Ombord på M/S Visby den 7juli 2004

         

Så är jag på väg hem. Snabbfärjan gungar lätt och är behagligt glest belagd med passagerare. Som alltid var det nervöst att köra ombord. Tiger har en egen vilja. Ibland vill han inte starta, trots mina tysta böner men den här gången var han alldeles ovanligt livlig och startade med ett rytande som fick cykelturisterna att flytta på sig. Jag såg mig belåtet omkring, lade i ettans växel och morrade iväg, mot den gapande akterporten

Jag stod en lång stund på däck och lät vinden smeka mina bara armar och rufsa om mitt hår. Den här sista dagen har vädret blivit bättre. Det är varmt och himlen är alldeles klarblå. Jag stod där och såg ut över det klarblå vattnet och på kustlinjen som blev allt mindre ju längre bort från land som vi kom. Gotlands kust blev allt mindre och redan kände jag saknaden.

Jag tänker på vem jag är och det liv som är mitt och på det som man gjort bra och har anledning att vara stolt över och sådant som man gjort mindre bra. Men nu kan jag bara känna en stor lycka över att leva och att jag är frisk och egentligen inte har ett enda bekymmer att oroa mig för. Färden igår med Tiger, norr ut från Visby utmed kusten finns fortfarande kvar inom mig. Jag vaknad i morse lycklig över att den blev av. Det var nära att regntunga moln som plötslig växte till på eftermiddagen gjorde att jag nästan ställde in den.

Vissa färder kommer man ihåg som något särskilt. De fastnar i minnet och man bär med sig bilder inom sig lång tid efteråt. Det var skönt att lämna Visby, elitens människor, de ständiga samtalen, åsikterna, orden som är många och många gånger ointressanta. Det var skönt att få vara ensam.

Vi färdades norr ut längs kustvägen. Tiger var på gott humör. Han skiftar i sitt sätt att vara, precis som jag. Vi är ganska lika. Är jag på dåligt humör så blir även han vresig och vill inte alls uppföra sig väl. Men nu, som så många gånger tidigare, var vi samspelta och han lufsade på i makliga 80 kilometer i timmen. Jag tycker om just den hastigheten. Då hinner man se och uppleva. Ju fortare man färdas ju mer smalnar uppmärksamhet och ju mindre ser man av allt det som finns omkring. Den finns en sorts gräns som går vid 80 km/timmen då uppmärksamheten tvingas alltmer mot själva vägbanan till förfång för det som finns runt omkring.

Det är på samma sätt med tillvaron. Ju fortare du färdas genom livet ju mindre upplever du. Gotland är vackert, det finns mycket att se och kör man motorcykel där, inte alltför fort, så blir upplevelsen desto intensivare. Man koncentrerar sig på vägen och det som finns att se runt omkring och för det mesta så bli man ett med det som händer just då.

Vinden letar sig in genom hjälmen och fyller mina lungor med luft från havet som jag då och då ser genom strandskogen, den för med sig dofter från sommarens blommor och från nyklippta gräsmattor men efterhand så tunnar husen ut och det doftar tall och torr barrskog. Det är förunderligt få bilar. Vi möter nästan inga alls men det är så vi trivs allra bäst. Då vi är ensamma och ingen annan, som Ulf Lundell sjunger, stänger in och själ.

Nu öppnar sig landskapet, jag fäller upp visiret för att se riktigt ordentligt. Till höger ligger ett stort fält med betande hästar men till vänster finns det som fångar min blick och mitt sinne. Havet, jag ser långt ut, det blåser och vitt skum kröner vågtopparna, solen har just brutit igenom molnen och skänker liv och lust till havsytan. Jag önskar inget mera utom att alltsammans ska fortsätta, att inget ska förstöra den värld och det fantasiska land som vi lever i. Det som vi tar för givet och kanske är det rätt att ta det för givet. Men själv tänker jag ibland hur skört allting är och hur snabbt både ett liv och en hel värld kan ändra sig och till och med försvinna. Nu svänger vägen åt vänster, asfalten är jämn och torr och Tiger nästan ber att jag ska växla ner till trean och låta honom sträcka ut genom kurvan. Det går inte för fort men tillräckligt för att vi båda ska bli uppslukade av vinden, den grå asfalten och den underbara känslan av att vara ett och samma med det som händer. När han morrat färdigt fortsätter vi i vår makliga takt, norr ut längs kustvägen, ensamma och kvällssolen glittrar i hans svarta tank med guldränder och leker i stänkskärmarna som är gjorda av polerat stål och inta av plast som det är på moderna motorcyklar.

Jag tänker på min pappa som sannolikt färdades på samma väg en härlig semestervecka 1947, samma sommar som min far och mor gifte sig. Han cyklade från Visby och ut på Fårö och såg samma hav och bitvis brant skurna kustlinje som jag själv ser just nu. Då var Gotland en ö utan turister. Husen i Visby var bebodda året om och kostade en spottstyver jämfört med vad det kostar i den tid som vi lever i nu.

Hans resa finns bevarad i ett fotoalbum med en rad foton av det han såg och upplevde. Jag fann albumet en gång för många år sedan i bokhyllan hemma hos mina föräldrar. Bilderna är svartvita och lämnar just därför kvar en del åt betraktaren att fundera över. Hans cykel är lastad med tält och proviant och vägen var nog bitvis tung att trampa men i gengäld så var belöningen större och känslan av ha upplevt något vid dagens slut så mycket större än när man färdas i en bil.

Vi nådde Halls fiskeläge då solen hade gått i moln och gjorde havet grått och ödsligt. Vinden hade lagt sig och havet var lugnare. Regnet hängde i luften. Vinden låg på från land och skapade en sorts mäktig stillhet. Det var jag min Tiger, några sjöbodar, den klippiga kusten och ingenting mer och jag kände mig mindre ensam än vad gjorde bland Visbys alla pratande människor. Jag stängde av motorn och drog up honom på stödet och satte mig i gräset och tände en cigarr. Havet var mjukare nu, för solen var nästan på väg att bryta igenom molnen.