker allt från dåligt samvete till avsky. Alltså förbjuder vi dem på våra gator och torg och slipper se dem. Därmed har vi förminskat och näst intill eroderat empatin för människan som sitter där och tigger. Vi slipper att påverkas. Deras eländiga liv fortsätter men vi slipper se det. Där någonstans börjar den väg som inte leder till något bra.

I vår tid tar vi mycket för givet. Friheten för individen har aldrig någon gång tidigare varit större i Europa. Ändå förmår den ljusbruna vinden fånga många människor som låter sig påverkas av dess populistiska, tillrättalagda budskap. Sverigedemokraterna utgör inget undantag. Ty ingen vet vad som döljer sig i principprogrammets anpassade formuleringar. Att dess partiledare offentligt uttalar stöd för den Ungerska regimen verkar ha passerat obemärkt. Faran med det bruna är risken för en efterhand allt mer ökad radikalisering. Det behöver inte vara så men den nazistiska radikaliserades efterhand och urartade helt under kriget. Hitler var tillräckligt väluppfostrad och anständig för att kunna få det tyska näringslivets stöd, som för sent insåg vem det var som man gett sig i lag med.
Finns det något exempel på högerauktoritära regimer som lyckats med sitt politiska projekt? Deras svaghet är att inte kunna utveckla. Alltför mycket energi läggs på att angripa det ”dåliga”. Bara när det ”dåliga” är eliminerat, alltifrån judeutrotning till BREXIT, så väntar de goda tiderna och det goda samhället. Det är negativ energi. Alla rörelser som säger sig ha insikter om hur samhället ska organiseras och som anser att människan behöver ledning och en särskild uppfostran, saknar positiv utvecklingskraft därför att de i grunden är konserverande. Visioner och mål kan förment verka moderna men förebilderna hämtas ur det förgångna. När framstegen uteblir återstår repression för att kunna behålla makten. Ingen varar för evigt men deras sammanstörtande har medfört katastrofer i vissa fall gigantiska.

Jag tillbringade åter en natt i Wolfshagen. Jag kunde inte låta bli att komma åter till denna plats som andas en sådan frid och ro. Hotellet är unikt. Hit har marknaden ännu inte tagit sig. Hotellets ägare är en försynt och fridfull man som talar hyfsad engelska. Varje morgon kommer han fram till bordet och frågar vad man vill beställa till frukost. Den lyxen är sällsynt med våra dagars frukostbufféer.

Nu löper färjan ut från Rostock. Himlen är ljusblå och vindarna är ljumma på akterdäck. Här känner man inte längre hettan som fanns på färjeläget. Shere Kahn står fastspänd på bildäck. Den här gången fanns det anständiga spännband vilket ibland saknas. Nu passerar vi den sista vågbrytaren och är snart ute på den blå Östersjön. Jag är tacksam för att ännu en gång kunnat resa med Shere Kahn. Att min kropp ännu klarar av att avverka 450 mil på två veckor. Som ännu en gång förde mig nära det liv som jag så hett älskar och ständigt förundras över. Varför har vi fått det? Varifrån kommer det?

Farväl underbara Tyskland för denna gång.

Lars Ekeman