Med Tigerungen i Tyskland 2012

Dagbok från resa i Tyskland och Tjeckien den 6 mars 2012– 25 maj 2012

1

Sälens Högfjällshotell 6 mars 2012. Rummet ligger i halvdunkel. Det är ännu inte ljust ute. Utanför lyser snön ännu vit men det märks att det inte är långt kvar på vintern. Vi är på Sälens Högfjällshotell dit vi är bjudna av Thommy Backner och hans hustru Petra som ett tack för tio år av gott samarbete om Folk och Försvars Rikskonferens.

Det är tyst och stilla. Eva-Lena sover. Jag tar fram Jan Olof Olssons bok ”1914” och slår upp första sidan. ”Lars Ekeman 5/10 – 75” står det följt av orden ”BYROPS”. Jag funderar, men kan inte komma på vad jag menade den där dagen i oktober, för länge sedan, då jag hade läst färdigt boken och min vana trogen skrev dit datum och år. Då hade Jolo varit död i knappt ett år och fanns ännu i många människors medvetande som en av de bästa journalister som någonsin arbetat på DN.

”Vi lever i bannet av kriget som följde på Princips mord. Det andra världskriget utgick ur det första. Vi lever för ögonblicket i följderna av det andra” Jag läser på första sidan och blir lika fångad som jag blev på hösten 1975. Tragedin 1914 sker med en sorts omdömeslös dårskap hos män som saknade insikt i konsekvenserna av sina beslut. Det problemet är lika aktuellt idag som det var då och det har alltid fascinerat mig. Den kollektiva kraften i tidens stämningar och förhållanden och hur svårt det är att tänka utanför de ramar den sätter och som vi många gånger har alltför lätt att acceptera.

Jag läser vidare om Jolos besök i Sarajevo. Han måste ha varit där i början av 1960 talet. Boken kom ut 1964. Den börjar i Sarajevo, helt naturligt eftersom det var där alltsammans började. Han vandrar omkring och söker efter resterna av 1914 och den 26 juni då Österrikes tronföljare och hans hustru mördades av en serbisk nationalist. Det är varmt och man får en känsla av att det bara är Sarajevo och Jolo. Han beundrar den stora och vackra byggnad som ursprungligen var Sarajevos Rådhus och som sedan under Tito blev Nationalbibliotek. Det var där som mottagningskommittén stod och väntade på Frans Ferdinand och hans hustru Sophie som anlände uppskakade efter det första misslyckade attentatet. Vilket skedde inte långt därifrån. Jag ser på bilden som visar hur de stiger av bilen vid Rådhuset efter det första attentatet och minns min egen resa till Sarajevo i en varm buss sommaren 1976.

Jag färdades från Dubrovnik norr ut, utmed kusten med de blå Medelhavet på den vänstra sidan. På den högra höjde sig mestadels landskapet. Det var gulbrunt och uttorkat och vägen slingrade sig fram, högt upp på sluttningarna. Kusten var sönderskuren av djupa vikar som var omgivna av höga höjder som man nästan skulle kunna beskriva som berg men ändå inte och som gjorde att vi ibland inte såg havet utan bara de gulbruna sluttningarna. När vi så småningom vek av inåt land mot Sarajevo blev landskapet mindre torrt och sluttningarna fylldes med frisk grönska och träd som växte högt upp på branterna ända tills de gråa bergen tog över.

Det var en lång resa, bussen fylldes av en blandning av stadsbor och bönder som hade väderbitna, brunbrända ansikten. Deras kvinnor var svartklädda och de spred en särskild doft omkring sig som inte alls var oangenäm men ändå tydligt urskiljbar. Flera av sätena var upptagna av stadsbor som var bättre klädda och som såg uttråkade ut. Och så jag själv som upplevde alltsammans för första gången och det var nytt och spännande. Jag satt långt bak. Trots att bussen var utrustad med luftkonditionering så var den varm. Jag svettades i värmen men brydde mig inte. Det fanns alltför mycket att se och uppleva och det var en av mina första resor utomlands på egen hand och friheten var bokstavlig och verkade nästan gränslös och just då fanns det inget att bekymra sig för.

Det började skymma och det blev snabbt mörkt. Bussen for vidare utmed slingrande vägar. Den smala vägen lystes upp av bussens strålkastare och man kunde ana bråddjupa branter och kände hur tvära kurvorna kunde vara när bussen krängde i dessa. Vi hade lämnat Dubrovnik och kusten på morgonen och nu var det redan kväll.

Det var Jolo som riktigt öppnade dörren till Första världskriget. Några böcker kommer man ibland tillbaka till. Man återkommer, kanske ibland efter många år, och upptäcker att man blir besviken för att tiden har förändrat något för alltid och man kan inte hitta tillbaka till det som man hade, just med den boken och ibland känns det som om man förlorat något dyrbart och för alltid. Men med Jolo så har jag kvar relationen. Jag har bläddrat i hans böcker många gånger och alltid funnit nya infall, intryck och vishet. Samma sak den här morgonen på Högfjällshotellet. Jag fylls av glädje efter hand som jag läser för det är ett också sätt att återknyta till den unge mannen som varit så fascinerad på hösten 1975 när han öppnade ”1914” för första gången. Det har börjat ljusna och morgonsolens första strålar letar sig in genom gardinernas springor. Jag anar en blå himmel genom en av gardinens springor. Vi har en ny härlig dag framför oss i Sälens skidspår. Jag kliar Eva-Lena i nacken.

Plötsligt vet jag att jag vill göra om min och Eva-Lenas resa som vi gjorde som nygifta för nästan exakt trettio år sedan. Som började i Ypres och slutade i Verdun och vi reste utmed det som en gång varit första världskrigets frontlinje.

Då färdades vi på den motorcykel som jag aldrig har kunnat skiljas ifrån. En Ducati 900 SD Darmah – Tigern. En av de få men äkta kamskafts Ducati. Men den här gången får han stanna hemma. Färden får bli med min nya, ST4, fast även den är redan tio år gammal. Sport Touring var ingen av fabrikens stora succéer men den har klara likheter och samma motor och nästan samma ram som sin släkting, den berömda 916 som på sin tid blev en trendsättare och design ikon och som vann tävling efter tävling.

2

Söndag den 13 maj 2012. Jag befinner mig sedan tre timmar ombord på Stena Scandinavica. På väg från Göteborg till Kiel. Dit ska vi anlända klockan nio i morgon bitti.

Jag blev glatt överraskad av restaurangen. Nyss har jag ätit en näst intill perfekt kokt torsk i smält smör. Därtill serverade av en tysk servitör med verklig elegans. Dessutom blev jag av den vänliga hovmästaren placerad vid restaurangens bästa bort. Jag sitter mot den stora väggen med en rad tavlor som märkligt nog föreställer Batman i olika poser. Det hör liksom inte hemma i den övrigt strama inredningen med stolar klädda i blått och bord laserade i ljusbrunt. Jag sitter alldeles vid fönstret. Utanför havet, grått med tunga molnskyar som förebådar morgondagens oväder som jag emellertid hoppas hinna undan. Enligt väderleksrapporten ska norra Tyskland endast drabbas av lätt molnighet.

Jag hoppas att det ska blir varmare i morgon. Så är jag åter betraktaren inte aktören. Eller är jag det? Även om man, som jag gör just nu, betraktar och funderar över det som finns runt omkring mig, så är jag ändå i viss mening också en aktör. Jag älskar att åka färja. Det är motsatsen till flygplanets buller och trängsel för att inte tala om stress och här kan man äta en god middag i lugn och ro och fundera över det fantastiska liv som vi lever.

Färden till Göteborg skedde i en nästan arktisk sommarkyla. Eftersom jag vägrar att åka på semester i något annat än i skinnställ så fick jag stå mitt kast. En blå Tigerunge kräver skinnnställ och det finns inget bättre att köra i. En kort period gjorde jag försök med gortex men jag och gortex blir aldrig riktigt goda vänner.

För att överleva i den arktiska kylan inför jag en näst intill masochistisk rutin. Jag kör jag tio mil. Stannar vid en mack och värmer upp mig med åkerbrasor och varannan gång också med hett kaffe.

Den färden gav inte upphov till några djupare insikter. Jag har frusit tillräckligt på motorcykel och har inga problem med att erkänna att det är helt värdelöst att köra då. Den här resan kommer bara att bli ihåg kommen som en kall, ödslig, händelselös färd med enda målsättningen att komma fram. Vilket jag gjorde och dessutom fick åka ombord direkt trots att jag var en timme före den utsatta tiden för embarkering. Sällan har jag njutit så av en varm dusch

Det är lugnt och behagligt i matsalen. Det är inte många gäster och flertalet ombord på färjan verkar flocka sig i buffé restaurangen. Jag ser ut över havet och tänker åter på den där resan för så länge sedan. Jag kom fram till Sarajevo ungefär vid 22 tiden på kvällen. Det var fullt med folk på busstationen. Och ljuset från gatans belysning var gulaktigt i den fuktiga kvällen. Jag hade inte aning om vad jag skulle bo men tog mig till någon sorts rumsförmedling och blev anvisade en lägenhet som låg mitt i stan. En snäll Jugoslav i min egen ålder var bussig och visade mig vägen ända fram till huset som jag skull bo i.

Jag blev varmt välkomnad av familjen. Jag förstod de inte då men de var serber. Själv levde jag som så många andra på den tiden i tron att i Jugoslavien så bodde det Jugoslaver. Det var först femton år senare när jag blev involverad i den Jugoslaviska tragedin som jag förstod vad vi egentligen hade pratat om den kvällen och natten i deras lägenhet över turkiskt kaffe och en gräslig smörja som vi drack alldeles för mycket av och som måste ha varit Slivovich och mängder av cigaretter Jag kunde helt enkelt in sätta samman Ustasja, Chetniks och andra världskrigets förfärliga grymheter och morden den 26 juni. 1914 med den tid vi då levde i. Jag förstod inte sambanden och hur trådarna löpte ända sedan 1914 och ända in i vår egen tid och fortfarande påverkar oss och hur det har påverkat mitt eget liv. Trots att vi bland annat talade om också dessa saker så förstod jag inte. Det var först då kriget i Vukovar i Kroatien, bröt ut 1991 som jag började förstå att det går en obruten linje från vår egen tid tillbaka till 1914. Den verkliga insikten fick jag när jag fick i uppgift att föreläsa för personalen i Sveriges första trupp deltagande på Balkan. Den bataljon på ca 600 man som sändes till Makedonien 1993, där Jan Gunnar Isberg var chef och där Bo Pellnäs som på uppdrag av FN genomförde rekognoseringen i Makedonien och i sin rapport lade ut förutsättningarna för insatsen. Jag minns fortfarande hur välskriven jag tyckte att den var.

Det var då jag samlade fakta till min föreläsning som jag började förstå. Det mesta som hänt i vår tid utgår ifrån det första världskriget. Historien knyckte till och gick plötsligt i en riktning som nästan ingen ville. De serbiska nationalisterna som utförde mordet 1914 styrdes av en gren av den Serbiska underrättelsetjänsten. Rörelsen ”Svarta Handen” hade grenar långt in i den Serbiska statsapparaten och särskilt inom dess underrättelsetjänst. Vapnen, pistoler och bomber kom genom den. Likaså utbildning i pistolskytte. Det fanns sex attentatsmän utplacerade. Två skulle komma aktivera sig. En skulle komma att misslyckas och en lyckas; Gavrilo Princip. Resultatet blev ett enat Jugoslavien 1918 men till priset av det första världskriget och Europas försvagning och den orättvisa Versailles freden som bar fröet till det andra världskriget.

Det påstås att ingen annanstans så skördade andra världskriget fler civila offer i proportion till befolkningstalet som i Bosnien och Kroatien. Grymheterna som begicks av Tyskarna, den kroatiska naziströrelsen Ustasja, och den serbiska Cetniks stod inte heller någon annan krigsskådeplats efter. Summariska avrättningar, misshandel tortyr, koncentrationsläger. Allt fanns på plats. Dessutom fanns i Jugoslavien en tredje part som inte heller saknade något av det som de medel som de andra använde sig av, nämligen Titos kommunistiska partisaner. Det var då, under det andra världskriget som folkhatet mellan olika grupper den forna Jugoslavien sedimenterades.

Tito lade locket på under den kommunistiska diktaturen fram till sin död i maj 1980. Då frigjordes krafter som legat latenta. Symboliserade av kroaten Franjo Tudjman och serben  Slobodan Milosivic. Båda klassiska nationalister och fullständigt hänsynslösa och utan moraliska dimensioner på sitt handlande.

Själv skulle jag komma att arbeta med det forna Jugoslaviens sammanbrott först med det ”vita tröjorna” som sändes ut av det näst intill hjälplösa EG till och med övergången till SFOR 1997. Det är en period i mitt liv som jag har många minnen ifrån. Jag skulle komma att återse Sarajevo 1994 då jag följde med generalen Percurt Green som då var Försvarsmaktens operationsledare på en inspektion av Sveriges FN-bataljon i Tuzla. Jag minns fragmentariska bilder av en sönderskjuten stad och en skymt av det nedbrunna nationalbiblioteket, där jag sjutton år tidigare stått på trappan och i solskenet sett upp mot de höga bergen som omger Sarajevo och funderat på attentatet 1914.

De civila offren för belägringen av Sarajevo hedrades 2012 med 11 541 tomma stolar, som myndigheterna hade ställt fram. Det var också en skörd av de frön som såddes 1914. Samma dag fast tjugo år senare som serbiska extremister påbörjade ett förberett, metodiskt krypskytte på Sarajevos invånare. Det var också samma dag som EU:s föregångare EG erkände Bosnien-Hercegovinas självständighet den 6 april 1992, och som kom att leda till att Sarajevo belägrades och bekämpades under ett tre år långt och blodigt inbördeskrig.

Medan kriget pågick dödades omkring 100 000 människor och ett par miljoner flydde från sina hem. Jag minns hur en av mina regementskamrater som tjänstgjorde som FN observatör senare på hösten 1992 berättade om granatnedslaget på en trappa till en skola Sarajevo, mitt ibland skolbarnen. Hans berättelse var fasansfull. Han hade varit i närheten och rusat dit och han kunde inte bli kvitt bilderna. Det är mångas öden som är sammanlänkade med Sarajevo och Bosnien. Jag kommer också ihåg telefonsamtalet när jag satt på mitt rum på den operativa genomförandeavdelningen på högkvarteret från en av de svenska observatörerna som stod i vägskäl i norra Bosnien och bevittnade flykten av serberna i Krajina. Det var 400 000 människor, de flesta fattiga bönder som flydde på några dygn, undan den kroatiska offensiven i augusti 1995 för att aldrig mer komma tillbaka. Många var själva en del i tragedi, lurade av Slobodan Milosevic retorik om den storserbiska drömmen och som aktivt deltagit det så kallade försvaret av Krajina. Det var något jag aldrig hade kunnat föreställa mig den där kvällen i Sarajevo 1976.

Nu kommer min vänliga tyska servitör och vill ha betalt. Havet ligger mörkt och gråsvart utanför fönstret. Jag har knappt märkt att det hunnit bli skymning. Ljusen är nedtonade. När jag betalar jag upptäcker jag att jag nästan är ensam kvar. Det är dags att uppsöka hytten. Bar det blir varmare och inget regn, tänker jag när jag promenerar utmed korridoren till min hytt.

3

Måndag den 14 maj 2012. Jag vaknar av mig själv och har sovit hela natten. Det är en bra hytt, mörk och tyst och sval. Den ligger högst upp och längst akter ut. Jag gör min gymnastik, lederna behöver tänjas ut och en nackspärr påminner om gårdagens påfrestande resa. Jag hinner före pensionärsinvasionen av frukostbordet. Det var lagom med folk och jag fick nöjet att inta min frukost i lugn och ro ömsesidigt betraktande den begynnande invasionen av frukostgäster och Kiel bukten och infarten till Kiel som alltid när jag kommit den vägen skapat förväntan och en längtan efter allt som ligger framför och väntar på att få upplevas.

Jag lossar Tigerungen från sina fyra fjättrar på Bildäck. Bredvid håller min granne på med samma sak. Motorcyklister kan nästan aldrig låta bli att börja prata med varandra. Vi har träffats tidigare under gårdagen då jag körde om honom och den silvergrå BMW:n strax söder om Skara. Jag minns det väl eftersom han satte ut en hand och vinkade om mig. Nu står vi och pratar om motorcyklar och motorcykelkörning samtidigt som vi väntar på att det ska bli klart att köra av. Han kör ensam som jag och är på väg till södra Tyskland. BWN har en gigantisk packning men så är det också en äventyrshoj. Han är mc polis och underhåller mig med historier från trafikövervakningen i Stockholm. Vi har roligt. Nu öppnar besättningsmannen portarna och vi får bråttom att ta på hjälmarna. Innan vi skiljs åt sätter vi upp varsin tumme i luften och önskar oss en god tur. Bakom mig håller två yngre grabbar att febrilt lossa var sin brandgul KTM. Den ena av dem hjälpte jag i går att surra motorcykeln. Han vinkar när jag rullar framåt.

Kiel är som alltid prydligt och välmående. Jag älskar Tyskland. Det är ett fint, vänligt och liberalt land med stor tolerans och det är ordning och reda och det finns fantastiska vägar att köra motorcykel på.

Vi väljer en mindre väg söder ut. Tigerungen är på gott humör och än så länge regnar det inte. Norra Tyskland visar upp sitt platta landskap som många håller för att vara enformigt men även det har sin skönhet. Dungar och stora fält löser av varandra, rapsen har redan mognat på några av dem. Den gula färgen är lika underbar varje år när man ser den för första gången. Jag är på väg till Glückstadt som ligger nordväst om Hamburg för jag vill åka färga över Elbe och samtidigt undvika trafikströmmarna i Hamburg. Den enda som inte är bra är den isiga vinden. Det är näst intill lika kallt i norra Tyskland som det var på färden till Göteborg och nu är himlen blygrå och hotar med regn. Jo, jag fryser och jag avskyr att köra motorcykel när det är för kallt.

Trots det iskalla vädret så vill jag inte missa färgturen mitt över inseglingsrännan till Hamburg. När jag når det oansenliga färgläget är jag rejält frusen och börjar dessutom blir rätt hungrig. Klockan är nästan mitt på dagen. Jag kör förbi de köande bilarna och stannar jämsides med en knallgul BMW RS. En klassisk motorcykel med några år på nacken. Det här exemplaret är pedantiskt välskött och i nyskick. Den skäggprydde ägaren i jeans och en svart skinnjacka står bredvid och nickar som svar på min hälsning och ger intryck av att vara en hårdkokt typ. Han är inte särskilt medelsam när jag försöker inleda ett samtal. Kanske är hans engelska för dålig.

Strax därpå kör vi ombord på färjan som är mindre än Vaxholmsfärjan. Nu inser jag att både BMW ägaren och jag själv i vår iver att kunna köra av först har placerat oss fullständigt fel. Efter några minuter börjar färjan gunga. Elbe visar sig från sin sämsta sida. Man kan se att det är strömt och att den hårda vinden har rört upp en grov sjö som vi inte såg från färjläget. Färjan rister till när den första stora vågen träffar fören. Det stänker rejält och både BMW ägaren och jag får en rejäl dusch av Elbes brunäckliga vatten. Jag blir våt i håret och känner hur iskall vinden är. Själv tar jag skydd bakom en större lastbil men Tigerungen går inte att flytta på utan blir tillsammans med den gula BMW nedstänkta av Elbevatten. Den hårdkokta ägaren till BMW tar upp en lång cigarr ur ett läder etui. Tills synes oberörd lyckas han tända den i den hårda vinden och tar ett djupt bloss och ser stillatigande på hur det stänker från fören på hans dyrgrip som blir alldeles våt. Jag kan inte låta bli att imponeras.

Rejält nedkylda kör jag och Tigerungen i land och fortsätter söder ut. Vid första samhälle som vi kommer in i ser jag en skylt ”Yachtclub restaurant” Vi svänger in som om vi hade gjort det hundra gånger tidigare. Fortsätter den lilla vägen och stannar vid ett präktigt tegelhus i gammal stil. Strax kliver jag in i en nästan tom restaurang. Inredningen är rustik. På väggarna hänger tavlor med dramatiska skildringar av hur det kan gå till när man är till sjöss. Strax får jag en meny och beställer ”fiskarfrukost” därtill lockad av rubriken och blir serverade en tallrik som är fylld av små räkor och tre kokta ägg. Förvånad ser jag på anrättningen som ser minst sagt oaptitlig ut. Så samlar jag mod och går till attack mot de brunsvarta småräkorna på den överfulla tallriken. Jag har nog ätet bättre måltider i mitt liv men alltsammans går ner. Efteråt känner jag mig behagligt mätt och varm och slöar till i värmen. När jag ser ut genom fönstret så blir jag på bättre humör för molntäcket är ljusare.

Det blir många mil på småvägar och först vid arton tiden kör Tigerungen och jag in i Osnabrück. Vi är trötta efter att ha kört med bara med små uppehåll ända sedan kl nio i morse.

Hotell Obermeyer, där jag har förbeställt rum ligger alldeles vi infarten. Det ser minst sagt slitet ut. Vi kör in på gården och parkerar mellan två svarta BMW som sett bättre dagar. När jag slår av motorn öppnas dörren till köket. Mannen som kommer ut är klädd i slitna svarta jeans och en smutsig svart skjorta, skulle med sitt svarta hår och cigaretten i mungipan lika gärna kunna vara hämtad från en amerikansk gangsterfilm.

Receptionen är kombinerad med baren och luktar gammal öl, cigarettrök och ger en känsla av att här görs nog upp en och annan affär som inte tål dagens ljus. Mannen som har tänt en ny cigarett talar oavbrutet i telefon på serbiska. Han hittar min bokning i en flottig anteckningsbok. När han lagt på så ber jag att få se på rummet. Vi går den slitna trappan upp. Rummet är visserligen rent men korkmattan har stora bulor av fuktskador. Sängen ser ut att vara från trettiotalet och också väggarna har stor bulor som skvallrar om fukt. Dessutom brusar det från trafiken in till Osnabrück som passerar strax utanför fönstret och det är över fem kilometer in till stan. Jag retirera snabbt därifrån och hittar ett hotell 800 m från den gamla staden till samma pris och som är tre gånger bättre. Dessutom får Tigerungen ett alldeles eget garage av den snälla värdinnan. Jag bokar för två nätter för jag är riktigt trött.

4

Den 15 maj tisdag 2012. Det blev en kvällstur till den lilla byn BadIburg några mil söder om Osnabrück. Jag körde igenom Teutoburger skogen där den romerska legionen förintades för ca 1500 år sedan. Efter det gav Rom upp försöken att erövra landet öster om Rhen. Det är inte svårt att förstå varför. Djupa raviner skär ner i terrängen och vägarna genom skogen följde säkert även på den tiden, låglinjen och var sannolikt lika smala som den jag färdades på. Här hade de romerska soldaterna svårt att värja sig mot de vilda germanerna, splittrade som det var på ett långt led. Alla dessa väpnade konflikter, vilket gissel det är och har varit för mänskligheten.

Jag har nyss avslutat en god middag och blir serverad kaffe ute på terrassen som jag har alldeles för mig själv. Det är lugnt och skönt och det är tid att skriva ner mina intryck av dagen

Idag besökte jag Erich Maria Remarques Fridenzentrum. Utställningen var mycket bra ordnad. Tyskarna tar sin historia på allvar. Centrumet är finansierat av Universitetet i Osnabrück samt av privata donatorer.

I över en timme tillbringar jag med att följa Remarques liv. Ett stycke av 1900 talets historia. Det är väl dokumenterat och det är första gången som jag ser människan och inte bara författaren. Jag har alltid undrat vad som funnits bakom. För om även Erich Maria Remarques var berömd och lästes av många så har det funnits förvånansvärt lite skrivet om hans liv. Som en röd tråd i hans författarskap finns människans ensamhet och hur vi förtvivlat försöker bryta den och lyckas när vi för en kort stund finner kärleken men även den, är i Remarques fall är utmätt av tiden. Lycka är inget beständigt. Vi kan aldrig veta något om morgondagen. Inget gott är bestående. Därför är sanningen om livet den, att det alltid är här och nu som är det viktiga och Remarques valspråk var också ”Jede stunde ist der letzte”.

”Tid att älska, dags att dö” är kanske den roman som tydligast skildrar detta. Den unge frontsoldaten upplever en intensiv kärlek under sin permission i Berlin någon gång under 1942, då flygbomberna sakta men säkert maler ner Berlin till ruiner. Det är fonden till romanen där två unga människor tillsammans lyckas glömma kriget och för en kort tid finner meningen med att leva. Deras kärlek är som alltid i Remarques böcker intensiv och näst intill förtärande. Deras tid tillsammans blir kort eller ett helt liv beroende på hur man vill se det. Sedan skiljs de och möts aldrig mer. Den unge soldaten stupar vi fronten i öster och hon vandrar vidare, ensam med minnet. Men den stunden var deras och det kunde ingen ta ifrån dem.

I utställningen stannar jag upp inför affischen till Hollywood versionen av filmen Tid att älska dags att dö och står en lång stund och tänker på att min generation lever i ett Europa som är förenat i en Union och få av oss inser hur viktig den är för vår fred.

I en vidare mening är Remarques egna erfarenheter ett koncentrat av 1900 talets historia. Ingen kunde tro att morden i Sarajevo skulle komma slita sönder den Europeiska civilisationen. I sin kanske bästa bok, ”Det stolta Tornet”, skildrar Barbara Tuchman det Europeiska samhället före 1914 och som skulle komma att rasa samman i grus och aska. Den gamla världens samhällsordning ersattes av den vi nu lever i.

Inte många anade att freden i Versailles 1919 i sig bar fröet till ännu mer destruktiva krafter. Hur många var inte övertygade om att kriget 1914-1918 var kriget som hade gjort slut på alla krig? En hel generation levde i den övertygelsen bara för att upptäcka 20 år senare att de hade haft fel. Vår egen tid är lika aningslös. Det kollektiva minnet av de bittra erfarenheter som mina föräldrars generation gjorde under sin levnad förbleknar och många har en livsinställningen där de inte bryr sig. Kanske är det människans tragedi att inte kunna bära med sig kollektivt erfarenheter från tidigare generationer. Och vår historielöshet är en katastrof.

Vi en av de stora väggplanscherna läser jag anteckningarna i Remarques dagboks från 1950 där han sammanfattar sina viktigaste insikter från den psykoterapi som han går igenom samma år efter att ha drabbats av en själskris. Den utlösande faktorn är slutet på en tio år lång kärlekspassion med en ryska. Jag ser på hennes foto. Det är en vacker kvinna, nästan magiskt skön men deras förhållande bestod av ständiga kriser och katastrofer. Han förstår nu att orsaken till hans extrema behov av kärlek, passionerad kärlek, och att vara älskad, är söka i hans barndom. Hans äldre bror led av en obotlig sjukdom vilket tog en stor del av föräldrarnas uppmärksamhet. ”Det fanns aldrig tid för mig” skriver han och han minns att hans mor berättat att han var ett känslosamt barn men att tragedin med hans bror gjorde att hon gav honom alltför lite uppmärksamhet.

Det finns nog ingen tid i en individs liv då man är så sårbar som de år när man är liten. Många monster har formats när de är små. Bristen på kärlek och att inte känna sig älskad kan göra en människas liv till en katastrof. Det är något vi aldrig ska glömma. Likafullt så finns så många tragiska exempel. Och vad hjälper en framgångsrik karriär om den följs av personlig ökenvandring? Jag går sakta ur från museet och går över den öppna platsen och sätter mig stund i kyrkan för att smälta intrycken.

När jag kommer tillbaka från hotellet bestämmer jag mig för att stanna en natt till. Vädret är helt enkelt för uruselt att köra motorcykel i.

5

Onsdagen den 15 maj 2012. Himlen är blygrå när jag vaknar. Det är tidigt på morgonen och det blåser ute, blygrå moln jagar över himlen och garageplanen nedanför mitt fönster är fuktig efter nattens regnskurar. Jag ligger kvar i sängen och drar mig och somnar om.

Jag vaknar utsövd och ligger och drar mig ett tag till i den varma sängen. Sedan stiger jag upp går ner och äter hotellets ganska så spartanska frukost. De är ödsligt och tyst i matsalen som det blir när ett fåtal som inte känner varandra äter frukost. Sedan promenerar jag till Jahnstrasse där familjen Remark bodde. Sannolikt undgick den här delen av Osnabrück flyganfallen som drabbade staden 1944. Gatan ser ut ungefär på samma sätt som den gjorde före 1914. Jag slås av hur tidlöst huset är. En skylt berättar att här bodde skriftställaren Erich Maria Remarque åren 1910-1913. Den sattes upp relativ sent. Remarque var inte populär vare sig i Osnabrück eller i Tyskland efter kriget. Han hade ju flytt landet. Det nazistiska arvet dröjde sig kvar långt in på sextiotalet. Många var de nazister som räddade sig in i behagliga ämbeten i den Västtyska statsapparaten. I den miljön fanns inte mycket till övers för trettiotalets tyska dissidenter som tvingades att fly för att kunna överleva Hitler regimen. I Remarques fall visade det sig bland annat i den långvarig process som föregick utgivningen av hans roman ”Livsgnistan” som handlar om tillvaron i ett koncentrationsläger i Tyskland. Romanen genomled en lång process av motstånd innan den kunde tryckas och ges ut i Västtyskland.

Själv gjorde han sitt första besök där efter kriget 1952 och han berättar hur svårt han hade att knyta an till det Västtyska samhället. Han var helt enkelt inte välkommen som så många andra som hade flytt nazistregimen. Hans första besök efter kriget i Osnabrück skedde först efter 1968 då staden äntligen följde hans begäran att officiellt tillerkänna hans syster Elfirede Maria Scholz som offer för nazisterna. Hon avrättades 1943 efter en summarisk rättegång i en av de ökända folkdomstolarna där hon dömdes till döden för subversiv verksamhet. I Osnabrück bär en av gatorna hennes namn.

Åren efter 1968 ”rehabiliterade” Osnabrück stad Remarque. Han tilldelades bland annat stadens medalj och under 1990 talet inrättade Osnabrück stad, Universitetet och privata donatorer till hans minne Remarques Fridenzentrum. På en skylt berättar man om hans kompromisslösa motstånd mot krig och våld och hans ställningstagande för fred och frihet, tolerans och humanism och individens rätt att leva sitt eget liv inom de ramar ett civiliserat och demokratiskt samhälle ger.

Det var en lång resa innan Tyskland kom så långt. Men strävan att göra upp med sitt förflutna har förstärkts och det finns nog få länder som så tydligt lyft fram de brott som en gång begicks. Resultatet är ett liberalt, frihetsälskande samhälle. Inte minst vi i Sverige har mycket att lära av detta.

Jag går vidare i mina tankar och upptäcker att jag står vid porten till en av Osnabrücks kyrkor. ”Musikstund kl 1030- 1100” står den på ett anslag. Det kan aldrig vara fel med en stunds eftertanke, tänker jag och går in. Musikstunden var över förväntan med flygel och en kvinnlig sopran som sjöng stycken av bland annat Schubert. Men nu känner ett starkt behov att försöka förjaga min dysterhet och det vidrigt kalla vädret. Nu måste jag spänna upp mitt lånade paraply för skydda mig mot en ny regnskur i de isiga vinden. Blåsten går rätt igenom min tunna jacka som fladdrar i vinden. Jag ökar farten och lyckas nå fram till mitt stamlokus, Café Barcelona innan jag är helt genomvåt, ty regnet öser ner.

Cafét är varmt och skönt och genom det stor glasrutorna kan man se ut på de ödsliga, höstliknande torget och känna sig lycklig över att man inte är utanför utan sitter vid ett trevligt bord på en skön stol och att en ovanlig snygg tjej tittar uppmärksamt i väntan på att jag ska beställa. I sista minuten lyckas jag undgå att beställa en grappa och därmed ge ett inryck av att jag saknar uppfostran och karaktär. Klockan är bara 1130. Det blir istället en stor kopp kaffe och en liten kaka. Ty det är för tidigt att äta lunch. Jag sitter i mina tankar och kan inte frigöra mig från det förgångna och varför jag alltid är på jakt efter att försöka förstå hur det var en gång och varför? Efter en stund ta jag fram min Ipad och loggar in på Café Barcelonas nätverk för att läsa tidningen. Jag älskar caféer som det här, värmen, rösterna från samtalen, fönstren ut mot torget där det just nu regnar, känslan av lugn och ro och att man sitta så länge man vill och iaktta det som händer, läsa och skriva. Jag blir kvar flera timmar innan jag mätt och belåten efter en rejäl lunch går därifrån.

6

Torsdagen den 16 maj 2012. Äntligen, strålande blå himmel utanför mitt fönster när jag vaknar. Jag kan inte låta bli att öppna fönstret, luften är frisk men kall och fyller hotellrummet med sin friskhet. Jag ser ut över taken där några blänker i morgonsolen och över Osnabrück och ner på gården och på den lilla garagelängan där Tigerungen står och väntar på mig innanför garagedörren. Klockan är 0630 och min telefon spelar klassisk musik till väckning. Idag ska jag vidare söder ut mot Fulda. Det ska bli skönt att lämna Osnabrück och få köra motorcykel igen men det är kallt ut. Jag packar och betalar mitt rum och rullar ut Tigerungen ur hans sköna garage.

Precis när vi kör ut från hotellet stannar en taxi framför mig. Ut kliver en ung man följd av en ung kvinna. Dom kysser varandra passionerat och mannen dansar runt av lycka. Hon ser på kramar honom ingen. Sedan blir det ett nytt kram- och pusskalas. De ser ut att haft roligt hela natten och nu är det morgon. Kanske fann de varandra ljust denna natt. Jag kan inte låta bli annat än att känna glädje över synen trots att vi får vänta ganska länge. Kärlek är lika underbar var gång man ser den. Till slut nästan dansar kvinnan in genom grinden till huset mitt över gatan. Hon vänder sig om. Den unge mannen danser igen och hon vinkar lyckligt åt honom. Han kastar slängkyssar och stiger in i taxin som äntligen kör vidare följd av oss.

Vi kommer utanför Osnabrück. Det är Kristi Himmelsfärds dag och det är nästan inga bilar ute. Jag kör uppför den långa backen som leder söderut och blir hänförd av utsikten. Vi nästan lyfter på krönet och landskapet öppnar sig. Jag ser gröna fält och skogar. Där nere i slutet på nästa backe ligger en liten stad. Till höger ett präktigt slott med två torn. Det vita väggarna glänser och de röda tegeltaken lyser i morgonsolen. Luften som letar sig in i min Arai hjälm är kall och frisk och jag har ännu inte känt av att det fortfarande är riktigt kallt. Tigerungen och jag far nerför backen ensamma på vägen och har hel dag tillsammans framför oss. Jag känner mig oändligt lycklig.

Jag har ställt in min Gps på att ”undvika motorvägar” och på att ”söka upp vackra vägar” och det gör den med besked. Vi kör nästan två timmar utmed slingrande asfaltsvägar över stora fält där rapsen lyser klargul och genom stora bokskogar där vägen ligger i halvdunkel under de stora träden. Till slut känner vi att det är dags för en paus. Vi kommer in i liten tysk by och passerar ett värdshus där värden ställt ut stolar och ett bord. Det har blivit varmare och solen lyser från en klarblå himmel. Vi stannar och jag parkerar Tigerungen alldeles invid bordet. Inte en människa är i sikte och jag befarar att det trots allt är stängt. Men dörren öppnas när jag tycker på vredet. Jag går in och råkar slå stöveln i en av de präktiga trästolarna som med en väldig smäll flyttar sig nästan en halv meter. Vid det kraftiga ljudet far ägaren upp som sitter vid ett av borden och antecknar i några papper. Det är bara vi två i hela lokalen. Han ser förskräckt på mig och jag utbrister något ologiskt.

– Ich bin vom Schweden, som om det skulle var förklaringen till att jag nästan har sparkat sönder en av hans stolar. Våra blickar möts och sedan skrattar vi. Han är äldre och har ett fårat ansikte och nu ler han med sitt ansikte som har tusen rynkor. Jag beställer kaffe och apfelstrudel och slår mig ner vid bordet utanför.

Kaffet är starkt och gott och apfelstrudeln gudomlig. Jag har bokstavligen placerat mig vid ett bord med bästa utsikt. Jag tar fram lådan med Partags, en sådan här stund förtjänar en god cigarr. Det formligen väller förbi motorcyklar av alla sorter. De flesta vinkar, uppenbarligen på lika gott humör som jag själv. Efter ett tag kommer dagens lunchgäster som alla verkar lika gamla som ägaren själv. De pratar och tilltalar mig leende på tyska. En äldre man stannar och tittar på Tigerungen.

– So schön, ein Ducati? säger han och tillägger.
– Ich habe ein Aprillia.
– Jaa das ist auch ien gutes motorrad, svarar jag och vi ler mot varandra. Han ser ut att vara minst sjuttio är men verkar ändå spänstig och ung för sin ålder. Motorcyklister har en förmåga att få kontakt med varandra oavsett ålder eller nationalitet.

Så far vi vidare utmed småvägarna. Det går nästan en och halv timme innan vi stannar på en liten asfalterad ficka invid ett stort fält. Jag känner mig riktigt trött och kan inte motstå frestelsen att sträcka ut mig i gräset. Solen lyser och nu på eftermiddagen har det blivit varmt och det är skönt att sträcka ut sig i gräset. Efter ett tag somnar jag och sover gott ända tills en röst väcker som tyska frågar;

– Alles in ordnung? Jag stirrar yrvaket på en tysk man som står några meter ifrån mig. Jag förklarar att allt är som det ska och sätter mig upp.

– Bra säger han på tyska, ler och nickar och stiger in i sin bil och far vidare. Det är nog bara i Tyskland som någon gör sig besvär att stanna i omtanken om sin medmänniska, tänker jag i mitt still sinne när jag lutar mig tillbaka igen för att riktigt vakna. Jag fylls av en stor sympati för detta land som rest sig och blivit till något helt annat än vad det en gång var.

Vi kommer till Fulda vid sextontiden. Vi kör direkt till turistbyrån där en vänlig dam hittar ett hotell mitt i stan. Rummet är litet med utsikten hänförande från sjätte våningen. Jag ser ut över slottet och bortom det omgivande landskapet och mitt emot ligger ett Benediktiner kloster från 1600 talet och speglar sig sin glans i eftermiddagssolen.

Jag läser brev från min tänkande son som funderar mycket. Varje gång lika berikande att läsa det han skriver. Och så är det den roliga e-post från min dotter. Eva-Lena pratar jag med varje dag. Man är aldrig ensam om man har en fin och god hustru och underbara barn.

Jag går ut för att middag. Jag hittar en restaurang med bord i solen. För första gången på den här resan är det möjligt att äta middag ute. Jag firar med lamm kokletter och ett helt glas rött vin samt kaffe och en rejäl svart cigarr som smakar mycket bra. Som vanligt famnar i mina tankar arvet efter 1914 och hur det har påverkat oss. Under två sena eftermiddagar och nätter har jag läst Ernst Jungers ”På Marmorklipporna” den roman som han gav ut på våren 1939. Den väcker många tankar. Junger personifierar 1900 talet och människans motsägelsefulla natur. Hur vi alla är sammansatta av känslor och i någon mån rationellt tänkande om vilken vi är och hur vi borde vara och hur vi ska handla för att göra rätt men likafullt har vi alla en förmåga att ändå göra fel och ibland mot bättre vetande. Vi har lätt att förledas av tidens stämningar och fångas av retoriken och kan förmås till både det goda men också det onda. Hur få som är förmögna till egna avgöranden och beslut. Jag har redan läst inledningen flera gånger.

Till slut betalar jag och går en promenad och fotograferar det präktiga slottet och dess omgivningar. På hotellrummet studerar jag noggrant väderkartorna. Den här turen är delvis en flykt undan regnovädren och hittills har vi lyckats. Det ser tveksamt ut för min planerade tur söder ut men informationen är tvetydig.

7

Fredag den 17 maj 2012. Klockan sju går telefonen igång. Jag packar ihop och betalar. Precis när vi ska ge oss iväg börjar det regna. Inte mycket, det stänker men tillräckligt för att jag inte veta om jag ska ta på mitt regnställ eller ej. Jag hatar att köra i regnställ.

Det får bli utan trots stänkandet. Morgonens väderstudium har tydligt visat att det kommer att regna söder över. Alltså får jag till min ilska ställa in Wiltfingen. Vi slår in på en väg som leder öster ut. När jag ser söder över så är det mer högt i tak där och plötsligt börjar det regna. Tigerungen och jag flyr tillbaka samma väg tillbaka och kommer fram till en skylt som visar på motorvägen söder ut, till Stuttgart. Utan att tveka slår vi in på den men det stänker här också. Vi stannar på parkeringsplats och nu åker regnstället på. Sedan bär det av ut på motorvägen. Naturligtvis så slutar stänket ganska snart utan att det ens förmått göra vägbanan fuktig. Efter en halvtimma stöter vi på en ful BMW. Vi slår följe men han börjar gasa och det gör vi med. Nu går det undan. Jag kan inte hjälpa tjusningen med farten. Det dånar friskt i fartvinden när vi närmar oss tvåhundra. Vilken härlig adrenalinkick. Då kommer jag på att jag lovat Eva-Lena att köra försiktigt. BMWn får åka vidare och Tigerungen lägger sig i 130/140 vilket är en behaglig fart på motorvägen och som följer trafikrytmen. På gps;en står det Wiltfingen kl 1758. Nu väntar fyra timmar motorväg men det regnar inte och längre söderut ser jag till och med lite blå himmel. Vårt mål är att komma fram till den lilla byn Wiltfingen och bo på värshuset Zum Löwen i två nätter.

Vi åker in och tankar. Jag inser att det plötsligt blivit varm. I södra Bayern är det minst 20 grader. Nu åker regnställ och långkalsonger av och jag lägger mig att sova en stund i gräset. Sedan tankar vi för det sista 20 milen till Stuttgart. Ibland gillar jag motorväg när det blir riktigt flyt. Den här är underbar att köra, svepande kurvor och uppför höga höjder där utsikten på andra sidan för det mesta är fantastisk och vid några tillfällen åker vi över gigantiska broar. Jag älskar att för köra motorcykel. Vi klämmer 20 mil med storslagna vyer på nästan exakt två timmar.

Söder om Stuttgart slår vi in på en av Gpsns vackra vägar. Plötsligt börjar det regna. Som alla ducatister och kattdjur så avskyr jag att bli våt. Tigerungen och jag flyr norrut, utmed samma väg som vi kom. Plötsligt ser vi en hotell skylt och viker av och följer skyltarna ca 300 meter och stannar utanför receptionen. Tigerungen får sällskap av fantastiskt vacker Jaguar XK som är sprillans ny och som lättjefullt står och väntar på att bli kliad. Den är svart och ser väldigt farlig ut. Jag kan nästan inte se mig mätt. Det är underbart att man fortfarande kan bygga så vackra bilar.

Nu befinner vi oss således på märkligt hotell strax söder om Stugart. Här har jag ett stort rum till mitt förfogande. Tiger ungen bor tillsammans med en BMW i ett gigantiskt garage som är nedgrävt under huset. Hotellet är proppfullt av något sorts motorsällskap. Det är fullt med motorcyklar och bilar på parkeringen och när jag stiger innanför dörren uppmanas jag att registrera min ankomst. En kort stund lever jag i tron att det är receptionen och det utbryter förvirring för mannen har redan noterat ankomsten av en Ducati och vill ha mitt namn. Utanför sitter mängder med motorentusiaster och dricker öl och följer intresserat den förvirrade konversationen genom den öppna dörren. Till slut ingriper en man som talar engelska och ställer allt tillrätta. Vi skratta alla och han gratulerar mig till min fina Tigerunge och frågar om jag inte vill bli medlem.

Jag äter middag i hotellets restaurang. Någon möjlighet finns inte då vi verkar befinna oss in liten by. Jag äter i den lilla restaurangen. Den stora är proppfulle med motorentusiasterna. Men här råder lugn och ro och jag får uppassning som man kan begära och beställer in en Wienerschnitzel. Den här turen, tänker jag för mig själv, har karakteriserats av en för årstiden fruktansvärt kall väderlek. Från BBC Weather rapporterades att det var tre grader varmt i Paris natten till i förgår. Sällan har Tigerungen och jag upplevt så fakirliknande förhållanden men det har hänt. Jag minns en fasansfull färd hem från Kinnekulle i Västergötland en majkväll för en del år sedan. Men åter till vädret i Tyskland. I Osnabrück krävdes handskar eller vantar för att stå ut med kylan på kvällarna. Men här, sextio mil söder ut, är det 22 grader varmt, tänker jag när jag och hugger in på min Wienerschnitzel  och bestämmer mig för att till varje pris i morgon ta mig till Wiltfingen.

Väderutsikterna är emellertid inte särskilt gynnsamma. Enligt SMHI så ska det börja regna ihållande i södra Tyskland från och med måndag morgon varför vi kommer att fly i nordostlig riktning direkt efter besöket i Wiltfingen till terrrängen mellan Nurnberg och Dresden ungefär någonstans där. För där lovas det sol och fortsatt värme.

8

Lördag den 18 maj 2012. Jag är på väg till Ernst Jungers sista hem i Wilflingen som ligger långt inne bland bergen, nära gränsen till Schweiz. Han dog där, 103 år gammal 1998 fortfarande i sinnet en ung man och med ett kristallklart intellekt. Han är en av de stora 1900 tals intellektuella men okänd. Hyllad personligen av Frankrikes president och Tysklands förbundskansler. Jag måste se den platsen.

Sista timmen har jag kört på slingrande vägar där man möter enstaka bilar och kör igenom små byar som har prydliga hus och välordnade gator. Men mesta delen av min väg går fram över dungar och fält där försommarens gula blommor lyser på sluttningarna, ibland åker vi uppför höga skogsklädda branter, på slingrande serpentinvägar.

Jag stannar jag för att äta min lunch som består av yoghurt och rågbröd och några skivor ost. Det svårt att inte bli hänförd av en så fantastiskt vacker natur som breder ut sig framför mina ögon. De bästa stunderna i våra liv får vi till skänks och vi kan aldrig bestämma när de ska äga rum. De kommer till oss som en stor gåva och ibland tar vi dem bara för givna.

Jag har knappt talat med någon människa förutom hotellreceptioner och serveringspersonal. Men jag har mer än nog av mina tankar och av att skriva och köra motorcykel och Ernst Junger har mer och mer kommit att fascinera mig. Motsägelsefull, sammansatt och oförutsägbar precis som vi är i våra liv. Det är det som fascinerar mig. Nu blåser vinden och svalkar lagom från solens värme och rufsar svagt om i mitt hår. De gula blommorna som omger mig vajar svagt för vinden och längre bort seglar en Ormvråk högt över åkern. De goda stunderna är i sina sammanhang små och obetydliga men en del av det verkligt stora i livet.

9

Söndag den 19 maj 2012. Vi lämnar Wilflingen med vemod. Det är en som plats jag vill återkomma till. Stillheten och friden. Gårdagens promenad förbi det romantiska slottet, dröjer sig kvar i mitt sinne. Det var vitrappat med blåvita fönsterluckor och ägs fortfarande av familjen Staufenberg och omgivet av en hög grå mur, avbruten av bastant gallergrind och inne på den stensatta gården låg en stor vakthund lojt utsträckt och sov gott utan att notera min närvaro. Det var översten Staufenberg en släkting ägaren av slottet, som placerade bomben i Hitlers sammanträdesrum 1944 och som tyvärr misslyckades därför att någon irriterade sig på portföljen som innehöll den tidsinställda sprängladdningen och sparkade den åt sidan. Tillräckligt långt för att Hitler skulle överleva. Då hade Staufenberg redan lämnat platsen och var på väg därifrån, övertygad om att attentatet hade lyckats. Som alltid tar historien sin väg genom tillfälligheter. Just den dagen hade sammanträdet flyttats från betongbunkern till en träbarack. Någon flyttade portföljen. Explosionen blev våldsam men Hitler överlevde och kriget fortsatte ytterligare knappt ett år.

Vi kommer upp på en lång höjdsträckning och plötsligt ser jag långt över gröna fält och skogar och till vänster höjer sig landskapet i en mäktig höjdsträckning där skogen lyser grön. Den friska morgonvinden som redan börjat värmas upp av solen letar sig innanför skinnstället och det halvöppna visiret. Vi är ensamma, Tigerungen och jag och friheten och den underbara känslan av att leva just nu och det som jag ser och upplever tränger undan alla andra tankar Och det Junger på ett ställer skriver i ”På Marmorklipporna” att ögonen tåras lättare då man genomströmmas av känslan att fullständigt och helt leva än av sorg” känns alldeles sant. Mitt för mina ögon på långt håll skymtar ännu en av dessa många fridfulla byar, inbäddad i grönska och som den här delen av Tyskland är så rikt på och till höger sänker sig landskapet i en mäktig sänka och ännu längre bort höjer sig ännu en höjdsträckning och ovanför oss är himlen klarblå och ingen annan tanke förmår förstöra något av det vi upplever. Vägen svänger svagt och jag uppfattar en sista skymt av Wilflingen där Junger fann sin sista boning och jag förstår varför han valde att bo just där.

I går, före middagen promenerade jag de trehundra meterna ner till Jungers hus som ligger tvärs över gatan från Staufenbergs borg. Ett gult tvåvånings stenhus med en bastant ekdörr. Det utstrålade både frid och en sorts tidlöshet och decenniers kontinuitet. Väl underhållet och bevarat och nu omvandlat till museum och minnesmärke av en stor personlighet. När jag kom åter till Zum Löwen som ägs av den femte generationen i samma familj berättade värdinnan, som talar god engelska, om sina minnen av Junger. Hon berättar om en lättsam person som ofta deltog i umgänget på värdshuset, vänlig och med mycket humor och obestämbar i ålder.

Jag äter middag på terrassen och skriver länge på min Ipad innan jag äter en förvånansvärt väl tillagad lax. Efteråt dricker jag kaffe och tullar ännu en gång denna dag på Partagsförrådet i cigarrlådan. Det börjar skymma och terrassen fylls med byns invånare som kommer dit för att middag, dricka öl och umgås. Även om min tyska inte duger till konversation så känner jag mig ändå delaktig i deras kväll.

Vi far nerför en lång höjdsträckning och närmar oss sakta byn som vi skymtade uppifrån höjdsträckning, Tigerungen morrar lågt när jag slår av gasen för hinna ser mer av allt det som finns omkring och jag tänker åter på inledningen till ”På Marmorklipporna”

”Alla har vi någon gång känt det otyglade svårmod som griper oss vid minnet av lyckligare dagar. Oåterkalleligt är de borta och vi är skilda från dem mer obarmhärtigt än av det störst avstånd. Dessutom framstår minnesbilderna som mer lockande och glansfulla i efterhand, vi tänker tillbaka på dem som på en död älskarinnas kropp, som nu vilar djupt i jorden och som likt en hägring i öknen fyller oss med bävan genom sin högre och mer förandligad skönhet. I våra drömmar om det förflutna trevar vi törstande efter minsta små sak i minsta skrymsle. Då känns det kanske som om vi inte fyllt kärlekens bägare till brädden, men ingen ånger ger oss tillbaka vad vi försummat. O, måtte denna känsla lära oss att ta tillvara varje ögonblick av lycka.”

Jag har stannat för skriver ner dessa rader, driven av en plötslig impuls. Framför mina ögon breder stora fält ut sig och lanskapet sluttar ner i en stor sänka. Jag ser långt bort där skogen börjar och en ny höjdsträckning tar vid. Vinden smeker mitt ansikte och krusar trädens grenar i vars nyutslagna löv solstrålarna leker. Junger är minst sagt motsatsernas man. Remarque är enklare. Han är nära på ett mer personligt plan men delar av hans författarskap präglas av hans behov av att bli sedd och att vara älskad. Junger är svårare att både förstå och bottna. Jag sitter kvar en stund i mina tankar innan jag startar Tigerungen och far vidare.

Jag dånar fram på motorvägen mot Prag. Vi vill komma fram tidigt för att hinna se lite av den gamla staden. Jag avskyr motorvägar men det Tjeckiska vägnätet vid sidan om motorvägarna kan skifta extremt i kvalitet. Det blåser rejält från sidan och det är en allt annat än en behaglig tur. Jag stannar på en bensinstation och dricker kaffe. Här finns WeFee. Nu begår jag ett misstag. Istället för att boka rum svarar jag på en mäng e-post. Det straffar sig senare.

Jag åker in i Prag och ångra mig redan. Tät trafik, många bilar och köer. Man ska sky storstäder. Köerna är många och långa. Mängden av trafikljus är avskräckande. Min gps funkar dåligt. Till slut når jag Turistbyrån. Den jag har valt ligger mitt i den Gamla Staden. Hotell? Det pågår någon sorts festival. Näst allt är fullbokat, förklarar den söta flickan bakom disken. Hon har nyligen flyttat till Prag. Till slut finner hon ett hotell som har internet och dessutom en bur för Tigerungen.

Nu kommer nästa misstag. I min iver att komma iväg till hotellet väljer jag fel adress i gps:en. När vi kommer fram efter 20 minuter är vi mitt i ett industriområde. Hettan är förödande. Tigerungen på tok för varm och på dåligt humör. Jag prickar in rätt adress och vi kör tillbaka och hamnar i eftermiddags rusningen Efter en halvtimma kommer vi äntligen till hotellet. Klockan är 1630 och vi är totalt slut och jag är genomsvettig.

Buren till Tigerungen ligger 500 meter bort. När jag äntligen är installerad på rummet är klockan 1730 och jag kan kassera min dyblöta t-tröja till smutstvätten. Jag längtar tillbaka till Zum Löwen i Wiltfingen. Jag duschar och lägger mig på sängen och somnar och vaknar klockan 19 efter att sovit nästan en timme.

Jag går ner på stan och hittar till slut en trevlig restaurant. Kyparen är förvirrad och glömmer bort min beställning. Jag påminner honom. Efter en lång stund kommer han med maten som är Gulasch. Jag har beställt grillade kycklingbröst. Det går ytterligare 20 minuter tills jag uthungrad kan äta min middag. Klockan är nästa 21 då jag ackorderar med servitören och uppmanar honom att reducera sin nota med åtminstone 20% vilket han gör. Jag lägger ifrån mig min sista kolsvarta cigarr och går tillbaka till hotellet och lägger mig och läser i ”På Marmorklipporna. Sedan släcker jag lampan och somnar.

10

Måndag den 20 maj 2012. Jag vaknar till ännu en solig och dag och är på gott humör. Gårdagen är redan ett minne. Blåsten har lagt sig och idag ska vi ta oss över bergen till Sachsen. När jag jag och Tigerungen gör oss färdiga för avfärd får i sällskap av några japanska turister. De är väldigt trevlig och så vänliga. Manne i sällskapet kan lite engelska och tycker att Tigerungen är mycket fin. Vi skrattar och gestikulerar. Han erbjuder sig att fotografera vilket han gör med bravur. Han blir ännu gladare när jag tar några bilder på honom och de tre kvinnorna som han har i sällskap. De skrattar och fnissar och talar på japanska med varandra. När jag tillslut åker iväg vinkar allihopa ivrigt och jag vinkar tillbaka.

När vi väl kommer ut ur Prag blir det en behaglig färd. Luften är lagom sval och har ännu kvar av morgonens friskhet. Till en början kör vi motorvägen men efter ett tag kommer vi in på en liten mindre väg där trafiken är gles. Lanskapet är öppet och man ser långt och vi kan redan långt borta skymta bergskedjan som avskiljer Tjeckien från Sachsen. Vi passerar Chomutov som är den sista staden på den Tjeckiska sida av gränsen och kör vägen som leder brant uppför. Jag älskar berg. De har sin särskilda frihet, sin mystik och rymd för tanken och när vi kommer upp på höjdplatån är luften friskare och svalare än nere på låglandet och högt ovanför oss seglar en rovfågel för vindarna, obekymrad om var den är och nog ännu mer fri än vad vi är. Plötsligt kommer jag och tänka på Remarque och det han ofta återkommer till i sina böcker; att resa med allt mindre bagage och vad han egentligen menade med det. Nu är trafiken avsevärt mindre tät, även om den inte kan jämföras med friden i södra Bayern men färden är behaglig och bjuder hela tiden på nya vyer.

Junger vantrivdes i skolan. Han berättade att många av hans mardrömmar handlade om olika händelser under hans skoltid. År 1913 rymde han hemifrån för att han var djupt fascinerad av Afrika och vill dit. Sättet, kanske inte det bästa, var att enrollera sig i Franska Främlingslegionen. Det blev inte som han hade tänkte sig. Han fastnade i Nordafrika. Hans far lyckades få loss honom och han kom hem lagom till krigsutbrottet 1914 och anmälde sig som frivillig. Han tjänstgjorde vid fronten hela kriget och sårades ett flertal gånger och blev befordrad till officer. Under hela kriget för han dagbok och det är de redigerade dagboksanteckningar som han ger ut, 1920 i boken ”In Stahlgewittern” (I Stålstormen).

Den är fortfarande en kontroversiell bok. Förhärligar den kriget som många påstår? Jag anser inte det. Däremot är den en väldigt realistisk skildring av skyttegravskriget på Västfronten. Den är inte särskilt känslosam utan redovisar sakligt vilka extrema, outhärdliga förhållanden som rådde. För många, det stora flertalet sannolikt, var detta så nära helvetet man kunde komma och de allra flesta skulle komma att påverkas och få leva med ärren efter kriget, psykiska såväl som fysiska under resten av sina liv. Några få, som till exempel Junger gjorde även andra erfarenheter men även Junger berättar vid en av de sista intervjuerna som han gjorde om hur han bröt ihop psykiskt vid minst ett tillfälle. Vissa av oss har en särskilt motståndskraft och förmåga att gå igenom extremt svåra upplevelser och efteråt kunna fortsätta att fungera normalt. Andra åter, kan även efter mindre katastrofer som det flesta av oss skulle beteckna som tillhörande ett normalt liv, bryta samman för aldrig mer bli sig lika. Jag har träffat andra som gått igenom extremt svåra upplevelser. När jag frågat om de har mardrömmar så har en del svarat nej på den frågan. Det gör även Junger. Hans mardrömmar handlar om hans skoltid.

Under 1920 talet är Junger politiskt engagerade på högerkanten. Han medverkar med olika skrifter som hyllar diktaturen som en överlägsen styrelseform. Han frataniserar med nazistpartiet men blir aldrig medlem I början av 1930 talet erbjuder Goebbels honom en riksdagsplats som han tackar nej till i ett brev med orden: ”Jag skriver hellre ett enda bra poem än representerar 60 000 idioter”. Något år efter så lämnar han det aktiva deltagandet i det offentliga livet och går in inre exil i södra Tyskland.

Nu närmar vi oss Freyburg. Vägen är gudomligt vacker och kurvorna många. Tigerungen är extra glad, trots att vi är varma och svettiga. Det är egentligen inte farten utan spårvalet in i kurvan som är det viktiga och den där härliga känslan att veta att man ligger rätt och sedan få njuta av Tigerungens morrande när vi går ur kurvan. Det är sällan inte ens på tävlingsbanan som jag släpper lös alla hans nästan 120 hästkrafter. Jag blir lika lycklig varje gång. Vi kör trots allt inte fort. Jag är en för gammal räv för att ta onödiga risker och vill inte ha några adrenalinkickar som kommer av att man inte är helt säker på det går att klara sig kvar på vägen. Det spar jag till tävlingsbanan där det på ett helt annat sätt går att beräkna och bedöma risken. Och nu är vi framme i Freyburg. En liten tysk stad med små låga hus, berömd för sin viner. Inte av absoluta toppkvaliteter snarare alltid jämna och välsmakande.

Efter middagen promenerar jag i den ljumna kvällen. Allt är stängt, tyst och öde. På det lilla torget sitter två äldre damer och samtalar i kvällssolen. På en restaurang sitter ett sällskap och äter middag. Allt är stilla och lugnt. Jag stannar framför ett monument, en sorts obelisk med en krönt kejsarörn högst upp. Jag läser på en av de graverade skyltarna i svart marmor. ”Till minnet av de fallna i kriget 1870-1871” och så en rad namn. En annan skylt ber läsaren minnas de fallna i de båda världskrigen 1914-1918 och 1939-1945, den senare uppsatt av stadens styrelse så sent som 1996. Alla dessa Europas krig, till vad har de tjänat?

11

Tisdag den 21 maj 2012. Jag vaknar till ännu en dag med klarblå himmel. Det är redan varmt trots att klockan bara är halvsju. Jag stiger upp och gör min obligatoriska BRAK träning. Det vill säga Försvarsmaktens Buk Rygg Armar och Knä träning. Det göra jag varje morgon. Jag är tacksam att jag inte har några krämpor frånsett stela händer.  Men något ska väl ända märkas efter hela dagar på Tigerungen. Nackspärren som jag fick i samband med den iskalla färden till Göteborg lyckades jag bekämpa genom att pressa på rätt triggerpunkt.

I restaurangen väntar en präktig frukost. Sedan vandrar jag och som jag inbillar mig hotellägarens dotter genom gångar och flera dörrar för att komma till garaget där Tigerungen bott över natten. Hotellet är minst sagt oförutsägbart med alla sina rum och utrymmen. Nu gäller det att komma iväg snabbt innan det blir för varmt och strax kör vi backarna uppför mot den stora vägen som leder norr ut förbi Leipzig och Halle mot Schwerin där vi ska bo över natten. Dit är det 35 mil.

Vi undviker i vanlig ordning motorvägarna. Det är lagom varmt att köra så här morgonen. Allting är nytt och inte upplevt och man har en helt ny dag framför sig och det har ännu inte börjat blåsa som det ofta gör i Tyskland på eftermiddagarna när det är varmt och vindkraftverken längre bort rör ännu så länge bara lojt på sina stora vingar som har röda markeringar längst ut och ovanför för oss är himlen underbart blå och det finns egentligen inget bekymmer eller något man måste göra utan det finns bara just nu.

Vi åker uppför en lång höjdsträckning. På andra sidan så öppnar sig landskapet. Jag tappar nästan andan av det vi ser. En ofantlig dalgång breder ut sig inför mina ögon. Vi ser långt och den andra sida, dit vi ska, verkar oändligt avlägsen och bilarna som rör sig uppför sluttningen på andra sidan ser ut som små insekter som sakta kryper fram. Lång borta till höger ligger en liten stad som ser ut som en leksaksmodell. Husens röda tegeltak blänker i solskenet där de ligger inbäddade i grönskan och mitt i ligger kyrkan, stor och mäktig och inger en känsla av trygghet och kontinuitet. Det känns nästan som om vi flyger när vi ser ut över fälten, där några lyser gula av raps och skogarna. Är det egen värd som lever sitt eget liv eller är det en del av min värld? Vi stannar på en parkeringsficka och jag sträcker på benen och har svårt att slita mig från allt det vi ser.

Tigerungen morrar förnöjt för nu bär det neråt och jag behöver knappt ge någon gas. Jag gillar det där dova mullret och kraften i 916 motorn. En av det bästa av många motorer som Ducati har konstruerat i den långa raden av L twin frånsett de som producerades under Kamskaftarnas era. Ty inget har kunnat mäta sig med dessa. Jag kan inte hjälpa att just nu så saknar jag min guldsvarta Tiger som står hemma, han skulle ha morrat lika nöjd som Tigerungen. Plötsligt minns jag fotot på Eva-Lena i sitt blåvita skinnställ och Tiger när vi är högt ovanför Rhone glaciären och bakom är det blå himmel och höga berg med spetsiga toppar som är vita av snö. Det var för över trettio år sedan men det känns som det var i går och det var en lika fantastisk stund som den här. ”O, måtte denna känsla lära oss att ta tillvara varje ögonblick av lycka.”

12

Torsdag 24 maj 2012. Motorvägen vid avfarten mot Rindsburg och väg 203. Fascinerad ser jag hur en svärm gröna flugor tillsammans äter upp en död mördarsnigel. Jag sitter i skuggan av en stor blå vägskylt.  Det dånar från trafiken på motorvägen, särskilt de stora långtradarna på väg mot Flensburg och vidare in i Danmark låter som en halv jordbävning när de far förbi. Strax vid sidan om mig anar jag ett grönt fält med vacker utsikt. Jag är emellertid instängd av en taggig Hagtornshäck som löper utmed motorvägen. Jag har suttit här sedan strax före kl 12 då Tigerungen plötslig bara stannade på motorvägen. Som tur var kunde jag rulla nästan 500 meter och står lite skyddad på avfartens väggren.

Tigerungen står inte högt i kurs just nu. Min Tiger har aldrig stannat på vägen. Han har alltid burit hem oss även om han varit dålig så har han aldrig svikit under 12 000 mil och 33 år. Man gjorde bättre motorcyklar förr.

Nu lyfter de gröna flugorna i en svärm när jag ofrivilligt lyfte på foton. De är emellertid snabba att återsamlas på den döda snigeln. Antagligen har de ett riktigt skrovmål.

Efter förhandlingar med den trevlige Johan på SOS Alarm International så är nu en tysk bärgare på väg. Det blir transport till färjan i Kiel och vidare frakt till Göteborg. Därifrån bärgningsbil igen till veterinären (Biscaya Racing) utanför Alingsås. Där får han vara kvar medan jag tar tåget till Stockholm. Det var ett snöpligt slut på en underbar resa. Jag är emellertid tacksam för att det inte är något allvarligare. Men jag skulle verkligen kunnat göra något roligare än att fördriva tiden i ett dike till en av Tysklands mest trafikerade motorvägar.

Så är jag på Schweden Kaj. Tigerungen står moloken på line 1. Själv har jag tagit ett bord på Stena Lines restaurang, högst upp med en fin utsikt över Kiel. Det återstår att släpa ombord Tigerungen, så extremt pinsamt.

Nu är det dags att summera den här resan. Tyskland är ett fantastiskt land. Jag har ansett det sedan lång tid tillbaka och anser det fortfarande. Det är ordning och reda och nästan alltid blir man vänligt bemött och sällan lurad. Jag kom aldrig till Frankrike. Resan utmed västfronten av 1914-1918 får bli en anan gång. Kör man motorcykel så ska man fly regn. Lika underbart som det är att köra i bra väder lika vidrigt är det när det regnar. Låt vara att jag minns fina resor i utmanande hällregn men får jag välja så är vacker väder som gäller.

Den inre resan började med Sarajevo och den unge mannen som åkte dit för länge sedan. När jag läser min dagbok från resan till Sarajevo så känns det som om jag skrev den igår. Jag uttrycker mig på ungefär samma vis nu som då. Jag funderar över samma frågor och fascineras lika mycket av det som har hänt och hur det påverkar vår egen tid och av det faktum att det aldrig finns några givna svar. Har då åren mellan då och nu betytt något. Självklart har de gjort det. Jag är lite visar och lite bättre. När man blir äldre blir man mer tillfreds med sig själv, mer ödmjuk och försiktig i sitt förhållningssätt till andra och framförallt mer förlåtande. Det är en viss skillnad men inte så stor mellan den jag var då och är nu.

När man reser ensam så tvingas man möta sig själv.  Det går inte att glida undan men det kräver att man inte låter sig distraherad av sådant som inte är viktigt. Det är lika mycket en inre resa som en yttre. Vinden, farten, den blå himlen och ibland även gråa moln och regn och naturen och stillheten efter en middag i kvällssolen under skuggan av ett stort träd, hör ihop med och är förutsättningen för samtalet. För mig, efter så många år, med ett krävande yrkesliv är det stort att kunna uppleva detta. Det som jag i unga år tog för givet att det skull finnas tid till upptäckte jag senare inte stämde. Tid är det enda som vi har verklig brist på. Ibland förbrukar vi den väldigt vårdslöst. Ju äldre man blir desto större är den insikten och det kanske är den enda verkligt stora skillnaden mellan då och nu. Kanske är det det som Remarque menar med att resa med allt lättare bagage. Att då och då kunna lösgöra sig från allt det som så ofta tar av vår tid och som inte är viktigt. Vad det är kan har vi bara själva svaret på. Jag upplevde det i unga år och jag upplever det nu och det är en stor gåva. Det är motsatserna, frågorna och tvivlen i våra liv som är den verkliga kärnan inte den raka linjen. Både Ernst Junger och Erich Maria Remarqe är goda förebilder på det.

“The anarch is oriented to facts, not ideas. He fights alone, as a free man, and would never dream of sacrificing himself to having one inadequacy supplant another and a new regime triumph over the old one. In this sense, he is closer to the philistine; the baker whose chief concern is to bake good bread; the peasant, who works his plow while armies march across his fields.” —Ernst Jünger

13

Fredag den 25 maj 2012. Vad hände sedan? Vid framkosten till Göteborg väntade en ny bärgningsbil för vidare transport till Biscaya Racing utanför Alingsås. Den enda Ducativerkstad i landet som uppfyller alla mina krav på vad en bra verkstad ska vara. För Biscaya Racing är lysande exempel på  maximen ”Det var bättre förr” . Det är ställe som förenar ett äkta intresse för motorcyklar med vänlighet, ärlighet och ett otroligt kunnande. Jag är stolt över att ha varit kund där sedan starten. Jag har aldrig blivit besviken. Alltid fått rätt delar jag beställt och mängder av goda råd. Så var många motorcykelhandlare när jag började köra motorcykel. Det finns nästan inga kvar.

– Vi tittar på slangar under tanken, säger ägaren som bland alla Ducatister i hela landet är känd under namnet ”Panta”.

– Stanna kvar tills vi åtminstone har kollat det. Jag lyder hans råd och bärgaren som jag tänkt lifta med till Alingsås för att ta tåget hem får åka iväg ensam. Vi byter visitkort för vi hade ett så trevligt samtal under färden från Göteborg under vilket han bland annat underhöll mig med historier från en del av sina otaliga bärgningar av både bilar och motorcyklar.

Efter ca en halvtimma hittar man felet. När tanken är avmonterad så visar det sig att en av bränsleslangarna hade lossnat. Trycket i tanken försvann och därmed blev det bensinstopp. På nya Ducati är tanken trycksatt så det verkligen går att bokstavligen spruta in bensin i motorn när man ger full gas. Tigerungen drar nog närmare en liter milen på tävlingsbanan. På landsväg är han avsevärt mindre törstig och slörpar i sig ungefär 5 deciliter per mil. Efter ytterligare tre kvart är tanken hopmonterad och jag är färdig att åka vidare. Sverige är ändå Sverige, jag hittar en slingrande liten asfalterad väg som slingrar sig fram mot södra delen av Vättern. En sådan här dag kan jag bar inte låta bli, även om det innebär att jag kommer att vara hemma sent i kväll.

Efter en kopp kaffe i Gränna kör vi vidare i sakta mak på det som en gång var ”riksettan” eller mer korrekt, riksväg 1. Denna gång färdas vi norr ut. Jag tröttnar aldrig på den väge, trots att jag färdats där så många gånger. Så sitter jag här, på Värdshuset Vetterhästens altan med en god cigarr, efter en sällsynt god vätternröding. Jag sitter ensam vid ett bord under Hästholmen skuggan av en stor ek och skriver. Ett av de få ställen som lyckats undgå att bli sönderrenoverat.

Huset med sina blåmålade väggar och vita fönsterkarmar och knutar har stått här i över ett halvt århundrade. Jag kommer alltid hit varje sommar för att njuta av friden och den goda maten. Jag har många minnen härifrån. Det var här som befälet på första bataljon där jag var chef samlades på hösen 1993 för att förbereda vårt deltagande i ”Orkan” den sista stora Försvarsmaktsövningen som ägde rum i vårt land och jag har varit här i flera andra sammanhang också.

Det var också här som min far fann ett avbrott i beredskapstristessen när han som menig signalist var förlagd på Hästholmens skjutplats med sitt förband hösten och vintern 1939/1940 och övade skjutning mot luftmål från Hästholmens skjutplats. Julen 1939 tillbringade han på skjutplatsen med uppgift att elda i barackernas kaminer. Tvärtemot vad man kan förmoda så berättade han att det var minnesrik jul med fantastisk vinter med gnistrande klara, kalla vinternätter där han och hans kamrater rådde sig själva och som enda uppgift hade att hålla värmen i husen vilket var föga betungande.

 

Men det var för länge sedan, redan alltför länge sedan, tänker jag, när vi sakta kör ut från Hästholmen för att ta vägen över Rökstenen mot Väderstad, omgivna av de gula rapsfälten som luktar gott i den sena eftermiddagen. Vi far igenom träddungar med friska försommargröna träd och när vi åker förbi den första gården som ligger nära vägen så möts vi av utslagna syrenerna som omsluter oss och doften letar sig innanför hjälmens visir och när vi kommer upp på den första höjden så ser vi långt ut över den blåa Vättern som ligger på vår högra sida, där vindarna svagt krusar dess yta och långt ner kan vi ana Visingsö och ännu längre bort på andra sidan förlorar sig landet i ett blått dis. Och det är sant; Jede stunde ist der letzte och kan aldrig upplevas igen.

 

Lars Ekeman