Deltagare i julturen var Lars Ekeman och Christer Zeffer.

Man kan aldrig veta hur något kommer att bli. Föga kunde vi ana när körde ut mot Kallhäll och Stäket den där morgonen vad vi skulle komma att uppleva på isen. Det blev en magisk tur på skridsko till Sigtuna dagen före julafton 2002.

Det är dagen före julafton 2002. Solen har ännu inte tagit sig upp över horisonten. Man anar på den rosafärgade himlen var någonstans den kommer att visa sig. Det knarrar om läderkängorna när vi går ner genom granskogen mot isen. Det är nästan vindstilla och morgonen är fortfarande ny och det är nästan tio grader kallt. Vi kliver ner på den snötäckta isen. Snön är nästan orörd. Det är inte så många som hunnit ut att åka skridsko.

Jag ser ut över isen. Mitt på fjärden syns upphöjningen av en nyfrusen ränna. Antagligen är den bruten någon dag tidigare av ett fartyg på väg mot eller från Erikssund. Kölden känns i fingrarna när vi spänner fast skridskorna. Jag reser mig med redan kalla fingrar och fumlar bort skyddet på min knallgula dubbelispik och tar sedan på mig vantarna.

Isen ligger tyst och stilla framför våra ögon. Det är en hel del snö men här där finns kala fläckar som ger löfte om lite bättre åkning, bara vi kommer en bit på väg. Jag har lärt mig att långfärder på skridsko bjuder på sina överraskningar. Ibland i form av snötäckta isar som plötsligt överraskar med långa mörka partier av kärnis där det är lätt att åka. Ibland har vi stött på vråkar som tvingar oss att långa sträckor innan det varit möjliga att ta sig över. Varje färd har aldrig varit den andra lik.

Vi lämnar strandkanten. Skären är lite prövande och osäkra som de brukar vara i början. Det är dessutom i början av säsongen och det är bara en dag kvar till Julafton och vintersolståndet har precis börjat. Snön gör att det är en smula tungt att åka. Vi är ensamma på isen. Det är vi och den vita snöbetäckta isen som sjunger och spricker som en sorts protest mot våra skär. Trots att vi är vana vid ljuden känns det i början lite kusligt när isen bokstavligen spricker under våra skridskor och vi hör hur det sjunger från isen långa sträckor. Men vår oro lägger sig snart.

En sådan här morgon när klockan ännu inte är halv nio är det omöjligt att inte känna sig som vän med omgivningen och stillheten runt omkring oss. Jag får en förnimmelse av gångna tider då jag var pojke och fick följa med ut på isar där gäddkrokarna var agnade med mört och hur jag fick lära mig att trä fiskarna på den vassa saxen och hur man skull hålla den för att den inte skulle så igen. Och när det blev februari så sågade man upp stora hål i isen och fiskade Lake med stora burar och jag minns hur fiskarna sprattlade i buren när den nådde ytan och arbetet efteråt med att ta tillvara romen.

En svag vind från norr biter i våra kinder och får våra ögonen att tåras. Men nu har vi fått upp värmen och vinden känns mest som en påminnelse om att det är vinter och att vi är alldeles i början av den och att den är ny och oprövad och att vi har många färder framför oss med nya upplevelser innan den annalkande våren, som man då kommer att längta efter, och då solen gör isarna ofarbara och livsfarliga att vara på. Men idag är det långt dit och vi tänker inte så mycket på våren när det är en av vinterns första turer och snart är det jul och man känner en stor frid vila över både oss och isen.

Vi närmar oss sundet ut till Skarven. Det är smalt mellan fastlandet och Björnön och här ligger den brutna isrännan fortfarande öppen. Det syns på den vattenfyllda isen att det är strömt och att isen inte är särskilt säker. Vi pikar oss sakta fram. Jag har blivit vän med min gula dubbelpik. När den går igenom isen på första slaget vet jag att min marginal har krympt och att jag inte bör gå vidare. Det har hänt att vi åkt på isar där piken gått igenom på andra. Det går att göra men man kan inte åka så fort och det kräver en extra uppmärksamhet. Nu går min pik igenom isen flera gånger innan vi finner en säker väg. Nyisen på hösten är alltid säkrare än isen på våren. Den är seg och tålig och den behöver inte vara tjockare än 4-5 centimeter för att den ska bära en vuxen man.

Trots det så får vi pika oss fram alldeles i kanten till Björnöns branta stränder. Vi trasslar oss igenom de hängande grenarna till en pil som spärrar vår väg och tar fart med stadiga skär ut på Skarven som ligger vänta på oss med omväxlande vita snöfläckar och partier med svart nyfrusen kärnis. Den breder ut sig framför våra ögon och långt där borta blir den avlöst av Sigtuna fjärden men den ser vi ännu inte riktigt för sjön svänger mot väster.

Nu är det lättare att åka. Isen är hårt och jämn och skridskostålet glider lätt mot den svarta ytan. Skarven är stor och stränderna kantas av mörk granskog med vita frostklädda grenar. På västra sidan finns gråa bergknallar som delvis är snötäckta. På östra sidan ser vi snart Rosersbergs slott och ännu längre bort, norr ut ligger en del villor. Allt är insvept i vintrigt dis som suddar ut konturerna.  Vi gör en paus mitt ute på isen och vänder oss om för att se på solen som nu sakta stiger över horisonten i söder. Än så länge ser vi bara halva den röda solskivan men redan har hela landskapet börjat få liv. Vi är fortfarande helt ensamma och står lutade över våra ispikar och ser hur det blir allt ljusare. Det lyser av vit rimfrost vid halsen på våra jackor och det ångar när vi andas ut men vi är varma nu och fryser inte längre. Luften är stilla, så när som på den svaga isiga nordvinden som vi har vänt ryggen mot.

Vi står tysta och ser på solen och förnimmer redan en svag värme från dess strålar. Det känns som om man kommit tillbaka till något som man har saknat utan att riktigt veta om vad det har varit. Kanske något som vi bär med oss från svunna generationers kunskaper och erfarenheter som  som vi har med oss i ett kollektiva minne om is, vinter och tystnad och insikten om människans litenhet i den storhet som samtidigt är vår. Vi vänder oss mot norr igen och färdas vidare men jämna stadiga skär. Den isiga vinden göra att våra ögon tåras. Nu har vi upp värmen rejält och trots att det är runt tio grader kallt kan jag åka utan vantar. Vi åker upp mot den frusna isrännan. Den andra sidan verkar bjuda på ännu bättre is. Vi pikar noggrant men isen i rännan är seg och stark och vi förmår inte ens slå igenom isen med vår pikar. På andra sidan finns långa svarta stråk där vinden blåst bort snön som är utmärkta att åka på. Det går fortare nu och vinden har vinden i ryggen.

Vi glider fram och nu är vi är redan ute på Sigtunafjärden som är nästan helt fri från snö. Vinden kommer nu från sidan eftersom vi färdas väster ut och skären blir mindre ansträngande. Vi ser redan Sigtuna och strandbebyggelsen. Fast helst hade vi inte velat se den. Vi hade velat åka ännu längre och inte så snart vara framme vid vårt mål.

Framme vid Sigtuna slog oss vi oss ner på träbrygga och drack varm choklad och åt våra smörgåsar innan vi började återfärden.