Borkhult och Sven Theorell 1979

Jag kommer ihåg det stora vita huset inbäddat i grönska och ljudet från vinden som susade genom de uråldriga ekarnas grenar och allén med de höga almträden som ledde fram till gårdsplanen och det svagt knastrande ljudet från bilarnas däck när de sakta kom rullande uppför allén och körde in på gårdsplanen som krattades varje fredag med en stor träkratta. Till vänster låg flygeln som innehöll två lägenheter och mellan den och det som än gång hade varit en mer prydlig park lång en länga med bodar som var byggda i trä och vitmålade. I nedre botten på flygeln bodde betjänten som tillika var chaufför och hans fru och deras två barn.

Det stora huset var inte vackert men det hade sin egenart och en atmosfär av svunna lyckliga dagar, då seklet var ungt och då man åkte på visit i häst och vagn till granngodsen och drack punch och rökte cigarr. Det var innan det första Världskriget skulle förändra det samhälle som då var och som många senare skulle komma att minnas som La Belle Epoque. Senare skulle ett nytt krig föra med sig nya förändringar och slutgiltigt förpassa den tiden till historia. Huset var avlångt och byggt med två delar i enplan på ömse sidor om den äldsta delen som hade två våningar och en lanternin högst upp på taket. Det var putsat i vitt och byggt i trä fast man lätt kunde tro att det var ett stenhus på grund av den putasade fasaden. Våningsplanen i den del som hade två våningar med en nåogot som liknade en fresk, som var målad guldbrun och som löpte utmed fasaden hade utmejslade romerska symboler och kejsare avbildade i profil.

Jag tillbringade en lycklig tid där, på gränsen mellan dröm och verklighet. Dröm därför att allt det som jag ville då och trodde vara sant sedermera inte visade sig alls stämma. Verklighet därför att trots illusionerna ägde den världen på ett sätt fortfarande sin realitet och existerade, åtminstone för mig och jag bär den fortfarande med mig, trots att den sedan länge är borta och glömd.

Godsägaren Sven Theorell var en speciell och säregen personlighet och jag tror att ingen lärde känna honom på riktigt, som den han var, innerst inne, om han ens gjorde det själv.

Jag kallade honom farbror Sven och beundrade honom mycket. Han hade gjort allt det som ung något omogen man drömmer om att göra. Han personifierade äventyret, det äventyr som kanske inte är något äventyr men hans äventyr var mina äventyr och han hade gjort och upplevt mycket. Kanske mest besvikelser och misslyckanden. Jag förstod det inte då utan först långt senare. Han var speciell och kompliserad och sammansatt, ofta oförmögen att hantera sitt liv men samtidigt en stor personlighet av den typen som man ofta läser om men aldrig träffar. Jag minns ännu hans berättelser de kvällar efter middagen då betjänten och hans fru som lagade maten, dragit sig tillbaka och vi var ensamma i det stor huset. Vi satt för det mesta i arbetsrummet som kallades för herrummet och vars väggar var klädda  med en grön tapet. På väggarna hängde uppstoppade rovfåglar som jag aldrig upphörde att fascineras av. Det var en stor samling och över den stora soffan som var uppställd längs ena väggen hängde en jättelik havsörn vars vingar bredde ut sig som en trygg sköld över hundarna som ofta parkerade sig där för att sova. Hans skrivbord var ganska litet och gjort i mörk mahogny, trots sin litenhet var det tungt och bastant och fyllt med allahanda papper och olika saker som han hade fått av sina många bekanta. Jag tror inte att han hade någon enda sann vän. Många som kom på besök var sådana som sökte egen vinning eller var behäftade med egna problem och ville ha något.

Han tillbringade mesta delen av sin kväll vid skrivbordet men han använde sällan något av det som fanns på där utom den stora lådan med Van Baars cigarrer som han tyckte om att röka. Efter kaffet fick jag ofta blanda en grogg på whisky och sodavatten och som det skulle alltid var is i. Han drack ibland för mycket och kunde bli skränig och näst intill våldsam men det inträffade sällan då vi var ensamma och då han visste att inget besök väntades. När han smakat på sin kvällsgrogg så kom han ofta i stämning att berätta om det som han hade varit med om, kanske påverkad av mina frågor. Jag var nyfiken och blev aldrig mätt på att lyssna på hur det hade varit och vad som hade hänt honom.

Utanför på gården om det var vackert väder, lyste kvällssolen och fick bladen på den uråldriga, jättelika almen som stod mitt på gården och fick dem att ändra färg från mörkt gröna till ljusgrönt, Kvällsljuset strilade in genom fönstren och lyste upp rummet. Genom de öppna fönstren kunde man höra fågelsången utanför och se på insekterna som avtecknade sig i soldiset ovanför den krattade gårdsplanen. Ibland fick jag blanda till både en och flera groggar men han drack sällan för mycket under dessa kvällar.

Hans berättelser fascinerade mig och jag önskade hett att jag själv skulle få möjlighet att leva ett sådant liv, fast jag innerst inne visste att det var omöjligt av den enkla anledningen att det krävdes pengar för att göra det, åtminstone trodde jag det då. Jag var ung och hade inte lärt mig så mycket och förstod inte förrän långt senare att hans berättelser var i många stycken skärvor och trasiga bitar från misslyckande och svek om ett liv som hade börjat likt en fräsch frisk sommarmorgon då dimman fortfarande väntar på att Iösas upp av solen och som hade slutat i en dyster gråkall disig februaridag.

Han hade haft alla de yttre möjligheter som en människa kan önska sig men inte förmått att ta vara på dem. Jag tror inte det var hans fel. Vi bär alla med oss förklaringar till varför vi blir den vi är. En del av oss är skadade eller vingklippta, därifrån vi kommer, när vi växte upp och av det som vi upplever. Men livet tar ingen hänsyn sådant antingen så är vi rustade att klara de utmaningar vi ställs inför eller så är vi inte. Ty ingen annan än vi själva kan ta ansvaret och göra valen i det som är vårt liv. Han var nitton år 1929 då hans far, Carl Theorell gick bort i levercancer och hans son Sven Theorell blev fideikommissarie till ett Sveriges största gods, det Burenskiöldska fideikommisset som i hela sin mäktighet utbredde sig i sju kyrksocknar från Slätbaken i öster nästan ända till Åtvidaberg i väster. Det hade skapats av generalen och karolinen Jakob Burenskiöld som också hade varit chef för Östgöta Kavalleriregemente. År 1929 var också slutet på det årtionde efter det första världskrigets slut som bjudit på en förhållandevis god och stabil utveckling även om kriser och samhällsproblem inte hade saknats. Då, hösten 1929 var det få som förstod vilka stora utmaningar som förestod, allra minst en yngling på nitton år, med en bristfällig utbildning och som bar på sår från sin barndom och uppväxt och som inte var rustad för att kunna möta den verklighet som väntade

Alltsammans blev en virvlande rad av glänsande fester resor, äventyr med flygplan och bilar och jakter på hans eget och godsen som fanns runt omkring under en ständig jakt på illusionen av den som han trodde att han borde vara. Kanske har jag fel, man kan aldrig riktig förstå och veta, bara gissa. Men jag minns hur fascinerad jag var den värld som trädda fram i berättelserna de där kvällarna då det var lugnt och tyst i huset och då kvällssolen lekte i den stora almens tusentals blad och jag minns, stillheten och ljudet av hans lågmälda basröst och från fågelsången utanför på gården och doften av cigarröken som avtecknade sig i ljuset som kom in genom fönstret och sakta steg mot taket och hur långa hans berättelser kunde var och han var en fantastisk bra berättare. Jag vet inte hur mycket av det som han berättade som var sant och det spelar egentligen ingen roll. Jag reflekterade aldrig över det. I den stund jag hade börjat tvivla hade förtrollningen brutits. Jag trodde på det som han sade och då fanns det ingen anledning att betvivla det.

Middagarna serverades sex. Vi åt alltid i matsalen som gränsade till hans arbetsrum. Ofta var det bara vi två och hans betjänt som serverade. Matsalens färger var svart och guld. Längs ena långväggen stod en jättelik svart ek chiffonjé där glas och vardagsporslin och silver förvarades. Jag minns hur silvret som användes vid middagen alltid räknades i köket och alltid skulle handtorkas. På ömse sidor om den stora chiffonjén hängde två porträtt av hans föräldrar. Själva matsalsmöbeln var av svart ek. Stolarna hade höga ryggstöd som nådde över huvudet på de som satt vi bordet som var rektangulärt och som nästan alltid täcktes av en vit duk. En stor del av parkettgolvet togs upp av en stor persisk matta. En gyllengul tapet klädde väggarna och de tre fönstren som fanns utmed den ena långväggen varifrån man hade utsikt över de stora fälten som bredde ut sig nedanför höjden, var inramade med gula gardiner som nästan gick från taket ner till golvet. I ena hörnet fanns en stor öppen spis som var murad i rött tegel. Bredvid den stod ett brunsvart ekskåp där vin och sprit förvarades och han berättade att förr i världen då ”gubben” levde stod där ofta skålar med rysk kaviar och andra delikatesser som hämtades med häst och vagn från Norrköping.

– Och vi barn fick naturligtvis aldrig smaka, slutade han med ett leende.

Vi talade sällan under middagen som oftast bestod av förrätt, varmrätt och efterrätt. Han var förtjust i kokt fisk och åt gärna kokta fiskhuvuden och inkokt ål, något som jag såg med stor skepsis på och aldrig lärde mig att tycka om. Vid dessa tillfällen blev jag serverad något mer vardagsnära och han skrockade ofta när han såg den min jag gjorde inför det inkokta fiskhuvudet när det placerade på hans fat. Han drack nästan alltid öl till maten. Vin serverade bara vid större middagar och även då kunde det hända att han föredrog öl. Till huvudrätten tog han alltid en stor sup som serverades i ett jättestort snapsglas som tvingade honom att svälja flera gånger. Jag blev aldrig bjuden på brännvin eller annan alkohol innan jag konfirmerades. Efter konfirmationen fick jag bestämma själv. Det var då jag också började röka cigarrcigarretter. Efter varje rätt ringde han i en stor bordsklocka och betjänten kom in och dukade av.

Jag tillbringade många kvällar i biblioteket med att bläddra och läsa i böckerna som fanns där. Det var mest gamla böcker och jag minns hur fascinerad jag blev av speciellt en bok som handlade om Napoleonkrigen och som gavs ut samma år som slaget vid Waterloo 1815. Att läsa den var nästan som att befinna sig i den tid som dessa väldiga händelser utspelade sig men det fanns massor av andra böcker, många som härstammade från den tid då fideikommissarien hette von Schwerin och bodde på Husby slott, vid Slätbaken strax norr om Stegeborg. Biblioteket var ganska litet men mycket vackert. Bokhyllorna var gjorda av valnöt och räckte halvägs upp längs väggarna, som hade gråbruna tapeter. Det fanns målningar med motiv från salongerna och från gårdsplanen utanför. De flesta var målade på 1940 talet av en konstnär som då bodde en längre tid hos honom och som sedan försvann till Spanien när väl freden kom, där han sjönk ner i alkoholmissbruk och till slut söp ihjäl sig. Biblioteksmöbel utgjordes av två stora länstolar som mellan sig hade ett runt bord. Vid fönsterväggen stod en stor soffa och rektangulär ekbord där det att låg en löpare på. De två fönstren som vette ut mot gården inramade av vita tyllgardiner. Det var ett fridfullt rum och den som en gång bestämt var huset bibliotek skulle ligga hade utan tvekan valt rätt rum. När jag Iäste satt jag alltid i en stor länstol som egentligen var alldeles för stor för mig men som jag tyckte om för att man kunde se ut på gården genom de vita tyll gardinerna.

Ibland drömde jag mig bort från min bok och satt och iakttog solstrålarnas Iek med trädens blad och lyssnade till tystnaden i huset. Ibland kom någon av hundarna in och gjorde mig sällskap men mest låg de och sov i den stora soffan i herrummet om de inte var ute. Biblioteket var mitt rum. Det var nästan aldrig någon annan än jag som satt där och jag tyckte mest om biblioteket av alla rum som fanns i huset. Jag tror att det var böckerna som gjorde det. Hyllorna var fyllda av böcker. Det mest dominerande verket var Nordisk familjebok från 1904, den berömda Uggleupplagen som ensamt med sina över trettioåtta band, upptog över två hyllrader och som jag ofta läste i. Den beskrev en annan värld än den jag levde i men här i det stora huset och i omgivningarna fanns rester och spår kvar från den tiden. En bok som jag läste från pärm till pärm var ”Bemärkta personligheter” som gavs ut åren före 1914. Jag tyckte bäst om Napoleon och framförallt de sidor som handlade om hans isolering på St Helena. Längre fram skulle jag komma att inse att Napoleon var ännu en av de gestalter som Europa hade kunnat vara utan. Senare upptäckte jag att den boken som så många andra av de fina gamla böckerna som jag tyckte så mycket om, försvann. Jag tror att han gav bort dem till bekanta som kom hälsade på och som sedan sålde dem för att få pengar. En del kanske till och med blev stulna men det hände längre fram i tiden, då hans liv blev sämre av spriten och andra saker som hände.

Ibland kunde, han komma inrullande sittande i sin rullstol och man kunde höra det knarrande ljudet från golvparketten och klampet från hans skor när de sökte fäste i golvet långt i förväg. Jag hjälpte honom sällan för jag trodde att han tyckte bäst om att klara sig själv. Han stannade aldrig länge i biblioteket utom en kväll då han visade mig och berättade om många av böckerna och varifrån de kom. De flesta härstammade från Husby slott dit vi senare skulle komma att göra en resa eftersom jag så gärna ville se det.

Den kvällen sände han mig efter mer whisky, is och sodavatten. Jag fick hämta fram många av böckerna och till slut var bordet fyllt av dem. Vi letade efter anteckningar och spår efter vem som varit ägare till boken. Han hade ett stor minne och kunskap om sin släkt och kunde berätta i vilket sammanhang och relation många av namnen hade haft i de Schwerinska och Theorellska släkterna. I yngre år, innan olyckan strax efter kriget som gjorde honom delvis förlamad, hade han varit mycket intresserad av naturvetenskap och många av de böckerna var på tyska från 20 och trettio talet.

– En gång visst jag mycket om skogen och om naturen, sade han. – Det var kanske den bästa tiden när jag kunde gå och vara ute. Skogen och naturen och det som kunde upplevas var aldrig något som jag tröttnade på.

– Jag hade samlat mycket material för att kunna skriva en bok om naturen här. Men som så mycket annat blev det aldrig någonting av för det här, sade han och höll fram den högra handen vilken som vanligt skakade och det går inte att skriva med en hand som knappt kan föra ett glas till munnen utan att spilla. Han tystnade. Jag minns tystnaden för jag kunde inte komma på något att säga som verkligen gav uttryck för det som jag kände och hur hans ord påverkade mig.

En dag i slutet av 1940 talet hade han klivit i land på ett skär ute i skärgården, fallit och skadat ryggen. Ett felaktigt ryggmärgsprov och otur gjorde att han aldrig mer utan hjälp kunde gå under resten av sitt liv och dessutom tillstötte en infektion i nerverna som fick händer och ben att skaka okontrollerat så fort musklerna aktiverades för att få dem att göra något.

Han var en stor personlighet och generös och vänlig mot de flesta människor och särskilt mot mig. Han blev lätt utnyttjad av andra och jag tyckte mycket om honom och den sommaren var hans värld delvis min värld. Långt efteråt skulle jag komma att förstå att det fanns mörka sidor i hans karaktär och sätt att vara, inte minst mot sina söner, vilket kom att addera än mer tyngd till den börda som han bar inom sig och samma sak gällde förmågan att knyta an och skapa relationer till bra människor. Det var alltför ofta de som saknade moralisk resning och hållning som fanns i hans närhet. Han blev lätt utnyttjad och hade svårt att skilja på goda och dåliga vänner. Han var en skadad människa, kanske på grund av sin uppväxt där guvernanter och barnsköterskor var som tog hand om bar i förmögna hem och där föräldrarna var frånvarande. Men han också hade goda egenskaper och blev en viktig person i mitt liv.