Trumps maxim ”Make America great again” leder tanken till att det är en förlorad storhet som ska återskapas. Den som bland annat symboliserades av kolgruvorna i rostbältet och i städer som Detroit, som kanske var de mest strålande exemplen på den tidens framgångsrika amerikansk industri. På ett diffust sätt så säger Trumps vision att då hade fler det bättre och hade ett tryggare liv. Det är till en viss del sant. Men är Trump de fattiga kolarbetarnas president?

President Trumps politik, särskilt den som handlar om ekonomi, följer traditionell republikansk politik. Den ligger till höger i en sorts huvudlinje omfattad av både demokrater och republikaner. Visserligen med stora nyansskillnader. Men som i grunden rör sig inom ett politiskt system vars underförstådda ramar, successivt under flera decennier, har gjort det allt svårare att rättvist fördela USA:s växande produktivitet.

USA är fortfarande det ekonomiskt rikaste landet i världen men det gäller inte för stora delar av dess befolkning. Det är de få procent, mycket rika som åtnjutit den övervägande delen av produktivitetsutvecklingen. Flertalet har fått en allt mindre del av den produktivitet som de själva är med att skapa. Under det senaste decenniet har denna modell börjat ifrågasättas i allt högre grad av personer som Bernie Sanders och Elisabeth Warren men även inom akademi och forskning. Joe Biden torde i det här sammanhanget återfinnas bland dem som har insikt men som inser att en förändring av systemet kräver en avsevärd skicklighet och uthållighet.

USA:s rikedom står i bjärt kontrast till de mångas fattigdom. De amerikanska reallönerna har under decennier stått stilla. Vad betyder en sådan utveckling för ett samhälle? Hur länge kan en sådan trend pågå utan att allvarliga problem uppstår? Kan man påstå att den utgör ett hot?
Att vår tids hot är komplexa och mer mångfacetterade än tidigare, är ingen nyhet. Ofta, men inte alltid, kommer dessa utifrån, från andra aktörer. Mindre ofta talas det om de hot mot samhället som kan uppstå genom förändringar i ett lands inre förhållanden.

Man kan således göra skillnad mellan yttre hot och det som utgörs av inre hot. Det senare handlar om företeelser som destabiliserar samhället. Orsakerna kan vara flera, som till exempel desinformation men det kan också handla om sociala och ekonomiska förändringar i själva samhället. Det senare beskrivs sällan som ett hot. Det är här som USA blir intressant. Få förnekar landets långvariga politiska kris, vilken fört en president till makten som många håller för olämplig. Till och med farlig. Minst lika många hyllar USA:s ekonomiska framgång. Men är det en framgång i alla avseenden?

En faktor som avgör ett lands sammanhållning och styrka är uppslutningen bakom den vision och de värden som bär upp samhället som man lever i – värdegemenskap. Den i sin tur vilar bland annat på ekonomisk styrka och förmåga att skapa välstånd. Stabilitet och effektivitet i det politiska systemet och förvaltningen är andra betydelsefulla faktorer. Ytterligare en, är medborgarnas förtroende för systemets förmåga att tillgodose just deras behov. Att fördelningen av välståndet sker på ett sätt som uppfattas som rättvist. Rättsstaten och likhet inför lagen, slutligen, är grunden för samhällets stabilitet.

Dagens USA uppvisar oroande drag avseende flera av dessa parametrar. Det är trender som pågått i decennier. President Trumps administration, om än dysfunktionell, är en fortsättning på tidigare administrationers politiska misslyckanden i dessa avseende. Statsskulden och budgetunderskottet har under lång tid före Trump ökat. Trumpadministrationens skattereform är klassisk republikansk politik. Skattesänkningar som resulterade i en ökad ekonomisk aktivitet och sysselsättning. Som resulterade i den lägsta arbetslösheten sedan 1969. Men den är finansierad genom ökad upplåning.

Amerikas budgetunderskottet för 2020 väntas landa på 102 procent av BNP. Man får gå till det andra världskriget för att finna liknande siffror. Fram till president Reagan sjönk underskottet till 33%. Sedan 2011 är det större än landets BNP. Corankrisens stödpaket har ytterligare spätt på.
Ekonomisk framgång och låg arbetslöshet innebär inte automatiskt välstånd. I USA har urholkningen av reallönerna pågått i decennier. Stora grupper har långsamt fått det sämre.

Studerar man USA:s nutida ekonomiska styrka, så är det fortfarande världens ledande industrination. Men andra ekonomiska centra framträder med ökande styrka. Kina som för femtio år sedan knappt existerade är på väg i ekonomiska termer att överträffa USA. Europa som för femtio år sedan ännu var en delad kontinent, samarbetar nu i en union. Visserligen med stora utmaningar men som inte kan avfärdas som ekonomisk makt. USA:s ekonomiska hegemoni som uppstod efter det andra världskriget, är inte densamma som tidigare. Samtidigt har landets politiska kris stadigt förvärrats. Konflikt och polarisering dominerar politiken. Utmaningarna som USA och den fria världen möter behöver ett stabilare, mer demokratiskt och sammanhållet USA.

USA har den fjärde största ojämlika inkomstfördelningen bland OECD-länderna. Medelklassens reallöner har i det närmaste stått stilla sedan i slutet av 1960 talet. Åren 1979 till 2014 ökade USA:s produktivitet med 65%. Under samma tid ökade medianlönen med 8%. Det är således ingen större del av välståndsökningen som kommit det stora flertalet till del.

Trycket mot de ekonomiskt svagare grupperna i det amerikanska samhället har ökat. Medianlönen för 50 år sedan, var 35 dollar i timmen för General Motors bilarbetare. År 2014 var medellönen hos Walmart som är en av USA:s största arbetsgivare, strax över 11 dollar i timmen. GM:s arbetare företräddes av ett starkt fack. Walmart motarbetar aktivt facklig verksamhet hos sina anställda och har ingen facklig motpart. Familjen Walmart kontrollerar tillgångar lika stora som de tillgångar tillsammans, som disponeras av de 40 % procent av USA:s befolkning med lägst inkomst. Detta perspektiv ska vägas in då man söker en förklaring till landets politiska kris, dess minskade inflytande i världen och dess möjlighet att vara den fria världens ledare.

Den senaste tidens omfattande sociala protester handlar inte bara om polisbrutalitet utan decenniers underlåtenhet att ta itu med rasism, ökade ojämlikheter och oförmåga att på ett mer rättvist sätt fördela det ökade välståndet. Den politiska eliten, demokrater såväl som republikaner, har inte förmått att vända denna utveckling. Det har inneburit att allt fler ser den politiska eliten som irrelevant. Det har lett till ett ökat politikerförakt: ”Träsket i Washington ”som Trump säger sig vilja rensa upp.

Den ekonomiska makten har över tiden förändrats. Tillväxten av den finansiella sektorn och storföretag har förändrat maktförhållandena. Politiken och civilsamhället har blivit svagare och den ekonomiska makten starkare. Vinst är satt i centrum, inte samhällsansvar. Lobbyverksamheten i kongressen, finansierad av kommersiella aktörer, har mångdubblats sedan 1970 talet. Det finns uppgifter att ca hälften av kongressledamöterna övergår till lobbyverksamhet när man lämnar politiken. Kommersiella intressen påverkar i ökad omfattning lagstiftning och den politiska processen. I två domar 2010 och 2014 avskaffade Högsta domstolen begränsningen av ekonomiska bidrag till politiska partier. Det stärkte än mer möjligheten att med pengar köpa politik. Exemplen är många på lagstiftning som tillkommit efter påverkan från ekonomiska intressen som gynnat företag och välbärgade grupper. Politiken förmår inte att sätta gränser. Vilket framgår av forskning och akademi. Det har lett till en försvagning och nedgång för USA som land.

Denna utveckling inleddes långt före President Trump. Nytt under Trump är en politisering av förvaltningen inte minst gällande det juridiska systemet. Han bär också ansvar för ökade klyftor och motsättningar i det amerikanska samhället. Konfliktnivån i politiken som var hög redan före Trump, har under hans tid som president ökat än mer.

Republikanerna är inte samma parti som fanns under republikanska presidenter som Eisenhower, Reagan och Busch den äldre. Republikanerna har rört sig åt höger. Under påverkan av fenomen som den kristna högern och Tea partyrörelsen. Fram träder ett förändrat konservativt republikanskt parti med starkt försämrad kvalitet. Som för närvarande synes helt kontrolleras av president Trump. Även om en ökad kritik framkommit den senaste tiden. Som trumpifierats i sin retorik och sätt att se på politiken. Republikanerna är långt ifrån de konservativa kärnvärdena så som de bland annat formuleras av Burke i hans ”Reflections on the Revolution in France “.

Donald Trumps; ”Make Amerika great again” uttrycker inte en vision om en framtid utan en vilja att återgå till det som en gång var. Det är inte en traditionell liberalkonservativ idé, där måttfullhet och det stegvisa framåtskridandet sätts i centrum, snarare är det mantrat för radikalhögern.

Lars Ekeman