Därför ska Sverige bli medlem i Nato

I en tänkvärd artikel i Säkerhetsrådet om norsk försvars- och säkerhetspolitik skriver Magnus Petersson mycket klokt att “statens säkerhet är grunden för all annan politik och – ytterst – för vårt sätt att leva.” Säkerhetspolitik handlar om det samhälle och de värden som vi och generationerna före oss har byggt tillsammans. Det som vi vill försvara. Detta bör vara en grundläggande utgångspunkt när vi diskuterar frågan om ett svenskt medlemskap i Nato.
För en tid sedan rapporterade Sveriges Radios korrespondent i Moskva om ännu ett brutalt överfall. Denna gång var det Tatjana Felgengauer som drabbades. Hon är programledare på radio Eko Moskva, som är en av Rysslands få oberoende radiostationer. Hon hade tidigare blivit trakasserad men blev nu överfallen och knivhuggen i nacken. Gärningsmannen undkom. Hon vårdas på sjukhus, svårt skadad. Felgengauer är ännu en journalist som trakasseras, misshandlas, mördats eller drivs i landsflykt i Putins Ryssland. Och då ska vi dessutom ha i minnet att det inte bara media som förföljs av den ryska regimen.

Någonstans där bör man börja om man ska skärskåda argumenten om ett svenskt medlemskap i Nato. Det är inte Ryssland i sig som utgör det säkerhetspolitiska problemet utan den ryska regimens utrikes- och säkerhetspolitik. Vilken i sin tur påverkas av regimens strategi för att behålla makten. Medlen är de vanliga hos auktoritära ledare och baserat på ett korrumperat klientsystem med ömsesidiga beroenden. Demokratins transparens och ordnade former för växling vid makten saknas.

Genom nationalism och förenklade slogans där fakta förvrängs skapas en ”miljö” där makten kan utövas utanför lagen och bortom rättsstatens normer. Skapande av yttre fiender möjliggör i sin tur likriktning enligt devisen ”är du inte med oss så är du emot oss”. Det är den sortens värden och det system som följer av dessa som vi måste stå upp mot. En demokratisk rysk ledning som vilat på rättsstatens grund hade knappast förbrutit sig på Europas säkerhetsordning genom att annektera en annan stats, Ukrainas, territorium.

Det försämrade säkerhetspolitiska läget är i grunden en konflikt om värden. Argumenten för eller emot medlemskap handlar dock sällan om just detta. Nato-fördraget från 1949 inleds dock med konstaterandet att FN-stadgan utgör alliansens legitima grund och Nato:s medlemmar:

“are determined to safeguard the freedom, common heritage and civilisation of their peoples, founded on the principles of democracy, individual liberty and the rule of law.”

Den värdegrunden kan ställas mot den ryska regimens: lögner, laglöshet och korruption, trakasserier och mord på politiker, journalister och medborgare som vill något annat.
Sveriges säkerhet har sedan kalla krigets inledning vilat på existensen av Nato och organisationens vilja att försvara västvärldens humanism och demokrati. Hade en svenska och finländsk alliansfrihet varit möjlig utan Nato? Knappast.

Man kan, som fredsvänstern, bortse från vad vi ska skydda oss emot och ensidigt argumentera att Nato styrs av USA och har kärnvapen – och dra slutsatsen att därför ska vi inte vara med. Men Nato styrs i demokratiska former. Varje medlem har en röst. I praktiken har det alltid funnits utrymme för egna säkerhetspolitiska val. Norge utgör ett exempel, vilket Magnus Petersson väl beskriver.

Kärnvapenargumentet är likaså en förenkling av en komplicerad verklighet. En ensidig nedmontering av ena sidans kärnvapen innebär obalans och skulle inte gynna säkerheten och det vi vill försvara. Snarare motverka. Vi delar alla fruktan och avskyn för atombomben. Men är det ansvarsfullt när man säger att vi inte ska ingå i en organisation med kärnvapen? Det får andra göra. Och dessutom: Oavsett om vi vill eller inte så lever ju vi i under Västs (läs USA:s) kärnvapenparaply.

Under de sista åren har diskussionen om Nato och ett svenskt medlemskap breddats. En del av kritiken handlar om att Nato:s “utvidgning” utgör ett hot för den ryska regimen. Att den ägt rum mot Kremls vilja och att det i själva verket är Väst som är orsaken till rådande spända läge. Välkänd är den dolkstötslegend som den ryska regimen torgför om att den tyske kanslern Helmuth Kohl skulle ha lovat det sovjetiska kommunistpartiets generalsekreterare Michail Gorbatjov att ingen “utvidgning” skulle ske utan samråd. Ett muntligt löfte i samband med Tysklands återförenande.

Men ingen utvidgning utan ansökningar om medlemskap. Att Nato ökat i antal medlemmar, är ett resultat av att de enskilda staterna efter egna demokratiska beslut ansökt om medlemskap.
En del har farhågor inför den ryska regimens reaktion och landar därför i slutsatsen att Sverige inte ska ansöka om medlemskap i Nato. Ryssland skulle vidta motåtgärder som skulle försämra situationen i Östersjön. Det får vi inte riskera, menar man. Den ryske utrikesministern Sergej Lavrov har påmint om vilka insatser Sverige spelar med. Som när han i en DN-intervju från 2016, säger att:

“Om Sverige går med i Nato kommer Ryssland att agera. Hur får militären avgöra.”
Argumentationen känns igen från andra tider. Vi ska inte väcka den björn som sover. Men om björnen vaknar? Har vaknat. Och, måste man fråga sig, hur stämmer Rysslands agerande i praxis och verbalt överens med Parisstadgan? “Fredsavtalet” från 1990 som avslutade det kalla kriget och som både Ryssland och Sverige har undertecknat. Här slås det fast att avtalspartnerna har en

”steadfast commitment to democracy based on human rights and fundamental freedoms; prosperity through economic liberty and social justice; and equal security for all our countries.”

Och, som det också slås fast, varje land har rätt att själv göra sina säkerhetspolitiska val. Är det inte viktigt för Sverige att stå upp för dessa värden i mer än bara retoriska termer?
I praktiken torde dessutom Ryssland redan ha diskonterat ett svenskt medlemskap. Inte minst visar Värdlandsavtalet med Nato och det bilaterala avtalet med USA att vi deltar aktivt i det som blev nödvändigt efter annekteringen av Krim: Att sätta en gräns, hit men inte längre.
Varför då inte ta steget fullt ut?

Det som fångar störst uppmärksamhet är när motargumenten handlar om vad som är bäst för Sverige. Det hävdas till exempel, att Sverige som icke Natomedlem inte behöver upplåta sitt territorium i händelse av en konflikt i Baltikum. Som medlem skulle det däremot utlösa motåtgärder mot svenskt territorium från den ryska regimen.

Men handlar inte en konflikt i Baltikum i grunden om en konflikt om synen på det samhälle och de värden vi vill upprätthålla? Vi tror inte på de värden som den ryska regimen företräder. Ska vi då ställa oss vid sidan om och se hur det går? Och kan vi praktiken stå utanför – även om Sverige inte är fullvärdig medlem i Nato?

Att ställa sig vid sidan är att inte ta ansvar och innebär en sorts frikoppling från de sammanhang som vi ingår i. Det är ett sammanhang som stadigt inneburit en allt större integrering med omvärlden. Natomotståndarna tillämpar i själva verket det som möjligtvis var gårdagens lösning på en ny tid. Den nya tiden präglas av samarbete, globalisering och internationalisering.

Vi är inte längre självförsörjande. Vi är helt beroende av Europa, av varuflöde och energi, av utbyte av information och av alla andra samarbeten inom en rad områden. Genom medlemskapet i EU har vi en starkare position gentemot omvärlden än om vi inte hade varit med. Medlemskapet i Europeiska Unionen har också adderat avsevärd säkerhet till Sverige. Men militärtekniskt är vi idag ännu mer beroende av USA än under det kalla kriget. Vi ska vara klara över att då hade vi sannolikt inte kunnat försvara oss i mer än högst några dagar utan stöd utifrån.

Det svenska totalförsvaret är borta. Det som finns kvar är oerhört mycket mindre jämfört med det som än gång fanns. Vår ringa militära förmåga skapar beroende av omvärlden. Vi har gjort en hel del för att kompensera vår brist på förmåga, men borde göra ännu mer. Nato är en demokratiskt styrd organisation och en icke angreppspakt. Det är en militär och säkerhetspolitiska allians för försvar av de värden som också är våra. Vi borde delta försvaret av dessa och inte ställa oss utanför.

Låt oss bli medlem av Nato.

LARS EKEMAN är liberal debattör och tidigare generalsekreterare i Folk och försvar.
Publicerad på SvD Säkerhetsrådet :