Lars Ekeman, om att Sverige utanför Nato gör oss till en del av problemet i stället för att vara en del av lösningen.

Ryssland har tillfört stora mängder nyutvecklad materiel och fortsätter att modernisera sina väpnade styrkor. Kärnan i den ryska arméns operationsdugliga förband utgörs av trettiosex mekaniserade brigader och fyra pansarbrigader. Dessa är fördelade på elva arméer som är förlagda över hela Ryssland. Hälften av arméerna finns i västra Ryssland. Ungefär 75 procent av organisationen bedöms vara fullt stridsduglig. Den stridande styrkan uppgår således till ca 200 000 personer. Till detta kan läggas reservformationer som emellertid måste tränas och utbildas.

Den första Gardespansararmén är Rysslands mest slagkraftiga styrka. Den är förlagd väster om Moskva och består av ca 50 000 soldater och ca 800 stridsvagnar. Under kalla kriget var den förlagd i Östtyskland och har nu återuppstått i modern tappning. Dess tio brigader utgör några av Rysslands mest eldkraftiga förband. De är i sin tur organiserade i en pansardivision och två mekaniserade divisioner.

Utöver den redovisade styrkan finns två luftlandsättningsdivisioner. Även de är förlagda i västra Ryssland. Deras sammanlagda personalstyrka bedöms uppgå till mellan 34 000 och 45 000 personer. Det var bland annat personal från dessa som spelade en avgörande roll i annekteringen av Krimhalvön. Delar av luftlandsättningsstyrkan kan sättas in efter några dygns förberedelser.

Den stridande delen av Rysslands markstridskrafter utgörs av 40 brigader, luftlandsättningsstyrkan oräknad. I antal soldater är det ungefär 200 000. Den kan jämföras med Natos 32 brigader med 160 000 soldater. Jämför man förmåga och tillgänglighet är den ryska avsevärt bättre. På sikt är ambitionen i Nato att styrkeförhållandena ska jämnas ut. De centrifugala och splittrande krafterna i västvärlden är emellertid en svårbedömbar faktor som inte diskuteras här.

Dessa är emellertid av stor betydelse när man granskar situationen i Baltikum. Efter annektering av Krim 2014 beslutade Nato att förlägga en bataljon om ca 1 000 soldater i vart och ett av de tre baltiska länderna. Styrkorna är multinationella med bidrag från flera av medlemsländerna och benämns populärt “snubbeltrådsstyrkor”.

Tillvägagångssättet är likt det som användes under kalla kriget. Då bidrog varje medlemsland med aktningsvärda styrkor som grupperades, integrerat i Nato:s försvar utmed gränsen till Östtyskland. Budskapet var tydligt. Anföll Warszawapakten skulle man råka i krig med alla Nato:s medlemsländer samtidigt.

Skillnaden nu är emellertid att snubbeltråds styrkorna är så små att de endast har en symbolisk betydelse. Den rent militära avskräckningen ligger i Nato:s förmåga att snabbt komma till hjälp. Ett problem därvidlag är Sveriges hållning, då det inte finns några garantier att svenskt territorium kan användas. Vi är således en del av problemet. Ett annat är just de “splittrande centrifugala” krafterna.

Om det värsta skulle inträffa, är de nationella regeringarna i Frankrike, Tyskland och Italien beredda att infria sina åtaganden enligt artikel 5? En majoritet av medborgarna i de tre länderna är inte positiva till att ge militär hjälp. I detta perspektiv framstår den ryska 50 000 man starka armén väster om Moskva i annan dagar. Det går inte att undgå att fundera över hur denna styrka skulle kunna användas som ett politiskt verktyg.

Styrkejämförelser är en svår, nästan omöjlig materia. Till slut blir det ändå en form av mer eller mindre säkra antaganden och uppskattningar. Till bilden hör styrkeförhållandena inom andra försvarsmaktsgrenar – och generellt den teknologiska nivån. Klart är att Ryssland har tillfört stora mängder nyutvecklad materiel och har ambitionen att fortsätta modernisera sina väpnade styrkor. Till 2020 ska 70 procent av materielstocken vara ersatt eller moderniserad enligt det officiella målet. Kärnvapenförmågan är ett prioriterat område, men moderniseringen pågår över hela linjen.

“Rysslands flygplansflotta åldras, men är under snabb modernisering både avseende flygplan och luftförsvarssystem”, konstaterar till exempel det amerikanska Defense Intelligence Agency. Bedömningen är att fram till 2020 kommer den ryska flygindustrin att leverera över 1 000 moderna militär flygplan och helikoptrar. Men det sker även utveckling och produktion av moderna kryssningsrobotar och luftförsvarssystem.

Redan 2015 uttryckte chefen för USA:s flygstyrkor i Europa sin oro för Rysslands ökade förmåga att helt kunna neka motståndarens flyg tillträde till zoner som försvaras med markbaserade robotar för bekämpning av flygplan. Luftherravälde är viktigt i genomförandet av markoperationer.

Under kalla kriget ansågs allmänt att västs flygstridskrafter hade en högre utvecklingsnivå och därmed vägde upp underlägsenhet i numerär på marken. Det krävs emellertid en avsevärt noggrannare analys för att kunna dra denna typ av slutsatser om nuvarande situation. Betecknande är också att det är svårt att finna konkreta analyser och jämförelser i teknisk utvecklingsnivå. Seriösa bedömare pekar också på de ryska problemen med korruption och bristande koordinering av beväpningsprogrammen.

Ett område där Ryssland anses ligger långt fram i utvecklingen är informationskrigföring. Både i form av vilseledning och påverkan. Existensen av så kallade “Trollfabriker” för vilseledning och påverkans operationer som till exempel i det amerikanska presidentvalet är egentligen inget nytt. Det fanns redan under kalla kriget. Skillnaden är att internet ger oanade och mer sofistikerade möjligheter.

Det finns många exempel på ryska kapacitet i ren cyberkrigföring. Ett av de första är angreppet på Estland våren 2007 då land annat hela banksystemet var nära att slås ut. Georgien drabbades av en liknande attack 2008. Ytterligare ett exempel är IT-attacken med Petyaviruset mot Sverige och andra länder i juni 2017, då bland annat Göteborgs hamn slogs ut.

Vi var många som hade hoppats att militära styrkejämförelser hade förvisats till historiens soptipp. På den soptippen hamnade också stora delar av den förödande militära förstörelse förmåga som fanns i Europa vid kalla krigets slut. Som monterades ner, transporterades bort och förstördes. Nu har delar av den återkommit och den ökar. Nato:s agerande hitintills har varit att med små åtgärder och steg hålla emot den osäkerhetsfaktor som den ryska regimen utgör.

I den processen spelar militär styrka en roll. Sveriges stridande markstridskrafter utgörs för närvarande av en knappt tillfälligt sammansatt brigad med i bästa fall 5 000 soldater. Totalt satsar Sverige lite drygt en procent av BNP på försvaret. Vi har ingen egen militär option. Vi kan endast försvara oss tillsammans med andra, som det slås fast i Solidaritetsförklaringen. Nato är ”de andra” och är en allians för försvar av fred, frihet och demokrati. Utan Nato skulle en av de viktigaste grunderna för vår säkerhetspolitik vittra samman.

Att stå utanför innebär ett större risktagande, än att vara medlem i Nato och bidra till alliansens sammanhållning. Det borde regeringen Stefan Löfven ta höjd för och inte fortsätta med en politik som innebär ökad risk.

LARS EKEMAN är liberal debattör och tidigare generalsekreterare i Folk och Försvar.
Del två av två artiklar om Militära styrkeförhållanden. Läs del 1 Vad är det som hotar Ryssland?

Tidigare publicerad på SvD Säkerhetsrådet