På jakt efter Bismarck 2010

 

 

Dagbok från resa i östra Tyskland och Polen den 10 – 19 juni 2010

Torsdag den 11 juni 2010

Jag har just avslutat min middag. Stena Germanica är behagligt fylld till hälften med passagerare. Det är lugn och skönt. Vilken lyx, den stor buffé matsalen är mindre än halvfylld.

Till slut hamnade jag här efter en kort rekognosering. A la carte var för dyr i förhållanden till vad som erbjöds så det blev smörgåsbordet. Jag måste erkänna att det blev en riktigt bra middag. Först några skivor av en verkligt mör marinerad ryggbiff med lite Cumberland sås. Till huvudrätt, Oxmedaljonger som också de fick godkänt. Egentligen skulle jag ha tagit fisk men laxen som serverades såg riktigt tråkig ut och prinskorv och köttbuller kändes inte heller rätt. Efter en god bit ost som lyckades dölja en del av smaken från det sura vinet som jag av misstag tappade upp – jag skulle ha fortsatt med öl – mumsar jag nu belåtet på en blåbärspaj och dricker kaffe.

Utanför ligger havet grått och disigt. Regnet vräker ner utanför fönstret och på lilla akterdäcket utanför restaurangen dryper det av fukt och regn och ett grått dis suddar ut konturerna av däcket.

När jag tänker tillbaka på turen från Stockholm till Göteborg så tackar jag min lyckliga stjärna att jag nästan slapp regn. Det vara bara i slutet av min resa som det började regna men ganska så lite. Men lagom när jag rullade in genom akterporten upp på bildäck så började det formligen ösregna och när jag dragit upp Tigerungen på stödet och såg ut från akterporten så vräkte regnet ner. Det är en av de många saker som jag gillar med motorcykel. Resan blir en resa inte bara en färd i en bekväm inomhusmiljö som en bil erbjuder.

Ser man på borden i restaurangen så verkar jag vara den enda personen som reser ensam. Vid alla andra bord sitter det minst två eller flera. Men jag trivs med att vara ensam. Det är nyttigt att umgås med sig själv och tänka igenom en och annan sak man gjort som kanske inte var så bra och även det som var bra för den delen med. För övrigt vet jag att det finns minst en till som färdas på egen hand.

När jag och Tigerungen rullade ombord så insåg jag att jag sannolikt var den sista av motorcyklarna som embarkerade. Motorcykel avdelning var överfylld med över 30 andra avlägsna släktingar till min Tigerunge. Som vanligt så tog jag en extra sväng till befälets irritation innan jag fann en något så när säker och bra plats att ställa honom på. Jag fann att hela sällskapet tillhörde en förening som sysslade med kollektiva massutflykter på motorcykel. Hela sällskapet var på väg till Frankrike. Det är inget för mig. Jag avskyr att åka i kollektiva horder, möjligen med undantag för färder med mina frihetsälskande ducatister men å andra sidan äger Ducceklubbens kollektivistiska experimenten rum vid mycket få tillfällen och brukar för det mesta sluta med att alla skingras åt olika håll för att senare återsamlas, lika förvånade varje gång över vad som inträffat men på samma goda humör som man hade innan starten på turen.

Alla är på väg till Frankrike utom en gråhårig gentleman som jag träffade i hissen upp till däck 8 där min hytt är belägen. Han berättade att han färdades ensam och var på väg till Rhen dalen. Det är kanske en av de vackraste delarna av Tyskland och kanske även den mest romantiska. Plötsligt kom jag ihåg första gången som vi färdades där- Det var 1980 på min Tiger eller den Lycklige som han också kallas, tillsammans med Eva-Lena. Vi var på väg hem efter en färd i Frankrike. Vi var unga och lyckliga och var på en underbar semester.

Jag minns hur hänförda vi var över floden och de branta höjderna med sina riddarborgar som är byggda i grå sten och del var ruiner och såg mycket romantiska ut, andra var fortfarande bebodda och på floden färdades pråmarna i en jämn ström upp och nerför. På ömse sidor fanns det järnvägsspår och jag kommer ihåg hur tågen på avstånd kunde se ut som en modell järnväg och hur fascinerade vi var, när stod och såg på hur de kraftiga loken drog de långa tågsätena nere i floddalen. Vi stod på terrassen till det hotell som vi bodde på just den natten, tätt tillsammans och andades in det stilla luften.

– Var ska du någonstans? Den gråhåriga mannen avbröt mig i mina tankar. – Öster ut svarade jag, till Mecklenburg-Vorpommern och till Brandenburg, där är det bra vägar och lite trafik och fantastiskt vackert.

– Du far åt öster och jag kör väster ut. Hoppas vi båda får en bra tur sa mannen och log samtidig som vi skildes åt för att finna våra hytter.

Vad ska jag då använda min resa till? Jag har aldrig upphörts av att fascineras av det förflutna av det som en gång var. Det som har formats oss och den värld som vi lever i. Har vi blivit klokare? Inte så mycket men lite grand. Vi har blivit snällare, mer toleranta och mer ödmjuka inför det mysterium som är våra liv och den värld som vi tillbringar våra liv i, en kort, kort tid.

Så blev resan

Resan i Tyskland 2010

Den här gången ska jag söka upp tiden före 1914.  En av dess delar som lade grunden och förutsättningen för den Europeiska civilisationens tragedi och katastrof 1917, den Ryska revolutionen och 1933, det nazistiska maktövertagandet och inledningen till Ragnarök 1939. Fortfarande är vår egen tid och verklighet i så hög grad formade av dessa förfärande händelser. Vi ska bland annat till Schönhausen. Där, på en preussisk lantjunkares egendom föddes Otto von Bismarck den 1april 1815 bara några månader före det blodiga slaget vid Waterloo vilket skulle sätta punkt för en annan av historiens hänsynslösa ledare; Napoleon.

Bismarck föddes i slutet av den epok som hade upplevt hur Fredrik den Stores Preussen försvagat och förnedrat inlemmats i den långa raden av Napoleons mer eller mindre lydriken. Där den Preussiska kungen till namnet självständig men de facto var en av Napoleons många vasaller. Det skulle komma att prägla Tyskland under de kommande decennierna. Napoleon krigen och slutet på det heliga Tysk Romerska riken var några av det viktigaste förutsättningarna för det som skulle komma att hända under 1800 talet och Bismarck var en av de viktigaste personerna bakom det tyska enandet. Men det började tidigare. En avgörande händelse var Zollverein, tullunionen som tillkom 1818. Först som ett förbund mellan de områden som löd under den Hohenzollerska kronan men som sedan växte ut till att omfatta de nordtyska staterna som Preussen dominerade och som blev inledningen till en fortgående tillväxt av ekonomin och den Preussiska dominansen. Den var en faktor till, ingen insåg värdet av kol och stålfyndigheterna i Rhenlandet när detta tilldelades Preussen under Wienkongressen 1815, delvis som en ersättning för att man att man inte fick inlemma Sachsen som förblev självständigt. Inte minst dessa var en avgörande faktor i tillväxten av den Preussiska ekonomin under andra hälften av 1800 talet. När Bismarck dog den 30 juli 1898 så var alla de hundratals tyska små furstendömen, självstyrande städer och andra feodala kvarlevor bland annat i form av självstyrande städer, förenade i en förbundsstat under den Preussiska kronan och den kungliga ätten Hoenzollern utropad till Kejserlig 1871.

Därmed hade också Wienfredens fredsverk slutligen krackelerat och de förutsättningar den vilade på i form av en jämbördig maktbalans raserats. Europa fick söka nya vägar för att upprätthålla balansen mellan dess stormakter där nu det enade Tyskland tagit en plats som egentligen inte fanns men som nu skulle tillskapas.

Det är dit som jag tänker mig som en del av min resa. Jag vill helt enkelt se den plats där Bismarck föddes för snart jämt 200 år sedan. Kanske kan det där finnas något som jag kan lära mig. Nu är det läggdags. Restaurangen är nästan tom när jag går mot utgången

Fredag den 11 juni 2010

Jag tar rast på ett rastställe utmed motorvägen som leder till Berlin. I Tyskland är det för det mesta en noggrann ordning men här håller man på och rensar i rabatterna som ser eländiga ut och är fulla av ogräs. Det är blött och fuktigt och jag får en inte oangenäm känsla av vardag. Jag köper en kopp kaffe och äter min medförda smörgås från färjan. Ute på motorvägen dånar trafiken.

Det syns att det har regnat ordentligt under natten men nu är det uppehållsväder men disigt och grått men det är en underbar luft. Snart ska jag fara vidare till Wittstock ännu en ort som påminner om vår egen historia. Jag minns skyltarna med segernamnen som sattes upp invid ingången till Kanslihuset på I 4: a i Linköping. Många hade tyska namn på drabbningar som slutat med svensk seger just i Tyskland. På den tiden funderade man inte så mycket på varför. Särskilt inte om man var ung och nyutnämnd löjtnant och placerad på spanings utbildning. Kanske kände man någon sorts stolthet. Jag minns faktiskt inte hur jag förhöll mig till skyltarna bara att de sattes upp på den dag som slaget hade ägt rum. Det blev rätt många under året. Kungl. Livgrenadjärregementet var med sina 21 segernamn det regemente i svenska armen som hade flest. Man skrev just Kungl. med en punkt, det var innan Torekovs överenskommelsen 1974. Sedan togs epitet Kunglig bort för att markera kungens maktlöshet.

Jag startar Tigerungen och vi åker ut på den sista motorvägssträckan innan det är dags för småvägarna som ska leda till mitt förbokade hotell. Bara efter några mil klarnar vädret upp. Det bli varmt och jag svettas i skinnstället. Jag når avfarten på motorvägen där jag tar av och kör in på en bensinmack. Tigerungen behöver bada och få sig en rejäl dusch i biltvätten. Jag sliter med honom i tre kvart innan jag är nöjd men då är han också mycket fin i sin blåa päls.

Nu går färden vidare mot Hotel Waldeck där jag ska bo som ligger i södra delen av Muritz nationalpark, ca åtta mil norr om Berlin. Vädret har slagit om och solen lyser från en nästan klarblå himmel, det är varmt och vägen är jämn med slät asfalt och slingrar sig fram bland stora fält omväxlande med skogsdungar där det är svalt under de stora träden. – Tyskland är fantastiskt vackert, tänker jag för mig själv och känner hur vinden letar sig innanför skinnstället och svalkar precis lagom som det bara kan göra en sommardag då friheten känns stor och nästan fullständig. Jag känner mig plötsligt tacksam som tillhör de fåtal på vår jord som kan och får uppleva en sådan fantastisk tid som den vi lever i.

Jag kör in i en liten by som heter Schweinrich. Jag kommer och tänka på Heinrich Himmler, den nazistiske massmördaren. Heinrich – Sweinrich det rimmar ganska bra. Jag saktar ner i kurvan framför byns kyrka och får syn på en skylt, ”Der Todesmarsch 28 april 1945”. Jag inser plötsligt att det var här som den gick fram, den ökända dödsmarschen från bland annat Sachsenhausens koncentrationsläger. Jag stannar och grips av vemod när jag tänker på de som klarade sig ända tills SS tvingade ut dem på dödsmarschen där över 6000 personer dog av kylan, umbäranden och bristen på mat.

Jag ser mig omkring och på den slitna bygatan från DDR tiden som ännu inte gjorts i ordning. Som alltid på platser med stora tragedier så är det omöjligt att föreställa sig hur det verkligen var. Jag ser på husen som nästan alla är byggda i tegel, några är slitna och sannolikt orörda sedan DDR tiden men det flesta är noggrant renoverade. Vad tänkte och kände invånarna de där dagarna i april 1945 då man såg dessa eländiga varelser släpa sig fram under ständig rädsla för att bli skjutna av ss männen om man inte orkade. Vi kan aldrig få veta riktigt. De flesta som var inblandade eller såg på, valde att vara tysta.

Jag tar några fotografier och startar Tigerungen och far vidare med större eftertanke. Jag kör på den väg där dödsmarschen skedde. I nästa lilla by finns en ny skylt uppsatt som minner om människans litenhet och otillräcklighet. Sedan plötsligt, är jag framme vid Hotel Waldeck där jag ska bo.

Lördag den 12 juni 2010

Tigerungen utsläppt från förrådet som syns i bakgrunden

Det är en solig dag. Jag vaknar och har sovit hela natten. Det märks att jag varvar ner. Utan för fönstret leker solljuset i trädens grenar. Klockan är strax för åtta och jag har en hel dag att upptäcka saker och göra det jag vill.

Den vänliga damen i receptionen som också ordnat frukosten hjälper mig att låsa upp förrådet där Tigerungen har sovit under natten i sällskap med tre stora frysboxar och ett rejält förråd av läskedrycker och andra saker som hör ett livsmedels förråd till. Det märks att han gillar att vara där men som väl är dricker han inte läsk. Jag rullar ut honom och kvinnan ser intresserat på. Hon ställer frågor som jag besvara på min stapplande tyska. Sedan tar vi farväl. Jag knäpper på sidoväskorna och rullar ut genom den ytterst smala järngrinden och ut på gatan och svänger vänster.

Vägen leder mig norr ut väster om Nationalparken. Vägen är slingrande och asfalten jämn och fin. Jag upphör aldrig att beundra de tyska vägarna. Vi åker igenom romantiska byar där äkta kullersten fortfarande finns kvar som vägbeläggning. Den enda kanske fördelen med DDR. Efter ett tag öppnar sig landskapet och Tigerungen får sträcka ut på den jämna fina vägen som sveper genom landskapet. Det är nästan inga bilar och långa tider är vi ensamma, Tigerungen och jag.

Bismarck var i sin egen historia en sorts spegelbild av den tyska under 1800 talet. Han växte upp i ett välbärgat hem som son till en preussisk lantjunkare. Ungdomen präglades av liberala värderingar som efter hand kom att ersättas av än mer konservativ syn. Som ung var han skämtsam och ägnade sig bland annat åt studentikosa upptåg. Det Tyskland som framträdde efter Wienfreden 1815 var visserligen en del av reaktionen men ändå ett annat Tyskland än det som fanns före 1789 och som det successivt blev under den Bismarckska eran och som fulländades fram till 1914. För att slutligen urarta då nazisterna kom till makten i januari 1933. Det fanns en liberal diskussion om hur samhället skulle organiseras i många av de tyska småstaterna och år 1848 kulminerade strävan i det som kom att kallas revolutionsåret. Det var 1800 talets 1968 men avsevärt med omfattande och ledde till långt större förändringar. Det började i Frankrike och spred sig över hela kontinenten utan hjälp av vare sig Twitter eller Facebook. Ett konkret uttryck var Frankfurterparlamentet som var de liberala krafternas försök att skapa ett enat Tyskland baserat på parlamentarism och en liberal samhällsordning. Parlamentet blev kortvarigt. Istället blev det Preussen och den konservativa junkerklassen som efterhand alltmer kom att dominera utvecklingen under andra hälften av 1800 talet.

Det fanns således en liberal tradition i den tyska kulturen och den släcktes inte helt 1848 men kom inte att spela någon avgörande politisk betydelse förrän under Weimarrepubliken på 1920 talet och då var den desto större.

Från 1848 växte sig de konservativa krafter sig allt starkare och Bismarck spelade en central roll i den utvecklingen. Han var en intelligent, i vissa stycken en hänsynslös real politiker som också blev en av århundradets mest inflytelserika personer. Tyskland var inte unikt i det avseendet men det var unikt i den meningen att en samhällsklass – de preussiska junkrarna var ovanligt enade i sitt intresse att bevara det bestående och de fick ett avgörande inflytande på samhällsutvecklingen. Bismarck var visserligen tillskyndaren och skaparen av det nya enade Tyskland men han var i första hand en Preussisk patriot och var noga med att det blev Preussen som fick det avgörande inflytandet. Ofta har vi en schablon artad bild av Bismarck som en stockkonservativ reaktionär. Den bilden är inte sann. Han var en avsevärt mer sammansatt person och driven realpolitiker med ett gott omdöme och en enastående politisk förmåga. Han hade också en god insikt i tidens sociala förändringar och det tryck dessa i sin tur skapade med krav på inflytande och förändring av samhällssystemen.

I och med att det andra tyska riket utropades år 1871 i Wersailles spegelsal i närvaro av en bländade skara kungar och tyska småfurstar och inte minst Bismarck själv, var Preussen och Junkrarnas dominerande inflytande befäst. Det var i samma spegelsal som de tyska representanterna fördes in för att underteckna Wersailles freden 49 år senare.

Även i Sverige fanns en liknande utveckling men till skillnad från den i Tyskland fanns inte makten koncentrerad som den jämförelsevis var i Preussen och Sverige blev aldrig utsatt för en halvt imbecill, omogen monark som saknade förmåga att anpassa sig till tidens förändringar och var därmed oförmögen att förändra systemet. Bismarcks skapelse och den konstitution som han var med om att driva igenom fungerade så länge det fanns omdömesgilla män som satt vid rodret. Makten utgick från Kungen som avsatte eller tillsatte Rikskanslern. Det fungerade under Wilhelms I tid men under hans efterföljare fick det katastrofala konsekvenser.

Söndag 13 juni 2010

Det är en kulen dag med gråa moln på himlen men det regnar i alla fall inte. Vad som helst bara inte regn. Min övernattning här i Voldegk har inte bjudit på så mycket omväxling. Jag valde att stanna här igår och ta in på hotellet då det började småregna. Egentligen hade jag velat fara vidare till Ravensbruck för att besöka koncentrationslägret där. Precis när jag tagit rummet i besiktning så upphörde småstänket och det klarnade upp. Nåja alla beslut kan inte bli de rätta. Istället fick uppleva hur stället invaderades av ett bröllop. Sällskapet anlände med tjutande sirener och med en stor brandbil i ledningen för bilkaravanen. Oväsendet var formidabelt och imponerande. Festen hölls i angränsande lokal så jag fick ändå en ostörd natt.

Jag hinner med en kvällspromenad. Waldegk är ödsligt, så här en söndag kväll, som alla småstäders kanske jag skulle tillägga. Spåren av DDR tiden finns men blir allt färre och svårare att hitta. Men jag hittar ett. Fascinerad betraktar jag fasaden på ett av de små husen. Det här har en rätt nyligen nyreveterad fasad. Det som fångar min uppmärksamhet är att det fullt med rostfläckar på flera ställen. Jag inser att det är kulhål bakom och att sannolikt så sitter kulan kvar och de bruna fläckarna kommer från rosten från stålmanteln runt blykulan. Finns det något hus om inte är märkt av det andra världskriget, tänker jag när jag vandrar vidare.

Ravensbruck så såg det ut. SS administration och ingång = Nr 1

Jag sov gott hela natten och nu är vi på väg mot Ravensbruck. Jag försjunker åter i tankar på det som var. Hur annorlunda en tid kan vara från en annan. Jag rör lätt på gasen, Tigerungen reagerar direkt, varje gång känns det som om vi är på väg att lätta från vägen och fara upp i luften och ändå är jag väldigt måttlig i att ge gas. Att jag aldrig tröttnar. På vägar, på naturen, på friheten och på allt det man kan se och uppleva och på motorcyklar. Just i början av en dag är det extra underbart. Allt är nytt och man är utvilad och den trötthet man kände i slutet av gårdagen är borta och en hel dag väntar med nya saker som kan hända och ingenting känns omöjligt och därborta svänger vägen och man kan ana ett nytt fält med en vacker allé.

Jag sitter på det lilla kaféet mitt på torget i Ravensbruck. En liten ort som ligger cirka 7 mil norr om Berlin. Jag behöver smälta mina intryck från besöket på minnescentret för koncentrationslägret. Lägret eller resterna av det, ligger invid en vacker liten sjö som är omgiven av skog. SS förläggningen, av vilka flera av husen är ruiner, är byggda lägligt nog med utsikt över sjön som emellertid fångarna inte kunde se från lägrets träbaracker.

Ravensbruck, SS administrationshus

Jag börjar bli för blödig för den här sortens upplevelser. Ändå är de nödvändiga för förstå och få insikt. Ju äldre man blir desto mer verkar man ta in av intryck. På min näthinna sitter fortfarande fotografierna från några av de personakter som fanns förstorade och uppsatta på väggarna i den forna administrationsbyggnaden som användes av SS. Personakterna är levnadsbeskrivningar av fångarnas livsöden.

Foton på unga förväntansfulla kvinnor, flickor pryder väggarna – Ravensbruck var ett koncentrationsläger för kvinnor – som fick sina liv förstörda av nazistregimen. Särskilt ett, av en ung polska som blev uttagen till medicinska experiment och dokumentationen av hennes ben som visar hemska ärr efter experimenten, har bränt sig fast på min näthinna. Hon utsattes för någon sorts muskeloperationer. Hon överlevde både lägret och dödsmarschen norr ut, i slutet av april 1945 och återvände till Polen. Gifte sig och fick egna barn. Jag minns fotografiet av hennes ansikte som medelålders kvinna. Det finns en sorts vishet och vänlighet men om man inte visste så kunde man nog inte förstå av bara bilden, vad hon hade upplevt. Hon har sällskap av många fler på väggarna. Fotografier och text beskriver deras liv före, under och efter Ravensbruck. Hon överlevde men flertalet av de minst 132 000 kvinnliga fångar som passerade igenom lägret gjorde inte det. Jag står en lång stund och läser om flera levnadsöden. Jag går över till dokumentsamling och väljer en pärm som innehåller fotostatkopior på SS handlingar rörande de medicinska experimenten. Jag stavar hjälpligt igenom flera av dokumenten på min usla tyska. Till slut blir det för mycket.

Det är viktigt att vi hedrar och minns vad dessa gick igenom och varför, många besatt också ett stort mod, om inte annat för att vi ska förstå värdet av våra egna liv och den fantastiska tid som vi lever i.

 

Ravensbruck och dess fångar 

Jag betalar för mitt kaffe och väcker liv i Tigerungen och kör ut genom Ravensbruck och slår in på vägen mot Oranienburg – Sachsenhausen som var ett av de första lägren, där bland andra huvuddelen av det socialdemokratiska ledarskiktet spärrades in i samband med maktövertagandet 1933. När jag väl är där känner jag dock att jag fått nog av att studera människans ondska. Lägret är också ofantligt stort. Jag nöjer mig med att gå in i informationscentret och besöker även massgravarna som ligger en bit därifrån.

Där, begravda i sandjorden ligger ett oändligt antal offer som inte överlevde. Ingen vet exakt hur många. Ett enkelt trästaket och ett stort svart kors samt ett litet stenmonument utgör det enda minnesmärket. I sin enkelhet gripande och vemodigt och värdigt. Jag tänker på alla som försvann under paragrafen ”Nacht und Nebel”. Under nazistiden kunde man bara försvinna och föräldrar, äkta maka eller släktingar fick aldrig veta vad som hade hänt.

Schachsenhausen här ligger tusentals namnlösa fångar begravda – ändå finns det de som inte förstår

Jag kör därifrån nedstämd. Snart blir jag på bättre humör. Jag kör motorvägen mot Hamburg en liten bit innan jag viker av, ner mot Falkensee som jag känner ifrån FIM rallyt år 2006. Därifrån hade jag tänkt ta vägen väster ut mot Nauen som går över en bro över motorvägen till Leipzig. Jag minns den väl sedan FIM rallyt eftersom vi använde den när kortegen körde in till Berlin. Jag kammar dock noll då det visar sig att bron är avstängd för reparation. Jag får nästan köra en hel mil söder ut innan Tigerungen och jag kan ta oss över. Sedan blir det en fin färd över Nauen och hit till Rathenow där jag befinner mig nu.

Tigerungen är glad. Han trivs på den jämna asfalten och i de långsträckta kurvorna. Några frestar med extra gasande men jag tar det ändå lugnt. Därför är det bra att köra banracing, har man testat sina gränser behöver man inte bevisa något på vägen. Dessutom är det inte hastigheten i sig som ger känslan utan flytet igenom, balansen, rätt ingång och lagom skjut ut ur kurvan. Jag kommer aldrig sluta att älska det.

Rathenow är typisk liten stad som låg i DDR vilket syns. Det tog ett bra tag innan jag lyckades finna ett hotell och då hade jag tur. Det visade sig vare ett riktigt trevligt ställe. Det bästa hittills. Jag får välja bland rummen och personalen kom mer ut och beundrar Tigerungen.  – Ahh Ducati säger de och ler. Det tycker jag om. Nu har jag installerat mig och beställt in kall öl med jordnötter. Solen lyser alldeles lagom och kylan från i morse har mildrats. När jag skrivit färdigt och rökt slut på min cigarr väntar en skön dusch. Cigarren är för övrigt en av Axel Iveroths Partagas, över 20 år gammal som jag fick av hans son som ärvde dem när hans far gick bort 1991. Det hisnar när jag inser att han inhandlade den då muren och DDR fortfarande existerade.

Spåren av 1945 i Rathenow

Middag serveras kl 19 och sedan tar jag en kvällspromenad och går och lägger mig. Jag lever osedvanligt sunt och hälsosamt. Varje morgon, morgon gymnastik. Ingen sprit, högst två öl per dag men så sover jag också ovanligt bra.

Det ytterst sällsynt att folk här talar engelska så jag får öva flitigt på min tyska. Några intressant samtal med andra blir det inte. Istället har jag oändliga diskussioner med mig själv och Tigerungen som ibland pockar på alldeles för mycket uppmärksamhet. I det avseende är min stora Tiger mycket bättre. Han och jag tänker nästan exakt lika och det blir inte så mycket pratande. Vi har hängt ihop så länge och det behövs inte så många ord när man känner varandra utan och innan. Plötsligt saknar jag honom.

I morgon väntar besöket på Schönhausen. Jag har insett att det finns två Schönhausen. Det ena ligger norr om Berlin och är en liten eländig by med några eländiga hus och DDR:s alla kännetecken. Det andra ligger vid Elbe och det är det som ska jag besöka i morgon.

Måndag den 14 juni 2010

Jag sitter på en gammal stenbänk, omgiven av stora gröna lindar som utgör en del av parken. Fågelsången är det enda ljud som hörs, solstrålarna leker i trädens grönska och en svag sommarvind som fortfarande har kvar morgonens friskhet, får löven att lätt röra sig på trädens grenar. Det är inte svårt att förstå att namnet Schönhausen är en träffande beskrivning av den plats och det hus som Bismarck föddes i år 1815.

Jag hinner med en stunds eftertanke på denna nästan sakrala plats med dess frid och ro. Nyss hade jag ett staplande samtal med en vänlig man som stannade sin bil, vevade ner rutan och frågade om jag behövde hjälp. För mig är detta en del av det goda Tyskland, vänlighet och en stor tolerans.

Jag funderar över hur man tänkte när

bbb

Till höger syns resterna av det hus där Bismarck föddes som DDR regimen lät spränga.

det stora trevånings slottsliknande hus, där Bismarck föddes, sprängdes i luften och totalförstördes 1958. Kvar finns endast två mindre byggnader samt grundfundamentet till det så kallade Herrenhaus som utgjorde huvudbyggnaden. Det måste varit ett beslut som fattats av ledargarnityret i det forna DDR. Hur kunde man? Ibland känner jag ett formligt hat mot det system som terroriserade Europa så länge och mot dess förljugna, inskränkta, odugliga ledare. Det går inte att förlåta.

Snart öppnar museet. Jag går en kort promenad under de höga träden i parken. Det är nästan som att befinna sig i en kyrka. Solljuset strilar ner genom trädens löv och grenar. Jag är helt ensam och betraktar fundersamt en gammal kanon som ställts upp på resterna av husgrunden och lyssnar till fågelsången innan jag stiger in genom dörren till museet som nu har öppnat. Jag är dagens första besökare och till på köpet ensam och får en personlig guidning av den vänliga damen. Hon är blond och storväxt och utstrålar vänlighet och gör sitt bästa för att jag ska förstå.

Det finns en hel del Bismarck regalia, kläder, tavlor, böcker och diverse andra föremål som tillhört järnkanslern vilket var ett epitet som många använde sig av. I en

glasmonter finns emellertid det som verkligen fascinerar mig. Det är den vita uniform som han bar i Versailles 1871 då det Tyska andra riket utropades efter segern över Frankrike i kriget 1870-1871. Strax bredvid finns en kopia av den berömda målningen av händelsen. Det andra rikets första Kaiser, Wilhelm I framträder inför representanterna från det aristokratiska Tyskland, junkrarna från Ostpreussen, kungen av Bayern och hans kollega från Sachsen och en mängd andra, furstar, prinsar, markgrevar och andra aristokrater. Det är alla män och alla bär mörka uniformer. För sig själv, nästan mitt på golvet står Bismarck i sin vita uniform. Samma uniform som hänger i montern, strax bredvid mig. Av storleken att döma var han mindre i längden än jag.

Det vara deras seger och deras Tyska rike, åtminstone inledningsvis. Vad hänt om den liberalt sinnade fadern till Wilhelm II inte hade fått strupcancer och avlidit bara några månader efter sitt trontillträde 1888 och efterträtts av sin omogne, dilettantiske son, Wilhelm II? Det finns flera exempel på hur de konservativa krafterna i en politisk process kunde förändra och avstå av inflytande till förmån för andra grupper i samhället. Storbritannien är ett sådant exempel. Vårt eget land ett annat. I Tyskland blev utvecklingen en annan men det kunde ha slutat på ett annat sätt. Inte minst det andre rikets tredje och siste Kaiser, Wilhelm II bar en stor skuld till katastrofen 1914.

Tisdag den 15 juni 2010

Idag har jag kört utmed Elbe. Jag lämnade Wittenberg med en känsla att jag hade velat se och lära mig mer av den staden.

Martin Luther fascinerar med sin ståndaktighet och sitt mod. Jag står framför den svarta porten där man tror att han spikade upp sina 95 teser. Den ursprungliga porten finns inte kvar. Slottet och den tillhörande slottskyrkan brann ner under 7 års kriget på 1760 talet. Sedan drabbades staden av ännu en katastrof då den belägrades av fransmännen år 1813. Det finns en liten skylt uppsatt på huset på andra sidan gatan som talar om att Marskalk Ney, den tappraste av de tappra enligt Napoleon, var där det året.

Men här började reformationsprocessen som snart skulle involvera också storpolitik och leda till 30 åriga kriget som var en större katastrof för Tyskland än det andra världskriget.

Jag går in i slottskyrkan och sätter mig på en av bänkarna. Det är fridfullt och stilla. Någon spelar på en orgel och musiken fyller kyrkan. Jag ser upp mot de blyinfattade fönstren som skimrar i kvällssonens strålar. Det är högt till taket och kyrkan är sparsamt utsmyckad som sig bör i en protestantisk kyrka. Jag sitter en lång stund försjunken i mina egna tankar och lyssnar till den stilla orgelmusiken.

Reformationen var en protest mot hyckleriet och mot avlatsbreven. Det vill säga genom att köpa avlatsbrev kunde man få frälsning från sina synder. Det var en konkret anledning till konflikten och lätt att förstå. Det synliggjordes också hur kyrkans män tjänade stora pengar på handeln med avlatsbev. Varje tänkande människa måste ha ifrågasatt systemet. Men det finns oändligt mycket mer i konflikten mellan Luther och Påvestolen. Inte minst i förhållandet till Gud. För Luther fanns ingen omväg. Relationen är direkt människa – Gud. Det finns ingen omväg eller genväg via kyrkans representanter eller prästen. Där börja pliktens plåga och rädslan för den straffande Guden. Frälsning kan man bara få direkt av Gud och de sker genom att tro på Jesus. Det är en fri gåva. Ingen präst kan ge dig förlåtelse för dina synder och det går definitivt inte att köpa sig fri genom att inhandla ett avlatsbrev. Det är emellertid bara ett av orsakssammanhangen till det trettioåriga kriget. Det är som alltid, en röra av politik, ekonomi, makt, personliga ambitioner och svårbemästrade strukturella orsaker både inom samhällen och mellan stater. Alltför omfattande för gå in på här. För Tyskland var trettioåriga kriget en värre katastrof än det andra världskriget.

Jag kör ut ur Wittenberg och fortsätter färden utmed den södra sidan av Elbe som till en början inte är särskilt annorlunda mot den nordöstra, varifrån jag kom i går. Landskapet är platt med stora och fält och skogsdungar. Man kan bara ana sig till sänkan där Elbe rinner fram. När jag är ungefär halvvägs till Dresden blir landskapet mer kuperat och påminner om Mosel och Rehns floddalar. Jag och Tigerungen väljer vägen som är dragen utmed flodstranden. På ömse sidor om flodfåran höjer sig terrängen i mäktiga skogsbeväxta höjder. Grönskan är frisk och frodig och ute på Elbe färdas en och annan av de klassiska flodpråmarna som jag alltid blir glad av att se. Ibland kör vi långa sträcker där de stora träden kastar sina skuggor på vägen och som svalkar skönt och ger ett behagligt dunkel som gör att vi måste kisa när vi kommer ut i det starka solskenet.

Jag är framme i Dresden sent på eftermiddagen och nu är jag ganska så trött.

Tisdag den 16 juni 2010

Även idag är det strålande väder och ganska svalt så det är skönt att köra. Jag är på stadsrundtur med Tigerungen. Jag stannar till på Hauptbanhof för att växla till zloty in

Den återuppbyggda Fraunkirche

för Polenfärden. Hoppas nu bara att min goda tur med vädret fortsätter.

Dresden påminner så starkt om Budapest. Fast i miniatyr. Elbe skär rätt igenom staden som är byggde på ömse sidor om floden. Det finns flera mäktiga broar och mängder med monumentala byggnader. Den mäktigaste av de alla är det kungliga slottet. Sachsen var ett mer eller mindre självständigt land ända fram till 1871 då Tysklands enades. I konflikten 1866 mellan Preussen och Österrike ställde sig Sachsen på Österrikes sida. Det fanns några fler av de tyska småstaterna som följde exemplet men Sachsens arme var den enda som tillförde Österrikarna någon substantiell militär styrka. Det gjorde att det höll på gå illa i fredsförhandlingarna. Starka krafter i Preussen ville att landet i likhet med flera andra av de som kämpat på Österrikarnas sida, skulle införlivas med Preussen. Österrikarna å sin sida framhärdade att Sachsen skulle fortsätta att vara en egen stat som ett tack för lojaliteten som landet visat dem under kriget. Till slut gav Preussarna upp och Sachsen förblev självständigt ett tag till, ända tills det frivilligt anslöt sig till det Nordtyska förbundet. Monarkin fortsatte att existera fram till 1919 då också den föll för förändringens vind efter det första världskrigets slut. Även under Weimar republiken var Sachsen en fristat.

Jag kör sakta över en av broarna över Elbe till den nyare delen av Dresden. När jag vänder mig om ser jag slottet, operan och den berömda Frauenkirche. Många byggnader är fortfarande svarta av bränderna i samband med bombningarna i januari 1945. Då anföll 1300 amerikanska och brittiska bombplan och fällde 3 900 ton spräng och brandbomber och förstörde en stor del av Dresden. Uppskattningsvis dog 40 000 människor under raiden.

Jag kör i maklig takt utefter den vackra vägen på norra sidan av Elbe och tänker på den brittiska flyg marskalken Arthur Harris och hans amerikanske kollega som var med och fattade beslutet. Ja, Dresden var en viktig järnvägsknutpunkt som tyska krigsmakten använde. Det fanns industrier för krigsmateriel produktion som var viktig för det tyska motståndet. Men var det verkligen nödvändigt? Nu känner jag mig hungrig och ska äta lunch

 

Torsdag den 17 juni 2010

Så lämnar jag Dresden. Jag tacksam för att vädret fortfarande bjuder på blå himmel och sol. Vägen är nästen spikrak, solljuset leker i de höga träden i allén som verkar nästan oändligt lång. Det ger en katedralliknande känsla och när jag vänder min blick uppåt så ser jag den blå himlen genom det gröna lövverket där solstrålarna silar sig ner och ger skuggor på asfalten. På båda sidor om vägen breder stora fält ut sig med råg som ännu är grön. En del anser att landskapet i östra Tyskland är enformigt. På sätt och vis ger jag dem rätt. Det bjuder inte på södra Tysklands berg och dramatiska upplevelser men det är å andra sidan rofyllt och lantligt och söker man frid och tid med sig själv är det välgörande att resa här. Det är lite turister och få bilar och man har vägen för sig själv och sina tankar.

Det var i östra Tyskland som junkrarna satte agendan. Den klass som Bismarck tillhörde och försvarade. Det var också här motståndet och trångsyntheten fanns. Om det är något som man kan anklaga Bismarck för så var det hans oförmåga att fullt ut dra konsekvenserna av industrialiseringen och de sociala förändringarna som ägde rum i samhället från 1848 och framåt. Jag tror att förstod och insåg vad som hände men var fast i sin roll och ställning. Men har var inte ensam. En annan faktor var den dominerande ställning som Preussen fick i det nya riket. Och Preussen dominerades av junkrarna som därmed fick ett så oproportionellt stort inflytande i det enade Tyskland. Det utgjorde en av förutsättningarna till nazistregimen.

Jag ser ut över de vidsträckta fälten och lövskogen som ligger en bra bit bort. Det är en fantastisk dag och av någon anledning så kommer jag tänka på Ulf Lundell och hans öppna landskap med fälten där vindarna får fart . ”Jag vill bo i fred och frihet. Några månader om året så att själen kan få ro”. Jag gnolar visan för mig själv och Tigerungen verkar lika lycklig som jag själv är.

Seelow är sig likt. Det är tredje gången jag besöker det lilla charmiga samhället som ligger på höjderna en och halv mil väster om floden Oder och polska gränsen. En stor höjdsträckning skär igenom landskapet och höjer sig nästan hundra meter över slättlandet fram till Oder. Det var vid dessa höjder som det sista förtvivlade motståndet före Berlin ägde rum. Röda armen gick över Oder i januari 1945. Efter vila och uppladdning inleddes den 16 april anfallet mot Seelow höjderna. Det var här den röda armen skulle bryta igenom den tyska försvarslinjen.

Seelow det Sovjetiska monumentet

Jag går upp till det bombastiska sovjetiska segermonumentet som invigdes reda i november 1945. Egentligen var anfallet mätt i antalet stupade soldater ett nederlag för marskalk Zhukov och röda armen. Det stupade över 30 000 sovjetiska soldater och många på offensivens första dag. Vilket ska jämföras med det tyska som uppgick till ca 13 000. Offensiven körde fast i den vattensjuka marken som perforerats av den enorma ryska artilleribekämpningen. En av de största koncentrationer av artilleri hitintills.

Den tyske befälhavaren, generalen Heinrichi hade emellertid dragit tagit illbaka de tyska förbanden fler kilometer utanför räckvidden av den ryska artilleri bekämpningen innan den började. På morgonen när det ännu var mörkt upphörde artillerielden och ett 40 tal utplacerade luftvärns strålkastare tändes och lyste upp terrängen och det ryska för förbanden började sin framryckning. Röda armen möttes av en mördande eldgivning. Vad man inte hade räknat med var att de sovjetiska soldaterna blev lätta mål för det nergrävda tyska infanteriet när de avtecknade sig i ljuset från strålkastarna. Anfallet körde fast. Zhukov blev uppringd av Stalin personligen och hade svårt att förklara varför man bara hade avancerat några kilometer. Jag minns när jag var här första gången för tolv år sedan och fick lyssna till en tysk militärhistoriker som redogjorde för striderna i april 1945 och hur vi uppehöll oss i en längre diskussion om frågan hur de tyska soldaterna trots den oerhörda övermakten ändå förmådde bjuda motstånd och hans förklaring. Rädslan för ryssarna och vad som skulle komma att hända med de som hamnade inom det områden som erövrades av den Röda Armen, var grunden för deras förtvivlade motstånd.

Monumentet är byggt ovanför museet som inrymmer inte minst en stor samling gripande fotografier från kriget. Några symboliska sovjetiska gravar finns också som en del av monumentet. Det alltid intressant att försöka förstå vad men vill förmedla men sina segermonument. Nästan alltid är det makt och oövervinnerlighet. Det här utgör inget undantag. Den gigantiska statyn av den sovjetiska soldaten ger intryck av att vara oövervinnerlig och bokstavligen huggen i sten som inte går att rubba. Soldaten ser med bestämd min ut över fälten där så många av hans kamrater dog.

Över nästan alla krigsmonument vilar ändå en sorts stillhet och frid. Infernot och krigets ödeläggelse är förbi och vi som inte upplevde det kan ändå kanske uppskatta fridfullheten som stämmer till eftertanke.

Röda armens gravar

Jag närmar mig utsiktsplatsen som är belägen under några stora träd som ger en behaglig skugga. Härifrån har man en hänförande utsikt ut över slätten varifrån Röda Armen anföll. Det är inte svårt att förstå Seelow höjdernas betydelse. Det var här det verkliga tyska försvaret fanns. Det mesta av Zhukovs artillerield hamnade på den vatten sjuka marken mellan Oder och höjderna.

På en av bänkarna i skuggan ser jag en gammal man som sitter och läser i sina anteckningar. Bredvid står hans cykel som är fullastad med bland annat två väskor på ömse sidor om pakethållaren. Trevande inleder jag ett samtal. Mannen talar hjälplig engelska. Nyfiken frågar jag om han har någon anknytning till Seelow och det som hände här för över ett halvt sekel sedan.

– Nej svarar han och tillägger – Jag är från väst. Uppenbarligen är han ändå intresserad av Seelow och monumentet. Han berättar att han tycker om att på sin lediga tid göra resor på cykel. När jag frågar närmare visar det sig att han har en del kunskaper om händelserna i april 1945.

– Den tyska historien säger han – så mycket lidande. Vi kommer in på fördrivningen av de 12 miljoner tyskar som skedde från det som än gång tillhörde Tyskland men som nu är en del av Polen.

– Vi var förlorarna och det som hände då är redan förpassat till glömskan, säger han och jag och håller med.

– Missförstå mig inte, tilläger han. – Jag är ingen sympatisör av Der Fuhrer och det han gjorde. Jag bara tänker på konsekvenserna för alla de som egentligen inte kunde påverka skeendet. Mannen tystnar och ser ut över de gröna fälten och skogsdungarna längre bort där man kan ana den invallade Oder.

– Upplevde ni själv något av kriget? frågar jag.

– Jag var 13 år 1945 men hade turen att befinna mig väster om Elbe, säger han. Jag inser att han sannolikt var i det område som Eisenhowers arme nådde fram till i maj 1945.

– Vi får hoppas att vi aldrig mer får uppleva något sådant, säger jag. Mannen möter min blick. Jag ser nu att det är en gammal man, äldre än vad man kan tro vid första anblicken av hans klädsel och sätt att röra sig. Han ser frimodigt, lite avvaktande på mig.

– Vi ska vara glada att vi har vår Europeiska Union, säger jag till slut.

– Han ser åter ut över fälten mot Oder och säger stilla,

– Det håller jag med er om, den är vårt hopp om att Europas trassliga historia har slagit in på andra vägar.

Vi skiljs åt och önskar varandra lycklig resa. Jag går trapporna upp till fundamentet till statyn av den sovjetiska soldaten och betraktar en sista gång den vackra utsikten. Sedan promenerar jag ner utmed stigen till Tigerungen som står parkerad under några lummiga träd. Jag ser ner mot parkeringsplatsen till entrén till museet och ser hur mannen ställer sin cykel mot väggen invid entrén. Nu startar jag min Tigerunge och vi far ner för backen och ut på fälten där många redan är frodigt gröna av vårsådden och fulla av blåklint och som fick ta emot så många av Zhukovs granater.

Väg 22 som leder från tyska gränsen mot Gdansk är bitvis så guppig att både jag och Tigerungen undrar om vi verkligen befinner oss på en av Polens huvudvägar. Efter några mil åker vi in i en större stad och gör fruktlösa försök att finna ett anständigt hotell. Inte ens Google Maps är att lite på. De hotell som Google rekommenderar är riktiga syltor och på gatorna ser man allsköns skumma typer. Lätt irriterade på att det inte kunna finna någon stans att bo över natten guppar vi vidare på väg 22. Till slut ger vi upp. Det får bli ett hotell i en verklig byhåla som vi åker in i. Det börjar bli sent och jag känner mig trött efter en lång dag som började redan klockan sex i morse.

Hotellet i Polen

Vi stannar utanför det enda hotellet som vi kan finna. Fasaden ser hyfsad ut och det verkar finnas trevliga balkonger till varje rum. Vilket stämmer. Den är dock så liten så att det knappt går att få plats med en stol. Badrummet har märkliga dofter som kommer från avloppsventilen och utanför dundrar trafiken på väg 22 med gigantiska långtrader som mullrar och skramlar när de kommer. Nåja, när man stänger balkongdörren så blir det ändå ganska tyst och rummet är svalt för det ligger på skuggsidan. Frukost är beställd till kl 0730. Vi blir inte kvar här länge här.

Det är kväll. Jag har duschat, druckit en kall öl på den minimala balkongen och vilat en stund. Nu är jag är jag på ett avsevärt bättre humör. Jag sitter mitt på torget i den lilla polska byn. Det är vindstilla och kvällssolen lyser med alldeles lagom värme. Jag har just ätit en obeskrivligt fet värmd smörgås med någon sorts oströra i som jag sköljt ner med en god polsk kall öl. Det går sannerligen ingen nöd på mig här.

Nu har jag tänt en cigarr, en Bolivar, en av mina bästa och öppnat telefonen och läst min korrespondens. Ännu ett långt brev från min son. Lustigt, vi kommunicerar nästan allra bäst i skrift. Jag läser med stor behållning och känner en stor värme. Tänk förr var det alltid förknippat med papper eller brev och det tog lång tid. Nu kan man kommunicera över allt och när som helst. Det kräver självdisciplin. För nuet är inte i telefonen. Det är här, i den varma kvällssolen, bland de lekande barnen som springer runt på gräsmattan och deras glada röster fyller torget och på bänkarna sitter föräldrarna och andra av byns invånare som firar sin kväll genom att gå på café och äta glass eller drick en öl eller två. Bolivaren smakar gudomligt gott och jag beställer in en stor kopp kaffe och ser på de lekande barnen. Jag sitter där en lång stund och funderar över allt det min son har skrivit, innan jag går tillbaka till hotellet. Ju kortare tid jag tillbingar på mitt rum desto bättre.

Fredag den 18 juni 2010

Äntligen morgon, jag ser på klockan som visar på 0615. Det här hotellet är en plats som man helst vill lämnas så snart som möjligt men utanför skiner solen och det är blå himmel som lovar en härlig dag.

Jag öppnar dörren till den minimala balkongen och gör min morgongymnastik. Tre gånger tre gånger ner på huk, för att stärka knäna (bra för bankörning), femton armhävningar, trettio bensträckningar, tolv rygghävningar, trettio situps och sedan sjukgymnastik med min eländiga stortå. Sedan är jag färdig och nöjd med mig själv.

Jag går ner och äter frukost. Bara bröd och kaffe och lite pålägg men så småningom får jag också ett ägg. Jag ber att få nytt kaffe. Av någon anledning så byter kvinnan ut koppen och blandar till frystorkat kaffe istället för det goda bryggda kaffet som först fanns i koppen. Jag begriper inte varför. Sedan vid receptionen, när jag ska betala visar hon en miniräknare där det står 93 zloty. Jag säger på engelska att jag vill ha ett kvitto. Nu börjar en räcka av nästan komiska missförstånd som avhjälps först med ankomsten av en polsk lastbilschaufför som begriper vad jag vill ha och löser situationen. När man inte kan språket kan de enklaste saker bli väldigt svåra.

Jag kör ut från parkeringen och svänger vänster ut på väg 22 som går rätt igenom det lilla samhället. Till höger ser jag torget och den lilla serveringen där jag hade så trevligt i går. Egentligen är det ett rätt rart litet samhälle tänker jag samtidigt som jag låter Tigerungen sträcka ut på den ojämna vägen. Efter en mil når vi en sjö. Till vänster ligger ett litet hotell med utsikt över sjön och nedanför finns en badstrand med jämn och fin sand. Ibland har man otur, tänker jag men är inte oturen värre än så här ska man inte klaga.

Jag och Tigerungen skumpar och nästan hoppar fram. Vägnätet är katastrofalt och ungefär i det skick som vägarna var i Sverige på 50 talet och det här är ändå en av Polens huvudvägar. Vägbanan är fruktansvärt ojämn men det hindrar inte stora långtradare att dundra på i över 100 knutar trots att det på vissa ställen är ganska så trångt när man ska mötas. Men det är lite trafik och inte ens den ojämna vägbanan kan förstöra mitt goda humör.

Lanskapet är bitvis enformigt med stora skogar men då och då öppnar sig landskapet. Det här var en gång en del av Tyskland och nu är det Polen. Från den här delen och från Ost Preussen flydde ungefär 12 miljoner tyskar på våren 1945. Men många av deras farföräldrar flyttade hit i slutet av 1800 talet som ett resultat av den förtyskningspolitik som de Preussiska myndigheterna bedrev. Den bedrevs genom lagstiftning och ekonomiska instrument som starkt gynnande inflyttning av tyskar. Det fanns till och med en lag som gav myndigheterna rätt expropriera jord som tillhörde polacker. Ser man på historiska kartor så har det här området alltid varit ett gränsland mellan det slaviska och germanska. Men de kunskaperna var ingen hjälp för de som tvingades fly från sina gårdar och sina hem. Det är alltid den lilla människan som får ta konsekvenserna av besluten. Röda armens härjningar här var fruktansvärda och i full paritet med hur tyskarna själva bar sig åt i Sovjetunionen. Våld, avrättningar och misshandel var legio och antalet våldtäkter på tyska kvinnor extremt högt.

Det var också frågan om erkännandet av gränsen mellan Polen och Tyskland som blev en av mest segslitna frågorna efter krigsslutet. Västtyskland vägrade länge att erkänna den så kallade Oder-Neisse linjen som man i Potsdam 1945 bestämde skulle utgöra gränsen mellan Polen och Tyskland. Sannolikt var orsaken delvis inrikespolitiska skäl som berodde på rädslan att det skulle uppstå en ”återföreningsrörelse” bland de 12 miljoner som flytt och som i huvudsak slagit sig ner i Västtyskland. Det var först i och med Willy Brandts nya östpolitik som frågan löstes i början av 1970 talet. Först då erkände man den gräns som de facto hade funnits sedan krigets slut.

Nu kommer jag och Tigerungen ut på en lång höjdsträckning. Landskapet har öppnat sig med skogsdungar och vida fält där rågen vajar för vinden och på några växer det fullt med blåklint som ger en blå grön lyster. Himlen är klarblå och det är lagom varmt. Vi åker genom en vacker allé med höga träd som går utmed åskammen. Plötsligt känner jag hur trött jag har blivit. Vi har nästan kört oavbrutet i snart två timmar och klockan är redan över tio på förmiddagen.

Jag vaggar sakta fram och åter. Långt ovanför mig finns den blå himlen. Jag kisar med ögonen

Platsen för den sköna tuppluren i Polen

och ser några lätta molnslöjor som lojt seglar fram. Jag ligger utsträckt i en hammock. Den är lite för kort för min längd och mina stövlar sticker ut en bra bit utanför armstödet. En bit bort brusar svagt trafiken. Jag är fortfarande på väg 22, på en liten servering. Jag körde in här för att de blå vit röda parasollerna såg så fräcka och kaxiga ut och så läget naturligtvis. Framför mina ögon och på andra sidan väg 22 så sträcker ännu ett av dessa vackra polska fält ut sig. På det här går en slingrande väg över fältet som förlorar sig på andra sidan där skogen börjar.

Hammocken såg så frestande ut att den inte gick att motstå. Jag är trött i kroppen efter att ha kört i nästan två timmar. Jag se upp mot den blå himlen igen samtidigt som jag gungar sakta fram och åter. Frihet tänker jag är något som vi värdesätter först då den är förlorad. Ju äldre jag blivit desto mer rebellisk och ifrågasättande har jag blivit. Många fenomen är jag tveksam till. En person som tycker det är bra med bevakningskameror kan jag bli uppriktigt arg på men det aktar jag mig för att visa. Vår tid söker i alla lägen trygghet till priset av friheten. Var finns det personliga ansvaret? Utkrävande av ansvar? Vår tid har en sorts låt gå mentalitet som jag har svårt för. Frihet kan aldrig existera utan ansvar för sina handlingar och det man gör. Frihet är omtanke om andra. Fred är en förutsättning för frihet. Det börjar där någonstans, med individen. Kollektiva lösningar är ointressanta.  Det är individens handling som är det viktiga. Hänsyn och att inte skada. Vi borde bli bättre på att fundera över frihet. Vad det är för något och vad den kräver av oss. Är det bra, till exempel att vi möter varje osäkerhet och risk med ökad kontroll?

Frågan blir hängande i luften för jag dåsar in och somnar där jag ligger i min sakta vaggande hammock. Just nu behöver jag inte mer av livet. Jag är här och nu, i Polen och på andra sidan staketet står min Tigerunge och bortom honom skymtar jag det stora fältet och ännu längre bort skogen och vinden leker i mitt hår och ovanför mig finns den blå himlen med sina loja vita molnslöjor.

– Hallo, hallo, jag vaknar med ett ryck och vet inte hur länge jag har sovit. Servitrisen ser på mig med sina mörka polska ögon och pekar på den grekiska salladen som jag har beställt och som nu står på bordet. Jag slår mig ner och börjar äta av den goda salladen som jag dricker vatten till. Rakt framför mig finns de vida fälten. Frihet, tänker jag, det är att kunna somna i en hammock när man själv vill, en dag då vinden är ljum och leker i håret och då himlen är blå.

Lördag den 19 juni 2010

Så sitter jag här på M/F Skandinavica i baren på däck åtta och dricker en kall öl med lite jordnötter och väntar på att vi ska lägga ut. För inte så länge sedan körde jag igenom Gdansk på en väg som var i så dåligt skick att den inte anstår en så vacker stad.

Än så länge är det lugnt men jag misstänker att baren kommer att fyllas helt under kvällen. Just nu är jag inte på humör att vara med en mängd drickande, pratande och skrikande människor. Men jag ska erkänna att ibland så tillhör även jag den skaran och tycker om det.

Jag kom i mål och hade tid över. Tigerungen har inte svikit men läcker lite olja vid topplocket på den bakre cylindern men då har han också fått upplever riktig hårdkörning på motorvägen.

Redan känns vemodet att denna underbara resa snart är över och snart placerad bland de goda minnena. Jag har också gjort en inre resa. Det var på tiden att jag gjorde det. Så länge sedan det var som jag kunde gå upp i mig själv. Jag har inte någon gång känt mig ensam eller haft behov av att tala med någon. Mitt eget samtal har räckt mer än väl om den tid som var och den som är.

Tigerungen kräver uppmärksamhet. Man kan inte äga och köra en tung motorcykel utan att helt och fullständigt vara närvarande. Det är en utmaning som jag alltid tyckt om ända sedan den gång jag grenslade min första motorcykel. På sätt och vis föreställer jag mig att det är samma sak att vara med stora levande katter, man måste vara där. Ingen annanstans och fuskar man så kan straffet bli tungt och mycket högt att betala. Jag har alltid älskat två hjul. Från det jag började cykla över moped till min första lätta mc. En Suzuki 80 kubikare som min fina mamma betalade och gav mig trots att hon visset att den skulle göra henne sömnlös då jag var ute och körde.

Men alltid när jag kör så finns tankarna där. Den inre dimensionen. Jag förlorar mig aldrig i den meningen att jag tappar koncentrationen på det jag gör. Det stora är jag, Tigerungen, vägen, fälten, skogarna och de små byarna vi far igenom och det ständiga samtalet med mig själv över det som var och varför det har blivit som det blivit.

Nu längtar jag hem och efter Eva-Lena.

Restaurangen på gamla M/S Visby är alls inte så dålig. Polferries köpte nämligen Visby från Gotlandsbolaget och nu seglar hon mellan Nynäshamn och Gdansk och nu sitter jag i en riktigt trevlig restaurang. Enda nackdelen är att den är fylld av skräniga polacker som gå omkring och skålar mellan borden. En del lite väl påstrukna. Jag beställer in Abborre och en halv flaska av Alsace vinet. Efter ett tag lugnar det ner sig när de vilda polackerna går vidare till baren och diskot. Några ska jag möte senare.

Mitt i natten, klockan är kvart i två. Jag vaknar av en kvinna skrattar i falsett. Det har varit stökigt hela kvällen. Nu hörs en allmän skrattsalva. Grova mansröster och sedan kvinnan som skrattar likt en skränig papegoja. Jag hör att det är polacker. Mina sämsta sidor vaknar efterhand till liv. Ett land som igenom historien inte kunnat styra sig själv och just därför blivit delat tre gånger. De pladdrade i århundraden i sin polska riksdag och nu fotsätter de. En skrattsalva och höga tjut. Nu är jag riktigt arg och tänker ännu värre tankar om polacker och Polen. På några sekunder vaknar subalternen i mig samtidig som jag stiger upp. Utan att tänka på att jag endast har kalsonger på mig sliter jag upp dörren som far in hyttväggen med smäll. Går ut i korridoren och vikar om hörnet varifrån oväsendet kommer. Plötsligt är jag åter kaptenen som jagade beväringar en gång i världen på I 4:a. Med min värsta kaserngårds röst ryter jag allt vad jag orkar: – Avbryt! Nu håller ni klaffen och går och lägger er. Jag stirrar ilsket på den närmsta polacken som har en rejäl kalaskula, utstående ögon som är placerade i ett äggformat huvud och håller ett ölglas i handen. Han tystnar och stirrar tillbaka. Kvinna jämte honom ser förvånad på mig. Det blir dödstyst. Polacken ska säga något Jag blir ännu argare för jag tror att han tänker säga emot. Jag drämmer handen i väggen utan att tänka på att det sannolikt ligger folk och sover på andra sidan. – Nu är det slutfestat. Nu går ni och lägger er! Ryter jag ännu en gång och inser att jag bara har kalsonger på mig. Det är bästa med snabb reträtt. Jag vänder på mina bara fötter och går tillbaka till min hytt. Efter ett tag somnar jag om utan att har hört ett enda ljud.

Strax efter klockan tretton rullar Tigerungen och jag av färjan i Nynäshamn. Jag tar inte av mot Stockholm utan svänger vänster och kör igenom Nynäshamn och ut på den väg som jag nästan alltid tar om jag är på väg hem från Gotland, vägen över Stora Vika. Jag kommer och tänka på den julinatt för många år sedan då vi hade kört bana på Gotland Ring. De flesta i ducceklubben inklusive jag själv åkte hem med kvällsfärjan och landade vid midnatt i Nynäshamn. Jag själv och min Tiger kunde inte motstå julinatten och en midnattstur genom Södertörns skogar och fält. Jag minns den magiska stämningen med vita dimslöjor på fälten och ett trolskt halvmörker och stillheten. Men nu lyser solen och snart är vi inne på den slingrande lilla asfaltsvägen som leder över Stora Vika och Rosenhill till Tumba och sedan är det inte långt kvar till Ekeröfärjan och Eva-Lena.