En tur i Juni 2005
Jag ser husen i Väderstad, en kort stund. Sedan rätar gamla E4:an ut sig och blir spikrak så långt ögat når.
Men jag har redan hunnit minnas mitt osannolika möte med Väderstad för över 20 år sedan. Det var en solig dag i maj 1981 som jag stannade på huvudgatan med min Tiger för att dricka kaffe.
Huvudgatan är kanske överdrivet, gatan som går rätt igenom byn är en mer rättvisande beskrivning. Jag stannade utanför. Drog upp honom på centralstödet, klev de få stegen till caféet och klev rätt in i 1930 talet. Stället var helt osannolikt. Tiden hade bokstavligen stått stilla. Till och med damen bakom disken hade kunnat hämtas från våren 1935, disken om än något sliten liksom möblerna, så fanns det en behaglig patina som tilltalade mig.
Kunde man låta bli annat än att förälska sig i hela stället? Det fanns till och med en radio med rör, inte transistorer, parkerad i ett hörn med chassi av brunt välpolerat mahognyträ. Jag stod där och gapade innan jag kom för mig att svara på frågan som ställdes på bred östgötska om vad jag ville ha.
Nästan förvirrad, som man lätt kan bli av en sådan omtumlande upplevelse, beställde jag kaffe och en stor gräddbakelse. Ty jag kände att den stunden borde firas. Vilket skedde i sällskap med en god Partagas vill jag minnas och flera koppar kaffe. Jag kom tillbaka flera gånger till Väderstad och caféet ända tills innehavarinnan antingen dog eller sålde rörelsen och det förvandlades till ett mellanting mellan pizzeria och modernt fik.
Jag lägger i fyrans växel och gasar om en personbil. Idag grenslar jag min ST 4, Tiger står hemma i garaget och är antagligen på dåligt humör för att ha missat en sådan här tur. Jag är på väg söder ut till Biscaya och har kommit strax söder om Mjölby.
Var det bättre för? Som klassiker amiral måste jag begrunda påståendet. Jag kisar genom det rökfärgade visiret. Solen står ännu högt trots att klockan är över sex på kvällen. Fartvinden känns alldeles lagom mot ansiktet och letar sig innanför skinnstället och svalkar skönt. Till höger ser jag Omberg och skymtar asfaltvägen mellan gamla E4:an och Alvastra kloster. Den slingrar sig mellan fälten, några med råg som ännu är grön och några där rapsen har börjat gulna. Det är en av mina favoritvägar och har alltid varit.
Förr, tänker jag, hade man mer tid. Det fanns inte så mycket prylar som tog tid. Överallt omges man av saker som är tänkt att göra livet bekvämare men som samtidigt tar tid från det som är viktigt. Kvällarna tillbringas med datorn för att tex lösa problemet med att eländet inte vill gå ut på Internet. Slutet på eftermiddagen används på El Giganten för att reklamera den trasiga mobiltelefonen, istället för en tur på de goda vägarna i Roslagen. Sedan går diskmaskinen sönder. Eländet måste baxas upp på en hyrd kärra, transporteras till soptippen. Lördagen går till att hitta en ny.
Förr slapp man sådant. Bakelittelefoner gick sällan sönder och Kungl. Postverket var visserligen ett byråkratiskt allomfattande kommunikationsmonopol men breven levererades på utsatt tid av pålitliga brevbärare. Postlådor av järn och plåt var näst intill outslitliga och man hann tänka mellan brevsvaren. Var det bättre förr?
”Rökstenen”, skylten nästen skimrar i kvällssolen. Jag använder två fingrar för att hejda Tigerungen och svänger in på vägen mot Alvastra och Omberg.
Lasse Lindgren har gjort sin hemläxa, vägen är rödmarkerad, äkta ducceväg. Jag har egentligen aldrig behov av att gasa men väl att få flytet i körningen. Det är inte alltid det infinner sig. Ibland är humöret fel eller något annat som distraherare men nu stämmer det perfekt. Vägbanan är rentvättat efter det senaste regnet och sikten är fri och inga fyrhjuliga skapelser stör nöjet.
Allt är nära, fälten, husen med sina gröna gräsmattor och trädgårdar och jag och Tigerungen blir plötsligt ett med vägen, solen, vinden och allt det som är omkring och framför mig höjer sig Omberg och verkar ovanligt mystiskt och hemlighetsfullt och det är plötsligt lättare att andas och jag minns andra tillfällen för länge sedan då jag färdats på just den här vägen och varit minst lika lycklig. Jag når fram till väg 50 på ett ännu bättre humör.
Naturligtvis var det bättre förr. En Ducce för 20 år sedan var utrustad med det en motorcykel ska ha, en bra ram, hjul, fjädring, motor och inte så mycket mera.
Jag kastar en blick på instrumentpanelen. Behöver man egentligen den digitala bränslemätaren eller klockan? För att bara ta två exempel eller de komplicerade inställningarna för fjädringen? Det är bara ännu fler prylar som kan gå sönder. För att inte tala om plasten som är absolut omöjligt att acceptera. Ett helt enkelt vidrigt material. Vad är det fel på glasfiber? Möjligtvis vikten men det går åtminstone att laga med produkter som inte kräver kemikalieinspektionens tillstånd.
Jag svänger ut på väg 50 som är bred och jämn och hela den blåa Vättern ligger framför mina ögon. Tigerungen lunkar på, det går att köra civiliserat även med en gummibandsmaskin men den kan nog aldrig överträffa den storhet som finns i kamskaftarna. Deras era var en av höjdpunkterna i människans utveckling. Det var bättre förr.
Amiralen