Sardinien, La Maddalena – en vecka i september 2016

 


”Life in Sardinia is probably the best a man can wish: twenty four thousand kilometres of forests, countryside, shores immersed in a miraculous sea, this correspondence to what I suggest God to give us as Paradise.” Så beskrev anarkisten och sångaren Fabrizio de André sitt Sardinien, berömd för sina italienska chansons. Han dog 1999 känd och älskad över hela Italien.

Vi bor under takåsen i ett hörnrum högt upp på en bergig udde som skjuter ut över det blå medelhavet. En frisk västlig vind framkallar vita gäss på dess vågor. Själva märker vi inte så mycket av vinden, eftersom bergsluttningen där hotellet är beläget ger skydd.

Hotellet är byggt i sten som de flesta husen är i Italien. Sardinien utgör inget undantag. Vårt  hotell smälter in i den bergiga omgivningen med sin mjuka arkitektur med valv av sten och fasader, färgsatta med terrakotta färger som är inbäddad i grön växtlighet. Från vår balkong ser vi ut över det blå havet som idag är fyllt med vita segel. Det är kappsegling, sannolikt med båtar som hör hemma i hamnen i Porto Cervo som ligger två kilometer från hotellet. Vi kan ana hamnen nedanför bergsryggen strax söder om vårt hotell. I den friska vinden går det undan i kappseglingen. De mindre segelbåtarna har nu avlösts av

Nelsons flaggskepp

riktigt stora havsgående som vräker sig fram i den friska vinden och kränger imponerande.

I en annan tid fanns det också vita segel här. Segel om tillhörde den brittiska flottans linjeskepp och fregatter. Den 19 januari 1805 blåste det en västlig bris när den brittiska medelhavsflottan lämnade sina ankarplatser från naturhamnen på ön La Maddalena, två mil längre norrut från vårt hotell och seglade ut genom den östra passagen in till La Maddalen. Sannolikt, strax därefter, så passerade man förbi på havet utanför Porto Cervo. Befälhavande amiral var Horatius Nelson som ombord på sitt flaggskepp HMS Victory ännu en gång lämnade ön och den bukt som Nelson ansåg ”vara en av världens vackraste”, på jakt efter den franska flottan. Som, enligt de underrättelser han erhållit, hade lämnat Toulon.

Nelson och den brittiska flottan lämnade La Maddalena genom de sydöstra sunden

Det var sista gången som han såg den karga och vilda men vackra ön med dess invånare, som han under sammanlagt åtta besök under åren 1803-1805 hade utvecklat en vänlig och förtroende full relation med. I öns kyrka stod två magnifika golvljusstakar, jämte en altarsköld och ett krucifix, allt i äkta, gediget silver, inköpt samma höst av hans sekreterare, Dr Scott på en auktion i Barcelona. Dit han var utsänd av Nelson med fregatten HMS Juno för att förhandla om ytterligare förnödenheter men också samtidigt, besöka den auktion om vilken han läst i en av Barcelonas tidningar. Dessa hade inropats av Scott på auktionen och tagits ombord på Juno. Ljusstakarna och altarskölden hade senare graverats ombord på Victory som och överlämnats av Scott till församlingens präst den 18 oktober 1804 som ett tack till invånarna för dess villighet att förse de brittiska fartygen med vatten och proviant vilket betalades kontant av britterna. ”Som ett bevis på min uppskattning av invånarnas vänliga gästfrihet och som minne av det vänliga bemötande det gett Hans Majestäts flotta” stod det bland annat i det brev som Nelson skrev och som överlämnades av Scott tillsammans med gåvan.

Kyrkan dig silver ljusstakarna skänktes

Sannolikt var det ingen liten uppoffring från invånarnas sida. Vid det första besöket i november 1803 levereras bland annat 71 ton vatten och 67 oxar och 25 lamm, vilket framgår av britternas räkenskaper. Det var samma år som slaget vid Trafalgar utkämpades den 21 oktober mellan den brittiska och de förenade Franska och Spanska flottorna. Där kulan från en fransk prickskytt skulle genomtränga Nelsons ena lunga och såra honom dödligt. Han avled under däck men levde tillräckligt länge för att veta att britterna vunnit en avgörande seger som befäste deras herravälde över haven för den kommande hundra åren och som samtidigt förändrade det strategiska förhållandena till Napoleons och Frankrikes nackdel. [1]

Den bergiga kusten som omger oss med sin klippor och sina sandstränder var fram till 1958 rena landsbygden med små fiskebyar utmed kusten och bönder som brukade den karga jorden. Det året anlände Aga Khan med sin lustjakt och fann omgivningarna och kusten så behagliga så att han började köpa mark med tanken på att skapa en fashionabel turistort. Fyra år senare bildades ett konsortium för att förverkliga idén men då var Khan inte längre i livet.

Nu, sextio år senare, så finns det många hotell och hamnar utmed kusten från Oblio och norrut. Den karga men vackra kuststräckan, med sina hotell och semester villor har blivit en plats för semesterfirare, kanske inte så fashionabel som Khan hade önskat men här finns ändå en viss stil och ett visst lugn som tilltalar den som vill undvika badorternas barer och diskotek. Marinan i Porto Cervo anses vara en av medelhavets förnämsta och vimlar av luxuösa båtar och fartyg. Många hotell håller en verklig lyxklass med priser som ligger långt över vad en vanlig inkomst klarar av. Nästan inga är vräkiga, alla nästan utan undantag är uppförda i ett mindre format som smälter in i bergen. De rika skiljer inte ut sig som de kan göra på andra håll. Några få av hotellen är av den klassen att man vid högsäsong endast ge utrymme för dem som tillhör de verkligt kända med aktningsvärda förmögenheter. Så är också nordöstra Sardinien dyrare än resten av ön.

Aga Khan var 1950 talets omtalade miljonär, prins och religiös ledare för Indiens femton miljoner ismailiter. Han räknas som ättling i direkt nedstigande led till Profeten Muhammed, genom dennes dotter Fatima. På den tiden kunde en av islams religiösa ledare leva som en västerlänning och vara gift med en kristen västerländsk kvinna och inte löpa någon risk att mördas av fanatiska terrorister. Sannolikt var det Aly Khan som gjorde det omtalade besöket med sin lustjakt 1958 som var gift några få år med Rita Hayworth. Han omkom i en bilolycka utanför Paris i maj 1960 och fick således aldrig se sin dröm förverkligad.

La Costa Smaragda

Vi kom hit lördags kväll vid 21 tiden efter fyra mils färd med hyrbil från flygplatsen i Olbia. Tempot i trafiken skiljer sig inte nämnvärt från fastlandet. Vilket innebär att man kör regelmässigt för fort. Där det är trettio håller man sextio. Där det är sjuttio kör man så fort det går med hänsyn till vägen. Den som kör för långsamt får finna sig i att bakomvarande ligger och sniffar på ett betänkligt nära avstånd. Vägen var slingrande med många avfarter och trots GPS inte helt enkel att navigera med i medelhavets svarta kvällsmörker.

Idag får det bli en lugn dag. Vi sitter vid det lilla bordet på vår balkong och läser och skriver och gör upp planer på vad vi vill se och inser redan att vi inte kommer att hinna se mer än en bråkdel. Så svårt det är att finna balansen mellan kvalitet och kvantitet och mellan den inre och den yttre verkligheten. Det enda som vi i våra liv har verklig brist på och som obevekligen räknas av, är tiden själv.

Ännu är vi för lata för att företa besöket i Porto Cervo. Det är skönt att inte ha något att göra annat än att läsa och skriva och åka på utflykter. I vanlig ordning läser jag böcker parallellt. Nu är jag försjunken i Dezso Kosztolanyis ”Lärkan” från en annan värld i en annan tid. Den handlar om det central europeiska ces´t la vie vid förra sekelskiftet, utlånad av en av mina bästa vänner.

Vi planerar att köra tvärs över ön till västra sidan. Vägarna är underbart vackra. En del dragna spikrakt i det mer platta landskapet väster ut medan andra slingrar sig upp och nerför bergssluttningarna. Jag önskar redan att vi hade varit här på två hjul istället för på fyra. Den här romantiska ön ses och upplevs bäst från sadeln på en Ducati Multistrada och inte från kupén i en Ford, ursymbolen för den amerikanska kapitalismen.

Här finns många miljöer som leder bakåt i tiden. På ett sätt kan man härleda Sardiniens förändring från att ha varit en avkrok med banditvälde och egenartade traditioner av t.ex. vendettor, med Aga Khans besök 1958. Samhället är i våra dagar präglat av en acceptabel ordning och reda. Men så sent som på sextiotalet var till exempel banditväldet i byn Orgosolo av förfärande omfattning. På kyrkans dörr kunde invånarna finna anslag med namn på sådana som hotades till döden och som vanligen också avrättades. Mellan 1960 och 1969 inträffade 414 mord och otaliga kidnappningar. Då talar vi inte om alla de mord som aldrig kom till myndigheternas kännedom. Vendettor var vanligt förekommande. I genomsnitt mördades minst en person varannan månad åren 1901-1954. De flesta i samband med vendettor. Många av byns muralmålningar som den är känd för, föreställer scener med meningslöst våld.

Det är inte bara banditvälde som varit Sardiniens plåga. Som en liten ö utan egna resurser att kunna bära upp en egen statsbildning har utländska ockupationer och regimer varit många under århundradena. Folkfördrivningar, slavarbete, avrättningar blandat med vanstyre och ekonomisk utsugning har varit legio. De första erövrarna kom på 220 talet före Kristus. År 227 f.Kr. blev Sardinien Roms andra provins. Det Romerska styret ledde till flera uppror och år 127 f.Kr. deporterades delar av befolkning som slavar till andra delar av Roms välde och så fortsatte det århundradena därefter. En viss stabilitet infann sig efter spanska tronföljdskriget, då Sardinen år 1720 förlänades av stormakterna till huset Savoyen.

Det karga

Kanske är det dess historia som mest fascinerar. Den och naturen skapar det paradis som Fabrizio skriver om. Det består inte av mjölk och honung utan av det karga och vilda, av det fula och av det vackra.

Amore fati

Lars Ekeman

[1] Reidy,DV Lord Nelson, HMS Victory and Sardinia – A Forgotten Episode?, British Library 2010 11-03, https://www.bl.uk/eblj/2007articles/pdf/ebljarticle22007.pdf