Samtidigt på en annan plats i landet, 2005
(Författad gemensamt av Lars Ekeman och Mikko Lindskog)
Tilläggsreglerna sade 8 oktober. Ett antal ducatister hade larmats. Jannickes ersättare hade lovat bra lördagsväder. Allt var som gjort för ett rendez-vous.
I Norrköping samlades en F1:a, en Hailwood-replica, en 748 biposto, en 748 RS och en Paso. Av hänsyn till inköp och transport av icke motorcykelrelaterade tingestar var samlingen vid Casa Nuija satt till 11.00 lokal tid.
Planen var att sticka 11.00 för att hinna äta lunch i Trosa 12.30, så att delar av sällskapet skulle hinna tillbaka till Norrköping till 14.30. För att citera en av deltagarna:
– Jag tycker att vi lyckades………nästan.
Samtidigt möttes i landets huvudstad på en känd garageplan i Solna tillhörande legendario Partikel Italia. Vrålet från två av klubbens klassiska kamskaftare fyllde hela området och letade sig upp mellan de grå husväggarna och väckte med sitt behagliga muller de ännu möjligen sovandes, som om de var tillräckligt snabba kunde se när den italienskt röda Hailwooden lämnade området, tätt följd av den syndfullt svarta 900 SD, människoätaren.
Det är sådana händelser som gör livet värt att leva och får vanliga människor att förnimma något av duccatisternas kärlek till livet och grappa.
Klockan var nu exakt 1003 då de smidiga katterna klöste i asfalten och försvann ut på vägen mot Tranebergs bro.
De söderifrån kommande rashästarna passerade raskt sina animaliska släktingar på Kolmårdens djurpark. Det enda djurparksdjuren fick höra var ett unisont avslagsmuller i höjd med Hydromacken. Strax efter terrariet hördes åter det bestämda ljudet av fem L-twinnar med två definierade mål, röda vägar och en lunchrestaurang.
Nävekvarn är inte bara orten där vedspisar har tillverkats, platsen passar också för att stanna till och se om kamraterna hängt med. Fyra av fordonen hade nämligen gjort ett kort depåstopp i en vacker kurva för att dra åt en japansk skruv som inte klarat den höga hastigheten. Följefordonet (Paso med verktygsfylld tankväska) hade alltså kommit till nytta. Efter återsamling i Nävekvarnskorset gjorde hela gruppen en märkestypisk L-sväng åt vänster och fortsatte i rakt nordlig riktning.
Samtidigt stävade österut från huvudstaden en Viking Line båt, vilket är fullständigt ointressant för denna historia. Vi koncentrerar oss istället på två fulländade, mäktiga maskiner på väg söderut som nu smekte asfalten på Södertörns vägar ner mot Skanssundet.
Det röda och svarta avtecknade sig mot fälten som understundom lyste gråsvarta av nyplöjd lera och emellanåt lyste gula av kvarlämnad rågstubb. Bullermattan lämnade ingen oberörd och många var de som kunde njuta av synen då legendario Partikel i djärva nerlägg visade något av Hailwoodens kapacitet, åtföljd av sin följeslagare, Amiralen som valde samma spår, dock något försiktigare.
Så kan man lätt ställa till med fest på Södertörn och uppfriskade med en livgivande färg i ansiktet bullrade nu våra hjältar in på parkeringen i färgläget i Skanssundet.
En vacker tystnad bredde ut sig, såsom bara en ducatist kan uppskatta, efter det att contimullret slutat att ljuda. Ty sanna livsnjutare förstår att uppskatta motsatserna i livet. Legendario Partikel kontrollerade sin maskin för upptäcka eventuellt bortfallna delar. Amiralen konsulterade kartan genom sin monokel i avvaktan på att färjan skulle bli bemannad. Strax därefter avseglade de båda tillsammans med sina kissekatter på färjan söderut.
Framme i Trosa efter idogt körande å röda vägar stannade den från söder anfallande gruppen vid ett stängt kafé. Under det att kommunikation medelst medförd elektronisk materiel genomfördes, kommenterade två äldre damer med nöjda miner gruppens vackra vehiklar.
Efter en kort genomgång av läget och en rekognosering åt vattnet till, valde den tillfällige gruppledaren att korsa vattnet. Till hjälp fanns en bro, som en hel del påminde om någon övning i tävlingen ”Sveriges mopedmästare”.
De gamla damerna, som redan nyttjat bron, såg nu med skrämda blickar på gruppens framfart, enär de icke tidigare skådat en grupp Ducati motorcyklar köra över en smal gångbro försedd med tydliga skyltar om ”motorfordonstrafik förbjuden”. Bron var dock av fullgod konstruktion och höll naturligtvis. Vid kajkanten återfanns så den från norr kommande gruppen, och sedvanliga italienska parkeringsmanövrer utfördes.
Nästan omedelbart började en ensam maskin sin färd norrut igen. Den svarta katten lämnade Trosa och vrålade ut sitt missnöje över att behöva lämna så trevliga kamrater. Lugnet infann sig så småningom ty himlen var blå och höstdagen alldeles för behaglig för att vara på misshumör.
Så ställdes färden norrut i behagligt tempo. Lyssnande till Contimullret satte sig föraren tillrätta och längtade efter just ingenting mer.
Återstående grupp började sitt sökande efter restaurang. När den egentliga sommarsäsongen tagit slut i Trosa är detta ett inte helt problemfritt letande. Ingen italiensk restaurang av klass stod att finna.
Fyren fick duga och en del av de deltagande valde mycket lämpligt en värmande soppa, medan andra nöjde sig med en kopp kaffe med tilltugg. För att glädja ducatisterna anammade restaurangpersonalen en italiensk tideräkning vid serveringen.
Av någon anledning verkar alltid hemfärder bli kortare, så också i denna text. Hemfärden söderut gick med glada miner genom ett höstfagert Södermanland. Höst kan vara kyligt, men snyggt. På ett ställe gick till och med vägen genom en vacker allé, lite sådär italienskt. Ett minne att lagra, och plocka fram när snön når en till knäna och deklarationen skall lämnas in.
Det kommer en vår!
Mikko Lindskog Lars Ekeman